En ond en

It could happen

Dessa förbannade val. Tanken är ju att jag ska åka till Mexico. Jag har föresatt mig att göra det, nästan som vore det en plikt. Åkförhelvete! Annars kommer du ångra det. Sen. Det tutar de i mig. Och jag köper det.
Precis som jag köper Gainomax efter träningspasset.

Men visst, jag är inte helt indoktrinerad och ålderskrisig - jag har ju bara köpt en choppermoppe (!) med flames på tanken, börjat en golfkurs, börjat spåna på ett filmmanus, börjat titta på filmkameror, börjat planera vad jag ska ha i min matsäck i nästa års Idolkö. Nyckelordet, som avslöjar mig, är Börjat. Hursomhelst bestämde jag mig för att jag bara skulle åka om det kändes rätt, om rätt känlsa, den självklara infann sig. Jag jag jag har väntat väntat väntat på den känslan. Men hélas!

Och nu är börjar det brinna i de berömda. Min polare på plats (PPP) planerar för fulla muggar. Än hit än dit. Han vet ingenting om mina tvivel. Och hur skulle han veta det? Tvivel framgår inte så lätt i mejlkontakt, om man inte skyltar med det.

Gumman ska stanna hemma, nämnde jag det? Jag brukar ofta skylla på flygrädsla när min förestående resas vara eller icke vara kommer på tal, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog så att det inte är lika kul att åka utan gumman. Magin har försvunnit liksom. Hon är ju min bästa vän.

Så jag pendlar. Från visshet till visshet. Ett par gånger om dan.

Kasta inte ut mig

Österrikes näst sjukaste man?

Om jag vore tyska förbundskanslern Angela Merkel så skulle jag snabbt utnyttja denna tragedi för att påminna världen om att Hitler faktiskt inte var tysk. Ännu en österrikare med taskig uppväxt..

När man fick läsa om Natasha Kampusch i tidningen för drygt ett år sedan tänkte nog de flesta att sjukare än så här kan det inte bli.
Men en man satt hemma och gned sina händer.
Ty Fritzl måste ju ha reflekterat över detta, i sin bunker; att han ändå var strået vassare än Priklopeddo, eller vad han nu hette. Och hans dotter, som hade TV:n på 24 timmar om dygnet, måste ju ha tagit del av nyhterna och funderat över likheterna med sin egen belägenhet. Vad tänkte hon? Kände hon sig lättad över att inte vara ensam? Frågan man kan ställa sig, om man är lagd åt det hållet, är om det nu försiggår något ännu lite sjukare än det som vi fått läsa om i tidningarna. Utspelar sig något ännu konstigare någonstans i världen, as we speak? Faktum är att i dagens Svd kan man uttalar sig en japansk reporter som säger att de hade ett liknande fall för ett par år sedan.

Har jag missat något? Har sjukan spritt sig till övriga världen? Finns det frihetsberövare lite här och var i världen? Har de en egen liten community, med en egen hemsida? Finns det ännu sjukare människor därute? Finns det till exempel någon därute som håller ett fotbollslag (varför inte?) som gisslan i en rostig oljecistern? Kanske denne någon är andra eller varför inte tredje generationen kidnappare i en lång släkt av kidnappare? Kanske det finns någon vars fångar utgör en hel släkt som fötts och dött i samma källare i århundraden?

Karlstad - äpplen blir inte surare än så här

Ur den stora högen av kvitton och sprättade fönsterkuvert med lösryckta meningar på urskiljer sig något, till slut. Något som liknar en rubrik.

Vi 70-talister fattade inte mycket. Vi fostrades i en sosseanda som ljög för oss att staten ändå kommer at ta hand om en, att det fanns möjligheter därute. De lät oss smaka på lyxen att få välja. Att kunna prova sig fram. För statens skyddsnät finns där för precis varenda en.

I denna villfarelse skuttade vi från A-kurs till A-kurs. Levde studentlivets glada dagar. Drack sommardrinkar och spred könssjukdomar. Men så en dag var det någon insiktsfull överklasskille som hamnat i fel bakisstudentrum som påpekade att man endast hade si eller så många terminer tillgodo hos pappa CSN. Sedan var det stopp.

Men bultande hjärta tvingade vi oss att räkna. En - Två - Tre - och så nationalekonomin - Fem - och så Erasmusterminen - Sju...
Hur många fick man ta sa du?

... två terminer kvar. Vad hände där?

Ja, det var ett uppvaknande som hette duga. Vad fan hade jag? Kunde man få ihop nåt på det här?

Vi överlade, jag och min vän av normala nojor och smärre ångestattacker - ni vet han som det alltid löser sig för, han som i värsta fall har en stenrik mormor han kan ringa till, va känner ni honom? - och kom fram till att läraryrket nog var det enda alternativet. Ja, det kom ju inte som en chock direkt.
Det var bara att bita i det sura äpplet..

Tre terminer på distans i Karlstad varav en på nåder, en på lånade lånade pengar så att säga. Och någon gång ska jag skriva om Karlstad. Vilket jävla ställe alltså. När vi började förkunnade rektorn stolt att ingen hade blivit underkänd på lärarutbildningen på Karlstads universitet.

Ja, ni fattar.

Förövrigt anser min flickvän att Blondinbellas blogg bör förstöras. Hon tvingar mig att skriva så. Mynningen mot tinningen, världsapromiss.

Tickande bomber

Högst ofrivilligt har jag ett antal landminor utplacerade i lägenheten. Det blir så när man har en svartsjuk flickvän. Gamla brev, anteckningar, dagböcker bara ligger där och väntar på att bli upptäckta av ett nyfiket öga. Och då smäller det.

Den kraftigaste laddningen är väl den här bloggen... Eller torde vara, men är nog ändå inte. Självbevarelsedrift kan vi väl kalla det.
Skulle bli ett jävla ramaskri.
Liksom.

Kanske är det därför som det skrivs så sällan i den. Det blir en fadd smak när man tvingas hålla igen, skala bort, lägga band på sig själv.

Well well.

Gårdagens tankar

Igår kväll, precis efter att jag bestämt mig för att gå och lägga mig utan att skriva något, slog det mig att jag befinner mig i samma medelålderskris som jag alltig befunnit mig i. Eller ja, åtminstånde de senaste 15 åren. Är det möjligt att påbörja en medelålderskris när man fyller 23?

Fan vet, men i vilket fall. Jag upplever som alla andra i samma situation att man inte duger något till, att man inte har några speciella intressen, något som man brinner för. Och det slog mig att mitt botemedel alltid varit att bara dra, sticka iväg. Antingen relationsmässigt eller rent fysiskt; ett nytt land, nya förutsättningar och framför allt: noll kopplingar till det som varit innan.

Allt detta slog mig igår för att jag började på allvar umgås med tanken på att dra. Sticka iväg. Lämna landet. För gott?

Är det så jag ska tackla mina ålderskriser i framtiden? I resten av livet?

Eller ska jag hitta något äkta? För det är väl det det handlar om?

Eller är jag helt fel ute?

Dagboksbloggande del 2

Men fortsätt stirra på skärmjävulen då för helvete!

- Efter en halvtimmes apati verbaliseras tanken. Den enda tanken.

Dagboksbloggande

...verkar vara något som jag glömt bort alldeles fullständigt. Ska det vara så svårt att skapa sig rutiner för att få ner några ynka rader per dag? Nej, rättning i leden! Och bort med de förhatliga utropstecknen.

Idag är det så grått så att man undrar vad det finns för mening med att leva. DN:s bokrecensioner fick mig tack och lov på något bättre humör och är väl i ärlighetens namn anledningen till att jag faktiskt sitter här nu.

Tänk om man skulle göra som den danska författartanten de skrev om.

Skapa sig rutiner för ett skrivande.

Ett veckoskrivande för det bli i så fall. Jobb och så. Men att man avsätter tid, kanske en eller ett par vardagskvällar, och helger. Lördag och söndagmornar, first things first som Karen Blixen sa, och bara under bestämda tider, sluta när det går som bäst à la Hemingway.

Och temat? Och med vilket fokus? Utifrån att det kanske finns en läsare därute, eller i väntan på... Det svåraste av allt.

Och meningarna. Ska de fritt få flyta ut över skärmen, eller ska de vara sparsmakade och förtätade? Ska de vara hårdkokta eller utsvävande.. översvallande?

Friday night and shobadobadoh

Ja röven röven röven

Natten till lördag och baksmällan har redan kickat in. En kväll helt till spillo innan den ens börjat. När ska det sluta..

Det finns inget att säga och framförallt inget att säga er. Så jävla enkelt. Ingen rytm i någonting.

Fördelar gracerna på bästa sätt, så här på kvällskvisten. Alla ska få sin beskärda släng av slevjävulen. Lite på bloggen, lite på Angelina på rertube, lite på adult baby. Och vem fan är jag?

Vårtecken

En helt underbar känlsa. Tänk att få uppleva detta. Det känns som att det var årstider sedan, närmare bestämt fyra, eller tre beroende på lite hur man räknar. Nåväl, här kommer den: Åker hem lite tidigare från jobbet och tar en sväng förbi puben. Sänker två stora för 19 stycket. Nu inträffar det riktigt revolutionerande i sammanhanget: det är ljust när jag lämnar puben för att, lite smålullig, leta mig hemåt. Och varmt utifrån omständigheten, som i folkmun benämns februari. Fantastiskt.

Nåväl, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan jag tänkte göra en liten koppling till Lars Linders tankeväckare. Världsbanken har uppenbarligen räknat fel på 600 miljoner människor när de tagit fram siffror på hur många som befinner sig under fattigdomsgränsen (som förövrigt legat på en dollar om dagen sedan 60-talet. Varför ska man ta hänsyn till inflation?). Oups. Men vad är egentligen 600 miljoner? Vad säger det oss?

Siffran fungerar ju som en logisk fortsättning på på Adolf Eichmanns lakoniska kommentar till sin roll som administratör för tredje rikets tvångsdeporteringar av judar till utrotningslägren. " 100 döda människor är en tragedi, sex miljoner döda människor är statistik". Frågan är då Världsbanken: Vad är 600 miljoner människor?

Fan, det var många kolon i det inlägget.

Från Windows Vista

Hemma och snörvlar

Det var ett tag sedan

JAg vet inte varför jag gör så här mot stackars bloggen hela tiden. Försummar den när den behöver mig som mest. Det har gått två månader sedan sist. Och mycket vatten har flutit under de famösa.

En resa till Thailand och Kambodja.

...

Ja det var väl främst det. Jo, jag har ju blivit med moppe. En chopper med flames. Och fyllt år. 33 and counting. Undrar om det finns samband mellan de två händelserna?