Ur den stora högen av kvitton och sprättade fönsterkuvert med lösryckta meningar på urskiljer sig något, till slut. Något som liknar en rubrik.
Vi 70-talister fattade inte mycket. Vi fostrades i en sosseanda som ljög för oss att staten ändå kommer at ta hand om en, att det fanns möjligheter därute. De lät oss smaka på lyxen att få välja. Att kunna prova sig fram. För statens skyddsnät finns där för precis varenda en.
I denna villfarelse skuttade vi från A-kurs till A-kurs. Levde studentlivets glada dagar. Drack sommardrinkar och spred könssjukdomar. Men så en dag var det någon insiktsfull överklasskille som hamnat i fel bakisstudentrum som påpekade att man endast hade si eller så många terminer tillgodo hos pappa CSN. Sedan var det stopp.
Men bultande hjärta tvingade vi oss att räkna. En - Två - Tre - och så nationalekonomin - Fem - och så Erasmusterminen - Sju...
Hur många fick man ta sa du?
... två terminer kvar. Vad hände där?
Ja, det var ett uppvaknande som hette duga. Vad fan hade jag? Kunde man få ihop nåt på det här?
Vi överlade, jag och min vän av normala nojor och smärre ångestattacker - ni vet han som det alltid löser sig för, han som i värsta fall har en stenrik mormor han kan ringa till, va känner ni honom? - och kom fram till att läraryrket nog var det enda alternativet. Ja, det kom ju inte som en chock direkt.
Det var bara att bita i det sura äpplet..
Tre terminer på distans i Karlstad varav en på nåder, en på lånade lånade pengar så att säga. Och någon gång ska jag skriva om Karlstad. Vilket jävla ställe alltså. När vi började förkunnade rektorn stolt att ingen hade blivit underkänd på lärarutbildningen på Karlstads universitet.
Ja, ni fattar.
Förövrigt anser min flickvän att Blondinbellas blogg bör förstöras. Hon tvingar mig att skriva så. Mynningen mot tinningen, världsapromiss.
