Varför skriver den här människan?

Ligger i sängen med magtoppen och kollar in bloggar. Fan vad mycket spännande folk det finns därute ändå. Och är de inte spännande, så blir det faktum att de bloggar lite spännande i sig.

Jag kollar alltid in det allra första inlägget i en blogg. Det kan jag verkligen rekommendera. Det känns lite som att smygläsa sista sidan i en deckare, fast omvänt.

Det första inlägget förpliktigar. Vi vet att vi kommer att slarva, stava fel, uttrycka oss tafatt och otydligt - så småningom. Men inte i det första inlägget. Felfritt ska det vara, och helst även läsvärt och fyndigt. Det gäller att hitta rätt ton på en gång.

Med dagböcker förhåller det sig på samma sätt. Särskilt om den är fin och exklusiv. Jag köpte en skrivbok i Barcelona i somras. Den samlar nu damm i bokhyllan. För fin för att skriva i. Jag lovar. Ni skulle se den. Jag brukar visa upp den för mina vänner när jag är full. De delar undantagslöst min förtjusning. En kompis plockar faktiskt fram den och beundrar den varje gång han är på besök..

Det är roligt att analysera bloggen utifrån det första inlägget. En majoritet skriver att de hade bestämt sig för att aldrig blogga. Vissa försöker hålla det första inlägget så kort som möjligt, för att få det överstökat liksom.
Som en oskuld man måste bli av med.
Så snabbt som möjligt.
För att kunna slappna av.
Sedan kan man väga in andra parametrar i analysen; hur många inlägg blev det första dagen? Hur länge har bloggen funnits? Hur många besökare har bloggen? Kommentarer?
Utifrån detta kan man göra sig en bild av författaren och vilken funktion skrivandet fyller för honom eller henne.

Ja så var det med det.
Over and out.

Hur mår Annika Duckmark egentligen?

Född i Borås 1971. Vann fröken Sverige 1996. Blev tillsammans med Tomas Brolin. Jobbade i hans bar. Sedan tog det slut. Nu jobbar hon som programvärd för Lotto på Tv4.

Frågorna hopar sig:

Är det lugnt mellan henne och Tompa?

Hur klarar hon sin försörjning? Är jobbet på Lotto en heltidsanställning eller inte? Om inte, håller hon på med något annat på sidan om? I så fall, vad?

Är hon nöjd med sitt jobb? Ger det henne tillräcklig stimulans? Eller ser hon det som en simpel inkomstkälla, ett medel för sina verkliga intressen – shopping, lerduveskytte, kanske golf?

Skulle jobbet kanske fungera som en språngbräda till andra Tv-jobb med mer status? Och i så fall, känner hon bitterhet över att hon aldrig får chansen?

---

Nu är det en film om Frida Kahlo på TV.
Ett nästan lika gripande människoöde…

Men vad är det för fel på folk?

Egentligen vill jag inte häckla, men vad är det egentligen för fel på folk? Uppenbarligen skulle majoriteten vilja ha sossarna i regeringsställning om det var val idag. Hur kan man tolka det så här ett halvår efter valet?

Antingen kommer Alliansens politik som en chock, något som ter sig smått otroligt. För ärligt talat, det var inte så svårt att inse vad som komma skulle. Man behövde inte ens läsa mellan raderna. De sa det ju rakt ut - vi ska sänka A-kasseersättningen och ta bort fastighetsskatten - och sedan la de till att de var Sveriges nya arbetarparti.

I så fall kan jag bara säga:
Det var ni som röstade dem till makten, och ni borde vetat bättre!

Eller så fanns det ett så djupt hat mot fader Göran att Monas övertagande av ordförandeposten bäddat för detta glädjeskutt i opinionsmätningarna.

Om så är fallet måste jag fråga:
Var ert hat mot Göran verkligen värt det?

En gammal nejsägare…

…sitter i soffan och känner sig akterseglad. Som den pajas man är kanske. Lite som En Dum En i Dunderklumpen.

Vad är det som händer med vår värld?
Först Alliansen och nu det här? Svenskar allt mer positiva till EU?!? Man kan inte lita på någon längre, till och med miljöpartiet börjar bli svaga i nyporna.

Jag vet inte hur många gånger jag föreställt mig slutet för den europeiska unionen, upproret och nedmonterandet, den största revolutionen i mänsklighetens historia. Hur den sprids från land till land. Snabb och skoningslös. Likt en gräsbrand i Australien.

Men icke…

Är det klimatet? Var det vad som krävdes? En riktigt fet kris för att vi skulle börja känna denna falska gemenskap och samhörighet?
Ännu en anledning att bäva inför hotet i så fall.

Lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, som man ändå får säga att man är, börjar man ju misstänka att alltihop bara är iscensatt av makthavarna. En fata morgana.

Eller är det de sjunkande matpriserna som är svaret? Är det så simpelt som att vägen till EU-medborgarnas hjärtan går via magen?

Eller kan man göra en koppling till de gamla romarna.
Ge folket vad de vill ha?
Bröd och skådespel.
Vi får brödet, lägre matpriser och skådespelet, klimathotet.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte!

---

Oj, titta vad mycket navelludd…

En onomatopoet gör sin debut

Jag har alltid närt en dröm om att få läsa dikter inför publik. Dikter eller kanske snarare någonting mer åt Spoken word-hållet. Tänka att få stå där och spy sin mundiarré ut över en samling finkulturella pajsare. I chocktillstånd över alla språkliga missgrepp som jag tillåter mig. Haha!

Finns den kvar idag, Spoken word-genren?
Eller har det som de kallar Morified tagit över, det vill säga att man läser upp utdrag ur gamla dagböcker?

Kanske ska man skapa sig något helt nytt?
Onomatopoetiska ord är som bekant ljudhärmande. Slörp och krasch till exempel.
Om ett ord kan vara onomatopoetiskt så borde det ju finnas onomatopoeter..
Kanske jag skulle ta och bli en Estrad-onomatopoet..
Vi får göra ett försök enna..

Varsågoda, mina högst onomatopoetiska intryck från dagen:

Kuckeliku!

Eleverna droppar in med buller och bonk
ka-tramp ka-tramp
ka-tramp ka-tramp

Va läxförhör?!?
Ingen susning
Ett satans gnäll

Mummel, mummel
från sista bänkraden

Ryggen och nacken knakar
Lederna gnisslar och knarrar

Fönstret är öppet
kvidevitt kvidevitt

Tänk att bara svischa iväg
Till ett liv i sus och dus
Och lite dunka dunka

Eller ta fram k-pisten

ra-ta-taaa
ra-ta-taaa

Raketen straffar stackars Ding

VM i snooker har precis börjat och rapporter når mig att Ronnie ”the Rocket” O’Sullivan har tagit sig vidare till andra omgången efter att ha förnedrat underbarnet Ding Junhui.

Ding, Kinas svar på Anderssonskans Kalle enligt kommentator Kim Hartman... Fråga inte.

10 – 2 skrevs siffrorna till, rena utklassningen alltså. Det verkar som att Ding inte klarar av pressen av att möta den enda talangen i världen som kan mäta sig med, och till och med överträffar, hans egen. Han får stora skälvan och gör enkla misstag.
Som en Ronnie i storform inte är sen att utnyttja.

Det tredje framet är ett typexempel på detta.

Synd bara att man jobbar.
Ska man kanske sjukskriva sig i ett par veckor…

Sarkozy-reggae

Med anledning av att Sarkozy gått vidare till andra omgången känner jag ett trängande behov av att dela med mig av en skön låt i vilken presidentkandidaten tar bladet från munnen.


Lyssna på låten här:
The Sarko Skanking

Jag bad en elev fixa en översättning.

Det rann ut i den berömda...

Ja ja, det är en skön låt i alla fall.

Till orginalkällan

En sådan läsare till och jag är förlorad

Du börjar blogga och du möts av tystnad.
Efter att dina tjugo första inlägg lämnats utan kommentar börjar du fundera på om du verkligen når ut. Du skickar din bloggadress till en avlägsen, före detta plastsyster via Msn och hon undrar, ovetandes om att det är du som är upphovsmannen, vad det är för skit du skickat till henne.

Bloggen existerar således och du fortsätter enträget att skriva. Du svänger dig med fina ord, forcerar fram hysteriskt klatschiga rubriker, larmar och gör dig till. Lik förbannat råder det stiltje på cyberhavet. Det lossnar liksom inte.
Till slut sätter bekräftelsehoran i dig ner foten och snör på sig sin sexigaste läderkorsett; du bestämmer dig för att länka till artiklar i DN och Svd.

Nu kommer träffarna, nu kommer läsarna, och faktiskt en och annan kommentar!
Kommentarer, kommentarer, du existerar!

Små ord av uppskattning?
Nej, nej, hut till lön och ve till tack, som morfar skulle säga.

Du skriver om dina intryck av Göran i intervjun med Fichtelius och en uppretad läsare uppmanar dig att sluta blogga, ögonaböj! (ett fantastiskt roligt ord för övrigt, ögonaböj)

Du skriver att Mona inte kan debattera och blir häcklad av en illvillig anhängare av alliansen.

Du skriver att integrationsministerns politik kommer att leda till ökat utanförskap och en Sverigedemokrat vill av någon outgrundlig anledning skaka din hand.

Du börjar fundera. Finns det inte några fina, snälla läsare därute, förutom sköna Riot? Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det värt det? Eller är det som du misstänkt hela tiden, att du inte kan skriva, bara häckla och i bästa fall provocera?

Att ta skället. Är det kanske det som bloggande egentligen går ut på, att lära sig att ta skället?

Till slut skriver ännu en anonym att lärarkåren, du med andra ord, är att skylla för segregationen som råder i samhället.
Modstulen öppnar du fönstret mot en gråmulen söndag. Du känner dig som Pyrrhus när han tittade ut över slagfältet efter att striden lagt sig. En seger förvisso – för det är väl ändå för de potentiella läsarna du skriver? – men en så dyrköpt seger att bloggskugga kanske är att föredra.

Lär av Friggebo

Sabuni kanske tycker att det är tungt på jobbet nu. Men hon ska inte misströsta. Högerblocket har som bekant en lång tradition av mycket kompetenta ministrar i invandrarfrågor. Om det blir alltför otrevligt tycker jag att Sabuni ska slå Birgit Friggebo en pling. Hon visste hur man skulle göra för att lugna upprörda känslor.

Stäm upp i sång, sånt gillar de!

Ja, det vore direkt tjänstefel att inte ta del av den kunskap som Friggebo besitter.

Men kan nån byta ut henne!

Äntligen har vi fått en integrationsminister med både engagemang och spetskunskap i fenomenet utanförskap.

Den käcka Sabuni var ute i Rosengård för att få sig en uppfattning om vad som hänt. Hon menar att det förvisso är allvarligt men att det inte går att jämföra med Pariskravallerna. Paradoxalt nog låter hon precis som Sarkozy när hon reducerar oroligheterna till någonting som kan liknas vid pojkstreck. Det ligger inget politiskt bakom hörni!
Bara en massa ouppfostrade snorungar!

Nu är det faktiskt hög tid att föräldrarna tar sitt ansvar!
På samma sätt som regeringen tar sitt ansvar. Jag menar de sänker ju till exempel förmögenhets- och fastighetsskatten! Där kan vi snacka om engagemang.

Och analysen av utanförskapet är briljant.
Invandrarna kan ju inte bo så trångt där ute. Det måste vi få dem att förstå. För det är inte pengarna det kommer an på. Nej nej, de VILL bo två ja till och med tre familjer i en och samma lägenhet!

Vad är det som händer!?! Vad fan är det som händer? Vad är det för satans statsråd vi har fått?

Det var många utropstecken där, men vad fan kan man göra?

Kom tillbaka Göran

Jag vill inte verka misogyn men ger hon inte ett slätstruket intryck, Mona. Hon känns lite slö och slapp liksom. Tar för lång tid på sig att formulera sina argument. Tvingas pladdra runt, vinna tid - sådär partiledarmässigt - för att få ordning på faktauppgifterna som trängs i hennes Buttheadskalle (egentligen inte så illa menat, bara det faktum att hon liknar Butthead). När hon väl kommer till punkt har hon hunnit bli avbruten och ifrågasatt flera gånger och i TV-soffan har man glömt bort vad hon egentligen svarade på.

Göran, ta på dig sydvästen och kom tillbaka. Vi förlåter dig för EMU, för att du medverkade till att pensionspengarna spelades bort på börsen, för att du försummat skolpolitiken..

Sluta tjura nu Göran.

Bara kom tillbaka.

Tjänstepensionen, en vän som vill dig väl?

På jobbet beklagade sig en kollega över att sammanställningen av hennes lön för förra året hade blivit fel i fönsterkuvertet från tjänstepensionen.
Panik är väl det närmaste man likna känslan vid som hastigt bubblade upp inom mig. Pensionen har man ju ingen som helst koll på, och så ska det väl vara? Den ska ju bara sköta sig själv! Den får under inga omständigheter vara fel!

Jag försökte förgäves gräva fram den när jag kom hem. Men de enda förnsterkuvert jag hittade i mitt organiserade kaos var 1) CSN-räkningar, de små jävlarna som likt en fönsterkuverternas medeltida skatteindrivare varje kvartal kollar att kättingarna runt mina anklar verkligen sitter, och 2) deklarationen, den baksluge fa'an, the good cop, som låtsas vara din vän år efter år, men som till sist hugger dig i ryggen när du minst anar det.

Längst ner i högen hittade jag också räkningen från skvallertidningen DN på 79 riksdaler som jag efter telefonhot sluppit betala. Jag blev genast lite gladare. Ska nog spara den, ha den liggande där, längst ner.
Alternativt rama in den..

Men se grälsjukan är konstant

Jag hittade en Postitlapp på mitt nattduksbord. Det stod: "du är en sån som väljer att missförstå, för att få utlopp för ditt trängande konfliktbehov".
Jag undrar om jag syftade på mig själv eller någon annan när jag skrev lappen.
It takes one to know one

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag vem som åsyftades. Hon finns inte längre i mitt liv och förvånansvärt sällan i mina tankar, så jag blev lite förvånad över att jag hade bemödat mig med att skriva ner meningen, som jag uppenbarligen funnit särskilt träffande. De få - jag vill verkligen understryka att det är sällan - gånger jag tänker på henne framträder en irritationsrynka i min höga panna. Inte sällan börjar jag föra inre dialoger med henne och ibland när jag kommer på en riktigt dräpande kommentar uttalar jag orden högt, i affekt. Rakt ut i tomma luften. Gärna när jag är ute på promenad.
Jag skiter i om någon råkar höra mig. Jag låtsas bara att jag pratar i en handsfree.

Sedan ett halvår tillbaka har jag inte samma behov av att göra upp med den här personen. De inre dialogerna däremot, de finns kvar. Det finns alltid någon jag vill skälla ut, en inkompetent arbetskamrat, mina gamla käpphästar fadern och systern, eller varför inte valfri person som horar på CSN för smutsiga pengar..

Dialogerna är som terapi kan man tänka, kanske nödvändiga.
Lite som att boxas.

Guds röda högra hand. Del 3

Jaktsäsongen skulle börja kl. 11.00, prick. Där var instruktionerna mycket bestämda.

Befriaren satt uppe i kyrktornet och väntade. I tanken fanns det ett torg alldeles framför kyrkan, med en massa människor. I tanken behövde han bara skjuta in i massan, gång på gång, och i paniken och trängseln skulle han träffa folk lite på måfå.

I verkligheten fanns där inget torg. I verkligheten var det ont om människor över huvud taget. Det fanns några få, ganska långt borta, de rörde på sig. Han skulle behöva sikta in sig på någon stillastående. Den här kroppen var långt mer bekant med sex strängar än sexskjutare. Som en skänk från ovan, ja ja, på en bänk i stadsparken, satt änkan Åkesson. Matar hon duvorna? Kan det vara så anakronistiskt att tanten faktiskt matar duvorna?

Änkan Åkesson hade blivit lämnad ensam i denna världen för snart tre år sedan. Med gubbens livförsäkring hade hon kunnat betala av det sista lånet på huset. Bankmannen hade förgäves försökt att få henne att inse att med dagens låga räntor var det ganska bra att ha lite lån. Hon hade inte lyssnat. Man vet aldrig hur det blir i framtiden och ungarna ska inte behöva bekymra sig. Hon ska inte ligga någon till last. Om de inte vill komma och hälsa på henne är det deras ensak. Hon gick i varje fall hem hos barn och mycket, mycket små djur, såsom duvor och kvalster. Och om hon skulle komma att behöva mer hjälp i hemmet, så fanns det ju pengar kvar.
Nu gick hon i väntans tider. Allt var förberett.

En ängel passerade sekunderna innan det första skottet hördes. Ett välriktat skott. Det trängde in i den åldrande fru Åkessons bröstkorg. Hon blev sittande i några sekunder innan hon segnade ner på ena sidan. Den ljudliga smällen hade fått duvorna att mekaniskt flaxa bort en bit. Precis när de skulle till att landa hördes ett andra skott.

Sedan tystnad. Återlösaren tittade sig omkring för att se om det kom någon. Halva stan måste ju ha hört det med tanke på hur lugnt och tyst det hade varit. En person öppnade ett fönster vid Pastorsexpeditionen. Han tittade ut, åt höger och sedan vänster. Sedan vände han in igen. Lämnade fönstret öppet.

Två minuter senare kom han ut ur byggnaden. Det var en äldre man. Han bar prästkrage och gick med snabba steg mot den hädangångna fru Larsson...

Konsumhelvetet

Efter ännu en kraftödande och ja, i sanning meningslös dag på jobbet - vem fan kom på att man skulle jobba? - tvingar vetskapen om ett tomt skafferi mig till Konsum.

Konsum i rusningstrafik är som bekant ingen picknick. Jag kan faktiskt inte tänka mig någonting mer motbjudande än en påtvingad shoppingtur i den akterseglade matvarubutiken, med kurrande mage som bonus.
Människor, stress, inkompetens och överpriser i en osalig blandning.

I helvetet, har jag hört från högre ort, kastas varje förlorad själ ut i det sammanhang som hon upplever som allra mest avskyvärt. I mitt fall kommer det utan minsta tvekan att vara Konsum i Nacka Forum vid halvsexsnåret en helt vanlig vardagkväll.
Jag förlorar min själ varje gång jag är där.
Ett tecken om något.

Jag övervägde seriöst att välja ut någon som såg ut att ha någorlunda liknande matvanor som jag och helt sonika sno dennes redan fyllda varukorg.
Nu gjorde jag inte det. Nej, det fick bli den pliktskyldiga svängomen bland mjölkprodukter, primörer, frysdiskar och pastaavdelningar.
Fast jag spar idén till en annan gång. För den var inte dum.

Väl hemma orkade jag inte laga någon mat. Det fick bli rostat bröd och chevreost till middag, och vips! så lämnade vi även in en beställning på spänningshuvudvärk lagom till sängdags.

---

Vad är det jag absolut inte får glömma ikväll då? Inte att skicka in anmälan till kurser till hösten, för det var igår. Inte att föra över pengar till det halvskumma sparkontot som tjejens polare tipsade om, för det kommer du aldrig göra...
Ja, just det, inte glomma att stodja en fin svensk tradition, www.beridnahogvakten.se

Shit alltså, vilken vidrig värld det här är!

Min lärare alkoholisten

Eleverna tror att jag är alkoholist.

En kollega har spridit ut ryktet att jag sitter nere på Gröne Jägar'n varje dag efter jobbet. Detta har han hållit på med en längre tid och numer finns det ett flertal elever som skulle kunna ta gift på att de sett mig ragla omkring nere vid Slussen, tidig kväll, veckodagar

Häromdagen kryddade min kollega följetongen med en rörande anekdot om hur glad jag blivit sedan de inkluderat Arboga 10,2 i sortimentet på The Green Hunter.

Hyseriskt roligt..

Tourettes!

Jag har kommit i onåd hos tanten i hålet-i-väggenkjorren.

Två personer framför mig i kön. En sommarlik sol värmer nacken. En nogger ska jag ha, årets första glass. Skulle vara typiskt om man råkade säga nigger istället. Shit, jag kommer säga nigger. Nu när jag börjat tänka på det kommer jag aldrig kunna släppa det.

"En 150-grammare, varsågod"
"Tackar"
"Jaha, vad får det lov att vara här då?"

Bara en person framför mig. Säg nu för fan inte nigger, nogger heter det. Tänk inte för mycket, säg det bara, nigg.. nej nogger! Nogger, kom igen nu för fan.

"En piggelin, varsågod"
"Tackar"
"Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Fitta! Nej förlåt, jag menade neger"

Blod är tjockast

Uppe på berget och tittar ut över Stockholm. Det glittrar från strandpromenaden i Gamla Stan. Det är fint med låga fönster.

Min stackars syster ringde. Hon frågade ödmjukt om hon kunde sova hos mig, den här helgen och nästkommande. Sammanlagt fem nätter. Det är en helluva lot of nätter. Jag sa ja. Vad fan skulle jag säga?

Är det ok att inte tycka om sin syster särskilt mycket?
Kommer jag vara tvungen att välkomna henne med öppna armar varje gång hon behagar hälsa på, i resten av mitt liv?

Hur tjockt är blod egentligen?

Hon är speciell min syster, ska vi säga så? Fast vem fan är inte det? Själv har jag väl sabbat en handfull riktigt bra relationer genom åren. Barndomskompisar och sånt. Men jag har väl kompisar nu, har jag inte det?

Jag skulle kunna säga att vi inte går så bra ihop min syster och jag, men det vore att förminska problemen som finns mellan oss. Något annat har jag emellertid inte lust att säga.

Britt Ekland sa en gång, på sitt oefterhärmliga manér, att gäster var som fiskar. De börjar lukta efter tre dagar. Eller kanske två.

Kommer inte ihåg.

Ett halvt kilo bacon..

..i det förlovade Netto-landet.

15 spänn!

Spring och köp

Spring och köp

Blodhundsränderna går inte ur så lätt.

Någon gång i början på 50-talet springer en orienterare på en liten ilsken pojke i skogarna utanför Göteborg. Han är illa medtagen och verkar sakna förmågan att tala. Det sociala försöker förgäves att identifiera honom, till massmedias stormande förtjusning.

Det skulle visa sig senare, långt senare, att pojken blivit övergiven av sin mor och fått sin uppfostran i ett pitbullterriergryt. Det sociala hittar till slut en famlij åt honom, familjen Josefsson.

Ungen tilldelas namnet Janne.

Janne gör en makalös journalistisk karriär som är bara alltför välkänd. Lagom till sin 50-årsdag 2002 kröner han den med ett avslöjande reportage om smygrasismen inom Moderaterna.

Vi får Socialdemokrati till låns i ytterligare fyra år.

Nej nu tappade jag fokus. Allt jag ville få fram var möjligheten att Janne skulle ha blivit uppfostrad av Pitbullterriers. Jag är övertygad om att det faktiskt gick till på det sättet. Som Mowgli typ.

Alternativt ramlade han ner i alko-rohypnolgrytan som barn. Hur det än förhåller sig så är det fantastiskt roligt att se honom gå på som han gör. Aldrig sen att hudflänga någon stackars kommunal pappersvändare, alltid upplagd för batalj med felunderrättade och sanningsförvanskande före detta kolleger. Snarstucken som få.

Herr Josefsson kan inte förlora.
Kritik är vatten och Janne är en gås.

Tack, än en gång.

Lugnet före stormen

Klockan är snart åtta. Om fem minuter kommer de att så sakteliga droppa in, och påbörja förpestandet av min dag..

..och i förlängningen mitt liv.

Jag räknar förvisso med seger, men den kommer att bli dyrköpt. Utan minsta tvekan.
En riktig Pyrrusseger.

Så är det varje torsdag.

Ta bort eleverna ur skolan och vi skulle få en riktigt bra skola, en fungerande skola.

Och där kommer den första kombatanten in.
Hon är trött. Det är bra.

Min kväll

Några lysrör har gått sönder i matchen mellan Modo och Linköping. Periodpausen blir lååång. Man U förnedrar stackars Roma. Datorn laddar ner franska tecknade serier.

Bror ringer och berättar att Svea katt skall avlivas. Svea katt har varit i hans ägo i tretton år. En minst lika värdig familjemedlem som hans två barn och varför inte hans fru.

Han har gråten i halsen.

Och där gör Modo 4-1!

Guds röda högra hand. Del 2

Jakob Ask hade levt ett bedrövligt liv. Från en misslyckad karriär som hårdrocksgitarrist, via en avbruten lärarutbildning och några hyfsade år i växeln på Södersjukhuset var han nu tillbaka där allting startat, hemstaden Härnösand. Det deprimerande återtåget hade fört med sig osunda vanor, oregelbundna mattider, droger och inte minst bloggande. Inom loppet av ett år hade han bloggat bort sitt jobb, sitt hem, sin familj och sina vänner.

Och nu hade dessutom Gud tagit hans kropp i besittning.

Frälsaren skulle skjuta skarpt så var det sagt. Mot horderna av otrogna. Inte så konstigt egentligen. Som med vilken boskapshållning som helst måste man skjuta av några individer när beståndet blir för stort. Och det är inte första gången som Försynen tar till en så drastisk åtgärd. Det har förekommit både gräshoppor och översvämningar förut. I jämförelse var detta en relativt liten operation; han skulle bara ta med sig så många det gick innan snuten fick honom.

När sedan allt var över, och människorna försökte finna någon mening i det urskillningslösa mördandet, skulle de vända sig till Gud för tröst och frälsning.
Så ironiskt och så noga uttänkt.

Han hade valt att installera sig i kyrktornet. Detta hade ingenting med den förmenta närheten till himlen att göra utan det var helt enkelt en mycket passande plats om man ville dräpa ett gäng människor lite på måfå. Han hade med sig nya helmantlade skott till älgstudaren, det regementsenliga rödpunktssiktet, en termos med starkt kaffe och en trave porrtidningar. I venerna pumpade ett gram kokain och i I-poden Wu-Tang Clan:

Shame on a nigga who try to run game on a nigga
Wu buck wild with the trigger!
Shame on a nigga who try to run game on a nigga
Wu buck- I FUCK yo' ass up! What?

Jacques Brel och konsten att inte snubbla på orden

Man blir onekligen yr när han öser på mot slutet. Helt galet. Observera kostymen. Något nummer för stor va?

Guds röda högra hand. Del 1

En alldeles ordinär tisdagsförmiddag nådens år 2007 hasar sig en senig och ljusskygg ung man uppför stentrappan till domkyrkan i Härnösand. Mannen utmärker sig med säckiga och modefientliga kläder samt långt och stripigt hår. Det skall även tilläggas att han ger ett nervöst och instabilt intryck, samt att han bär en älgstudsare över axeln…

Det är Gud som närmar sig kyrkans port. Det skulle man knappast ana med tanke på den unge mannens tveksamma yttre, men faktum är att Försynen aldrig har fastslagit någon speciell klädkod för vår herre. Det är bara vi dödliga som fått för oss att han borde påminna om någon vis gammal gubbe som sitter på en stubbe. I själva verket tilldelas han den arbetskropp som passar bäst för det uppdrag han ska utföra. Det bestäms på högre ort och så har det varit i alla tider.

Denna kropp, detta skal, en viss Jakob Ask, var helt okej för ändamålet, om man bortser från de nervösa ticksen, abstinensen och stanken, som var i det närmaste outhärdlig..

Världen år 2020: Del 2 - La fin de l'Europe

Utan utsvävningar och i allra största ödmjukhet tänkte jag nu redogöra för den stora depressionen som kommer att drabba oss med full kraft lagom till nästa val. Liksom i fallet Kassandra - ni vet hon som blev våldtagen av Ajax, och sedan tvingades leva med Agamemnon och föda honom två barn - kommer denna profetia bemötas av kompakt och enfaldig tystnad från pöbeln.
Men för all del, håll till godo.

Vintern 2010
Lågkonjunkturen fördjupas. I många EU-länder stiger den öppna arbetslösheten stiger till över 20 procent. Frankrike blir först ut med att utlysa nyval. President Sarkozy, som vann 2007, meddelar att valet kommer att hållas sommaren 2010. Le Pen, 91 år gammal och mer populär än någonsin, meddelar sensationellt att han kommer att kandidera ännu en gång. Vid sin sida har han, Nicolas-Jaques Charrier, 49, son till en viss Brigitte Bardot. Tillsammans har de tonat ner invandrarfrågan och lägger nu istället all fokus på kravet att Frankrike skall lämna EU-samarbetet. Frankrike har blivit nettobidragsgivare för perioden 2007-2013 och förlorat stora andelar av jordbruksstödet till nya medlemsländer i Östeuropa.

Front National vinner mycket överraskande valet i Frankrike och Le Pen försäger sig i glädjeyran: ”Et maintenant, que ces putains de Maghrebs foutent le camp!”
Reaktionerna från Europas ledande politiker är i det närmaste chockartade. När Margot Wallström lämnar sin post som EU-kommissionär sommaren 2010 uppvisar hon depressionsliknanden symptom. Hon säger sig, i en uppmärksammad intervju i nyhetsmorgon, ha gett upp ”drömmen om ett öppet och enat Europa”. Senare tvingas hon revidera detta uttalande.

I riksdagsvalet 2010 vinner Socialdemokraterna, men med ett program som ligger längre åt höger än man någonsn kunnat föreställa sig. Partiledare Mona Sahlin ursäktar sig med att Moderaternas systemskifte under de fyra år som gått har infiltrerat medborgarnas själva tankar; ”Jag tittar på mina medmänniskor hemma i Nacka, mina forna kamrater, och allt jag ser är egoismens fula tryne”. Reaktionerna blir starka på hennes som det tolkas fördumning av om inte svenskarna så i varje fall Nackaborna. Några månader senare meddelar hon sin avgång. Hon ska istället "försöka få sin son igenom gymnasiestudierna”.

De kommande åren blir turbulenta i EU. Frankrike vägrar förhandla inför lyckta dörrar. Man talar endast inför Europaparlamentet, direkt till ”le peuple de l’Europe”. Le Pen vill inte bara lämna EU-samarbetet, han vill även ha kompensation för de 0,38 procent av Frankrikes BNI som betalats in sedan 2007. Utspelen avlöser varandra under vintern 2011. I varje tal underblåser Le Pen det allmänna missnöjet mot unionen och EU-kritiker i ett flertal länder lyckas lägga beslag på den politiska agendan.

Första land ut att följa Frankrikes exempel är Nederländerna. I valet 2012 bildas en koalitionsregering med det EU-kritiska partiet Groningen Roesten som näst största parti. När England håller val samma år vinner Liberal Democrats tack vare partiets krav på EU-utträde. En åldrande och något senil John Cleese har agerat draghjälp för partiet. I Österrike och Danmark får EU-kritiska partier starkt mandat i parlamenten.
Demonstrationer blir allt vanligare inslag i Europas huvudstäder. Folket har ledsnat på den höga arbetslösheten och de allt högre levnadskostnaderna. Inte sällan leder demonstrationerna till regelrätta upplopp.

Våren 2013 meddelar Frankrike, Storbritannien och Nederländerna att de tänker sätta upp egna tullar gentemot Kina och Indien. Tullunionen är hotad. Resten av EU-länderna och kommissionen vet inte hur de ska reagera, de verkar i det närmaste handlingsförlamade. I vissa länder i Östeuropa höjs röster att man skall tvinga tillbaka utbrytarländerna med våld sedan de senare även infört importkvoter från låglöneländer inom EU. Splittringen inom EU är total. När Tyskland två år senare, 2015, sätter upp egna tullar gentemot Sydkorea, uttalar EU-kommissionens ordförande Frank de Wilde de klassiska orden: ”The Union is history”

I Sverige har det varit val och Sossarna har vunnit. För att motverka att alltför många svenskar flyr ifrån sina skulder röstar riksdagen igenom ett förslag att PPM-pengarna kan komma att konfiskeras för att betala av lån, främst till CSN. Problemet är bara att pensionspengarna knappt är värda någonting på grund av den svaga börsen. Tredjedelssamhället har slagit igenom med full kraft. Den fattigaste tredjedelen blir sällan mer än 70 år gamla, många kommer bokstavligen att jobba tills de stupar på grund av utebliven pension.

De sista åren innan år 2020 lever Europas folk i kylig samexistens. EU-samarbetet har i det närmaste upphört. En hel del länder har kvar Euron, och det förekommer många bilaterala överenskommelser länder emellan. Konflikter blossar upp titt som tätt, när något land sätter upp ett handelshinder, men inget allvarligt har ännu inträffat. Varje land har nog med sitt. Vissa länder har emellertid ökat budgettillslaget till försvaret..

Käre anonym

Du skriver att jag är en produkt av en rutten tid
Det är jag den första att skriva under. Sedan jag började föra anteckning på nätet så har antalet registrerade bloggar på Bloggportalen ökat med 25 procent.
Och tiden kan man ju uppfatta som rutten.
Så det verkar finnas ett samband.

Och jag raljerar, ja det gör jag. Och jag är även av den bestämda uppfattningen att allt raljerande är av godo. Personligen tycker jag till exempel att Äldreomsorgen i övre Kågedalen är det mest geniala som någonsin skrivits. Jag antar att du käre anonym är av motsatt uppfattning.

Vidare kommer du med en förhoppning om att mitt bloggande skall bli kortvarigt. För det kommer inte att leda till något vare sig för mig eller för någon annan. Här måste jag ge dig fel. För mig fyller det en funktion. Bara vetskapen att det finns nötter som du därute som orkar förfäras över mina språkliga övergrepp får mig att skriva vidare - raljerande, med illa genomarbetade argument och motsägelsefullt.

Varje dag dessutom, det gjorde jag aldrig när jag skrev dagbok.

Avslutningsvis kommer du med några goda råd, käre vederdeloman. Du menar att jag ska tänka större, att jag ska fråga mig vem jag är och så vidare. Är det i välmening du skriver detta? Det klingar lite illa eftersom du alldeles nyss bad mig upphöra med min verksamhet. Risken finns ju att jag fortsätter att skriva om jag hittar mig själv.

Du verkar dessutom tycka att det finns anledning för mig att ta reda på varför jag är. Förlåt, jag visste inte att du tillhörde min psykodynamiska cyberterapigrupp..

Jag tror inte att du läst särskilt mycket av bloggen, men det du har läst har uppenbarligen haft någon form av effekt. Det är mycket bra.

Sedan gillar du det inte. Det är helt i sin ordning.

Jag raljerar vidare.

En liten berättelse om Gud, sex, droger och en massa mord

En alldeles ordinär tisdagsförmiddag nådens år 2007 hasar sig en senig och ljusskygg ung man uppför stentrappan till domkyrkan i Härnösand. Mannen utmärker sig med säckiga och modefientliga kläder samt långt och stripigt hår. Det skall även tilläggas att han ger ett nervöst och instabilt intryck, samt att han bär en älgstudsare över axeln…

Här får jag ett sms från min flickvän:

”Jag åker nu, är där om 20 minuter. Förväntar mig att få suga din kuk, få min fitta slickad och bli riktigt jävla knullad”

Fortsätter med skrivandet en annan gång..

Bloggen ljuger nåt så grönjävulskt

Små intetsägande inlägg belönas inte sällan med mängder av kommentarer (inte för att det hänt mig men ändå) och lite längre, välformulerade och intressanta, ja ska vi dra till med tänkvärda, artiklar och anekdoter ignoreras och sidsteppas..

Förra veckan horade jag runt på DN och SVD med en massa skit, och belönades rikligt. Över 1000 unika besökare. Kommentarer och Gud vet vad.

Nu är jag tillbaka i bloggskugga.

Rock n' roll!

Världen år 2020: Del 1 - Snaran dras åt

Här redogör vi nu för de händelser som kommer att leda fram till världen, Sverige och EU, av årgång 2020.

Framtiden är snart mina vänner.

Högkonjunkturen kommer att hålla i sig hela 2007 och fram till sommaren 2008. Svängningarna kommer emellertid att bli allt kraftigare. Under OS i Kina når börsen sin högsta nivå någonsin och till och med taxichaufförer börjar tala om att köpa aktier.

”Våren börjar övergå i sommar, redan i april. Varmaste april sedan… förra året. I tidningen står det att läsa att bostadspriserna bara fortsätter att stiga. 25 procentenheter sedan i somras. 25 procent på mindre än ett år. Och här sitter man och har missat tåget, ännu en gång. Sa jag inte precis samma sak förra året? Och året innan det? Vad är det jag brukar säga för att inte förlora mig fullständigt i självömkan? Jo, att jag ändå inte har haft råd att köpa. Fast det stämmer ju inte och det vet du. En lite högre månadskostnad, ok en mycket högre, men samtidigt betalar du till dig själv. Och när du väl ska sälja så blir det en jävla vinst. Kommer det fortsätta att stiga? Ska man kanske köpa en fastighet, trots att det gått så lång tid?”

Det är givetvis då det vänder.
Redan under hösten 2008 inleds raset. Samma experter som några månader tidigare vurmat för aktier som det bästa långsiktiga sparandet enas nu om att marknaden är övervärderad. Småspararna får panik och börjar placera sina pengar i säkra papper och raset på börsen fortsätter.
Bostadsmarknaden kollapsar. Prisstegringen, till följd av slopade fastighets- och förmögenhetsskatter, har gjort att folk lever med alltför små ekonomiska marginaler. Nedskärningar och massuppsägningar gör att många människor går i personlig konkurs. Till råga på allt blir vintern 2009 den kallaste sedan krigsåren, med ökade uppvärmingskostnader som följd. Folk tvingas sälja i panik och bostadspriserna störtdyker.

EU-medlemsländernas budgetar pressas hårt och man tvingas till slut släppa på konvergenskravet om en statsskuld på maximalt 60 procent av BNP.

Som en ovälkommen hågkomst från förr bereds soppköken plats i var och vartannat gathörn. Rapporter om ihjälfrusna uteliggare strömmar in dagligen. Aftonbladets serie om ”Fattighuset EU” prisas på den årliga journalistgalan i Birmingham. Två av bladets reportrar tvingas till långtidssjukskrivning på grund av den psykiska påfrestningen som artikelserien inneburit.

Vinterkylan 2009 tas till intäkt för att klimathotet inte var lika allvarligt som man först trott, vilket får oljepriserna att stiga ännu mer...

Fortsättning följer...

En tvåliters fis

Ligger i sängen med min laptopp på magen. Min magtopp.
Magen för ett jävla liv som vanligt. Den mullrar, bubblar och kluckar om vartannat. Bidar sin tid inför eftermiddagen och kvällen då det obligatoriska fiskalaset kickar igång. Det låter som om den samlar styrkorna, mobiliserar. I det eviga ställningskriget om min hälsa.
En normal person fiser mellan 0,2 och 2 liter per dag. Låter det inte lite konstigt att mäta fisvolym i liter? Man skulle lika gärna kunnat säga kubikdecimeter, vilket hade givit det en mer neutral ton, i mitt tycke en mer adekvat benämning, liter låter som att vi pratar om mjölk. Enligt Den lilla fjärtboken så mäter man emellertid så.
Från klockan 15 och framåt fiser jag säkert en fyra fem liter innan jag släcker läslampan. Säkert ännu mer. Hur mycket som läcker ur mig under natten vet bara min flickvän och hon håller tyst. Det är jag tacksam för.

Ibland känns det som att jag får ur mig två liter i en och samma fjärt. Jag borde givetvis mäta en fjärt en dag för att kunna lägga någon tyngd bakom detta. Och jag har pratat om det länge, länge. Hur ska jag gå tillväga? En tunn och elastisk ballong vore ju det roligaste, men jag vet för det första inte om sådana ballonger existerar och för det andra skulle det nog bli problematiskt att fästa den vid rövhålet. En annan idé, säkert bättre, är att ta en liten fryspåse. De kommer ju dessutom i olika storlekar, från en till fyra liter om jag inte missminner mig. Då kan jag börja med enliterspåsen och om den inte räcker till får jag arbeta mig uppåt. Som vore det en sport och jag var den sista kvar efter att alla "rivit ut sig". Bara jag och världsrekorder kvar liksom.

Ja, så får det faktiskt bli. Fortsättning följer kan man tänka..