Österrikes näst sjukaste man?

Om jag vore tyska förbundskanslern Angela Merkel så skulle jag snabbt utnyttja denna tragedi för att påminna världen om att Hitler faktiskt inte var tysk. Ännu en österrikare med taskig uppväxt..

När man fick läsa om Natasha Kampusch i tidningen för drygt ett år sedan tänkte nog de flesta att sjukare än så här kan det inte bli.
Men en man satt hemma och gned sina händer.
Ty Fritzl måste ju ha reflekterat över detta, i sin bunker; att han ändå var strået vassare än Priklopeddo, eller vad han nu hette. Och hans dotter, som hade TV:n på 24 timmar om dygnet, måste ju ha tagit del av nyhterna och funderat över likheterna med sin egen belägenhet. Vad tänkte hon? Kände hon sig lättad över att inte vara ensam? Frågan man kan ställa sig, om man är lagd åt det hållet, är om det nu försiggår något ännu lite sjukare än det som vi fått läsa om i tidningarna. Utspelar sig något ännu konstigare någonstans i världen, as we speak? Faktum är att i dagens Svd kan man uttalar sig en japansk reporter som säger att de hade ett liknande fall för ett par år sedan.

Har jag missat något? Har sjukan spritt sig till övriga världen? Finns det frihetsberövare lite här och var i världen? Har de en egen liten community, med en egen hemsida? Finns det ännu sjukare människor därute? Finns det till exempel någon därute som håller ett fotbollslag (varför inte?) som gisslan i en rostig oljecistern? Kanske denne någon är andra eller varför inte tredje generationen kidnappare i en lång släkt av kidnappare? Kanske det finns någon vars fångar utgör en hel släkt som fötts och dött i samma källare i århundraden?

Karlstad - äpplen blir inte surare än så här

Ur den stora högen av kvitton och sprättade fönsterkuvert med lösryckta meningar på urskiljer sig något, till slut. Något som liknar en rubrik.

Vi 70-talister fattade inte mycket. Vi fostrades i en sosseanda som ljög för oss att staten ändå kommer at ta hand om en, att det fanns möjligheter därute. De lät oss smaka på lyxen att få välja. Att kunna prova sig fram. För statens skyddsnät finns där för precis varenda en.

I denna villfarelse skuttade vi från A-kurs till A-kurs. Levde studentlivets glada dagar. Drack sommardrinkar och spred könssjukdomar. Men så en dag var det någon insiktsfull överklasskille som hamnat i fel bakisstudentrum som påpekade att man endast hade si eller så många terminer tillgodo hos pappa CSN. Sedan var det stopp.

Men bultande hjärta tvingade vi oss att räkna. En - Två - Tre - och så nationalekonomin - Fem - och så Erasmusterminen - Sju...
Hur många fick man ta sa du?

... två terminer kvar. Vad hände där?

Ja, det var ett uppvaknande som hette duga. Vad fan hade jag? Kunde man få ihop nåt på det här?

Vi överlade, jag och min vän av normala nojor och smärre ångestattacker - ni vet han som det alltid löser sig för, han som i värsta fall har en stenrik mormor han kan ringa till, va känner ni honom? - och kom fram till att läraryrket nog var det enda alternativet. Ja, det kom ju inte som en chock direkt.
Det var bara att bita i det sura äpplet..

Tre terminer på distans i Karlstad varav en på nåder, en på lånade lånade pengar så att säga. Och någon gång ska jag skriva om Karlstad. Vilket jävla ställe alltså. När vi började förkunnade rektorn stolt att ingen hade blivit underkänd på lärarutbildningen på Karlstads universitet.

Ja, ni fattar.

Förövrigt anser min flickvän att Blondinbellas blogg bör förstöras. Hon tvingar mig att skriva så. Mynningen mot tinningen, världsapromiss.

Tickande bomber

Högst ofrivilligt har jag ett antal landminor utplacerade i lägenheten. Det blir så när man har en svartsjuk flickvän. Gamla brev, anteckningar, dagböcker bara ligger där och väntar på att bli upptäckta av ett nyfiket öga. Och då smäller det.

Den kraftigaste laddningen är väl den här bloggen... Eller torde vara, men är nog ändå inte. Självbevarelsedrift kan vi väl kalla det.
Skulle bli ett jävla ramaskri.
Liksom.

Kanske är det därför som det skrivs så sällan i den. Det blir en fadd smak när man tvingas hålla igen, skala bort, lägga band på sig själv.

Well well.

Gårdagens tankar

Igår kväll, precis efter att jag bestämt mig för att gå och lägga mig utan att skriva något, slog det mig att jag befinner mig i samma medelålderskris som jag alltig befunnit mig i. Eller ja, åtminstånde de senaste 15 åren. Är det möjligt att påbörja en medelålderskris när man fyller 23?

Fan vet, men i vilket fall. Jag upplever som alla andra i samma situation att man inte duger något till, att man inte har några speciella intressen, något som man brinner för. Och det slog mig att mitt botemedel alltid varit att bara dra, sticka iväg. Antingen relationsmässigt eller rent fysiskt; ett nytt land, nya förutsättningar och framför allt: noll kopplingar till det som varit innan.

Allt detta slog mig igår för att jag började på allvar umgås med tanken på att dra. Sticka iväg. Lämna landet. För gott?

Är det så jag ska tackla mina ålderskriser i framtiden? I resten av livet?

Eller ska jag hitta något äkta? För det är väl det det handlar om?

Eller är jag helt fel ute?

Dagboksbloggande del 2

Men fortsätt stirra på skärmjävulen då för helvete!

- Efter en halvtimmes apati verbaliseras tanken. Den enda tanken.

Dagboksbloggande

...verkar vara något som jag glömt bort alldeles fullständigt. Ska det vara så svårt att skapa sig rutiner för att få ner några ynka rader per dag? Nej, rättning i leden! Och bort med de förhatliga utropstecknen.

Idag är det så grått så att man undrar vad det finns för mening med att leva. DN:s bokrecensioner fick mig tack och lov på något bättre humör och är väl i ärlighetens namn anledningen till att jag faktiskt sitter här nu.

Tänk om man skulle göra som den danska författartanten de skrev om.

Skapa sig rutiner för ett skrivande.

Ett veckoskrivande för det bli i så fall. Jobb och så. Men att man avsätter tid, kanske en eller ett par vardagskvällar, och helger. Lördag och söndagmornar, first things first som Karen Blixen sa, och bara under bestämda tider, sluta när det går som bäst à la Hemingway.

Och temat? Och med vilket fokus? Utifrån att det kanske finns en läsare därute, eller i väntan på... Det svåraste av allt.

Och meningarna. Ska de fritt få flyta ut över skärmen, eller ska de vara sparsmakade och förtätade? Ska de vara hårdkokta eller utsvävande.. översvallande?

Friday night and shobadobadoh

Ja röven röven röven

Natten till lördag och baksmällan har redan kickat in. En kväll helt till spillo innan den ens börjat. När ska det sluta..

Det finns inget att säga och framförallt inget att säga er. Så jävla enkelt. Ingen rytm i någonting.

Fördelar gracerna på bästa sätt, så här på kvällskvisten. Alla ska få sin beskärda släng av slevjävulen. Lite på bloggen, lite på Angelina på rertube, lite på adult baby. Och vem fan är jag?

Vårtecken

En helt underbar känlsa. Tänk att få uppleva detta. Det känns som att det var årstider sedan, närmare bestämt fyra, eller tre beroende på lite hur man räknar. Nåväl, här kommer den: Åker hem lite tidigare från jobbet och tar en sväng förbi puben. Sänker två stora för 19 stycket. Nu inträffar det riktigt revolutionerande i sammanhanget: det är ljust när jag lämnar puben för att, lite smålullig, leta mig hemåt. Och varmt utifrån omständigheten, som i folkmun benämns februari. Fantastiskt.

Nåväl, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan jag tänkte göra en liten koppling till Lars Linders tankeväckare. Världsbanken har uppenbarligen räknat fel på 600 miljoner människor när de tagit fram siffror på hur många som befinner sig under fattigdomsgränsen (som förövrigt legat på en dollar om dagen sedan 60-talet. Varför ska man ta hänsyn till inflation?). Oups. Men vad är egentligen 600 miljoner? Vad säger det oss?

Siffran fungerar ju som en logisk fortsättning på på Adolf Eichmanns lakoniska kommentar till sin roll som administratör för tredje rikets tvångsdeporteringar av judar till utrotningslägren. " 100 döda människor är en tragedi, sex miljoner döda människor är statistik". Frågan är då Världsbanken: Vad är 600 miljoner människor?

Fan, det var många kolon i det inlägget.

Från Windows Vista

Hemma och snörvlar

Det var ett tag sedan

JAg vet inte varför jag gör så här mot stackars bloggen hela tiden. Försummar den när den behöver mig som mest. Det har gått två månader sedan sist. Och mycket vatten har flutit under de famösa.

En resa till Thailand och Kambodja.

...

Ja det var väl främst det. Jo, jag har ju blivit med moppe. En chopper med flames. Och fyllt år. 33 and counting. Undrar om det finns samband mellan de två händelserna?

Och köttfärsen som är det känsligaste vi har...

Janne Josefsson har gjort det igen.

Vilken man, vilken hjälte. Fick han som han ville så skulle programmet ha avslutats med att butikschefernas tillgångar konfiskeras.

Innan de kölhalas, lemlästas och vattentorteras och så vidare och så vidare...

Han gör min dag och vecka. En levande legend. En sann hjälte.

Tack

När man kommer för sent...

Ska man alltid börja med att åberropa force majeur.

Och sedan det femte författningstillägget på alla följdfrågor...

Restips i Laos och Kambodja

- Angkor Wat var väl ok, men stanna inte längre än två dar. Det blir lite tjatigt.

- Åkte du till Phnom Penh?

- Ja för fan, där var jag så stenad så att jag trodde att jag blivit blind. Jävligt bisarrt alltså. Jag rörde handen framför ögonen. Helt svart alltså. Hyfsad skraj jag blev alltså.

- Å fan. Men förutom det, hur var Phnom Penh?

- Jo det var väl ok.

- Vad gjorde du? Åkte du till Killing fields?

- Mhm, ja det var väl där de hade nåt fängelse typ, eller koncentrationsläger. Eller var det.. var fan var det nu då? Nej nu kanske jag blandar ihop det med nåt annat ställe..

- Var du nåt i Laos? Min kollega pratar hela tiden om att jag bara måste åka till Louang Prabang.

- Louang Prabang, Vientiane.. jag kommer inte ihåg vad alla städer hette däruppe.

- Ok, men var du där?

- Ja, det var najs. I Vientiane rökte vi opium...

Följande sidor

läses med fördel högt.
I skenet av en oljelampa.

Magproblem

Jag är så less på att hela tiden vara medveten om min mages i högsta grad varierande tillstånd.

Jag är less på att aldrig få medicin som har någon som helst verkan.

Jag är less på att alltid bli misstrodd av läkare, sjuksystrar och så kallade specialister.

Jag är less på att okända män stoppar sina prinskorvsfingrar i min röv.

Allt som gör livet drägligt att leva; alkohol, och kaffe, cigg och snus, allt tar Jehova ifrån mig. Nu kan vi lägga fet mat till den listan.

Tack ska han ha

Nu börjar det!

Jag har alltid undrat, kommer vi drunkna eller brinna upp? Nu vet vi svaret. Nu står snart tundran i brand.

Nu gäller det att lägga sig i pipeline för de bästa platserna. Växla sparkapitalet till rubel, köpa en liten tomt, slå upp en datja, någonstans uppe i Uralbergen. Bänka sig, slå av halsen på en vodkaflaska, ropa Nastarovje till kosackgrannen och invänta spektaklet...

Det gäller att snabba på.

Tomtpriserna på de bästa sluttningarna lär skjuta i höjden.

Min hårda elev

Så grabbade hon en näve muffins, fnyste och vände på klacken. Tack för ingenting sa hon och smällde igen dörren bakom sig.

Jag fick snabbt torka en tår innan jag tog emot nästa förälder..

Allt du behöver veta om...

Ideologier

Ideologier är tankar om hur samhället bör se ut. Ideologin bör vara praktiskt genomförbar, annars kan dess förespråkare bli anklagade för att omhulda en utopi.

En ideologi uppkommer som en reaktion på det rådande samhällssystemet. På detta sätt kan man se konservatismen och liberalismen som reaktioner på varandra. 1800-talskonsvervatismen reagerade på upplysningstidens idéer om individuell frihet och individualismen var en reaktion mot konservativa feodalismen. Socialismen uppstod som en kritik mot de orättvisor som följde i den liberala kapitalismens kölvatten. Sålunda kan man inte betrakta ideologierna var och en för sig, den ena ideologin är ett svar på den andra.

Kära kollega

Jag ser ingen anledning till att "tävla" om vem som har det sämst. Jag vet inte om du märkt det men jag berättar inte om allt merjobb jag tvingas göra; jag har inte heller fått någon planeringstid på jag vet inte hur lång tid. Du däremot vänder dig hela tiden till mig för att berätta om hur lite tid du har till ditt förfogande.
Vad vill du att jag ska säga? Om jag kommer med ett välmenat förslag så skäller du ut mig. Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel.

Nog är det väl ändå bäst att vi bara låter bli att ventilera känsliga ämnen med varandra. Är det inte tillräckligt infekterat som det är?

Det var droppen

Härmed säger jag upp min prenumeration på DN med omedelbar verkan.
Droppen var Wolodarskis senaste utspel om giriga låginkomsttagare i kombination med Kjöllers mantra om fuskande bidragstagare. Det borde strida mot all tänkbar journalistisk etik att publicera båda två på samma sida, samma dag..

Wolodarski tar ändå priset med sin ideologiska fartblindhet. Vad får han allt ifrån? Får man verkligen redogöra för hur många jobb som går förlorade på grund av låginkomsttagarnas girighet utan att nämna motsvarande siffra för höginkomsttagarnas dito? Är det ok att bara framställa bråkdelen av problemet på detta utstuderade sätt? Har man inte passerat gränsen för den subjektiva åsikten? Borde det inte klassas som ett medvetet försök att om inte ljuga så åtminstone vilseleda?

Har de kanske en tävling ihop? Jag kan föreställa mig hans lillgamla hånleende när han kastar en kaxig blick åt Kjöllers håll på redaktionen. Hur Kjöller gör tummen-upp samtidigt som hon förstulet gnisslar tänder..

I duschen med nyrakad porrpung

Jag har alltid sett det som en högst ansträngd fåfänga att raka bort könshåret. Vissa gör det utan minsta skrupler. Själv känner jag mig som ett pervo. Nåväl, igår gjorde jag det, och i ärlighetens namn känner jag mig som ett, ja ett pervo.
Icke desto mindre när jag inser att jag ska hjälpa till med idrotten.

Bara att bita i det sura, hålla god min och låtsas som att det regnar, när jag sedan står där med mina små högstadieelever i duschen.

Det kändes inte bra alltså

Nej inte en till i utanförskap!

Ja bättre läge kan man väl knappast få.
Den här få man bara inte missa.

Det är synd om Axén Olin. Alkoholproblem och sömnsvårigheter.
Säkert säkert. Men alla som läser nyheten vet - även alla som verkligen tycker synd om henne - att det verkliga nyhetsvärdet ligger i ironin att hon nu har blivit sjukskriven för en sån där icke-sjukdom som man enligt hennes eget parti ska jobba sig ur. För annars blir det ju svårt för stackars Axén Olin att komma tillbaka från det utanförskap som en sjukskrivning innebär.
Och gud förbjude om hon skulle måla eller göra något annat berikande under rehabiliteringen, eller hur Hanne Kjöller?

Frågan är om försäkringskassan kommer att godkänna det, eller om läkaren med de nya direktiven verkligen kan sjukskriva henne i en hel månad. Och i så fall, är hennes fall på något sätt prejudicerande?
Kan andra i liknande situationer framöver åberopa Lex Axén Olin?

Att fixa första sidan, å andra sidan...

... att slå in öppna dörrar.
Att kasta in brandfacklor i övertända hus.
Att utfärda gratulationer.

Att åberopa det femte författningstillägget. För att det låter coolt och för att det är nödvändigt. 60-40, fördel pommes.

Att träna penngrepp, klart bättre som tidsmarkör än vilken fluortant som helst... min kvinna i varje hamn.

Vad som helst hade kunnat vara mitt.

En riktigt malande låt för att avrunda. En evighetslång inledning som vägrar lyfta utan omärkligt övergår i en lika ändlös avslutning.
Som en Uffe som fastnat i haschpsykosen...

Peter, man blir ledsen, besviken, men kanske framförallt orolig...

Peter Wolodarski är just en sån där kille som man skulle vilja visa runt stan, världen eller varför inte skolan, så att han vaknar upp liksom. Dra fram hans anikte från under det tjocka duntäcket och tvinga honom att ta sig en liten titt. Vanligtvis skriver han om hur bra världen blivit sedan alla fick kapitalism och strukturanpassningsprogram. Nu ger han sig in i skoldebatten. Friskolorna har lett till en sund konkurrens som också gjort de kommunala skolorna bättre.
Så talar Wolodarski.
Ok, nu ska vi se.

Wolodarski tycker att det är missvisande att John Bauer får statuera exempel, när bilden egentligen är en helt annan om man tittar på "generella observationer". Redan här visar han tydligt hur illa insatt han är och varför det bara blir bisarrt när dagstidningarnas proffstyckare prompt skall ha något att säga om precis allt.

De förbättrade resultaten mäter man genom att titta på betygen, så är det. Betygen är i sin tur det bästa konkurrensmedlet skolor har idag för att locka till sig nya kunder, som friskolorna så oblygt valt att kalla eleverna. Om Peter Wolodarski brytt sig om att titta på hur våra styrmedel ser ut idag och hur debatten har gått om det alltför stora tolkningsutrymmet de ger så skulle han nog inse, kanske, att det är uplagt för att sätta godtyckliga betyg. Det krävs dessutom från skolchefer, inte bara underförstått. Wolodarksi borde ta och läsa konkurrenten Svd idag; en helt briljant beskrivning av hur det verkligen går till.

Tittar man på betygen så har de ökat markant sedan friskolornas inträde, så sant. Men har elevernas kunskaper ökat i samma takt? Åh nej, tyvärr har de snarare rört sig i motsatt riktning. I en internationell jämförelse tappar vi mark. Även högskolorna klagar sedan ett tiotal år tillbaka på att eleverna är sämre förberedda på vad som krävs för högre studier. Men det väljer Wolodarski att bortse ifrån.

Andra fakta om friskolor. Lärartätheten är lägre än på kommunala skolor. Fakta. Hur kan detta göra skolan bättre? Hur kan eleverna lära sig mer med färre lärare? Vidare drar man ner på kuratorer, skolsystrar och för att inte tala om vikarier. Hittar Wolodarski en enda friskola som engagerar vikarier vid sjukfrånvaro så ska jag personligen ge honom ett pris. De finns inte Peter.

Det är faktiskt så dumt att såna som Peter ska få uttala sig om skolan. Han kan sätta griller i huvudet på folk som är ännu sämre insatta än han själv.

Stoiska finnar

– Hon var en bra människa, hon var min kemilärare

En finsk elev uttalar sig om rektorn som så heroiskt offrade sig för att rädda sina elever.

Det är i sanning befriande att det är FInland som står som värd för den senaste skolmassakern. Istället för att tvingas lyssna till hysteriska amerikaners framtvingade klagosånger får vi nu ta del av en mer nedtonad, och tja värdig, redogörelse för vad som hände. Här slår vi inte på känslotrumman, snarare tvärtom faktiskt. Alla verkar uttrycka sig lugnt och sakligt, tja för att inte säga lite småtort.

Mest gillade jag killen som hade känt mördaren sen han var sju år gammal. När han hörde skotten så sprang han, inte mer med det. Innan vansinnesskjutningen hade mördaren in spe uttryckt beundran för Columbinekillarna.
Nej hade han då sagt, att tänka så är sjukt Matti (eller vad han nu kan ha hetat).
Inte mer med det.
Inget snyftande, inget hulkande.
Bara som det var.

Fusket värre på gymnasiet

Alla fuskar i dagens skola. Så är det tyvärr. Bevare oss när eländet når sjukvården.

Skolchefer lever på de kryphål som skolsystemet så behjälpligt tillhandahåller. Det finns många exempel på det. Titta bara på hur skolor idag tävlar med varandra om marknadsandelar. Marknaden utgörs av elever med en skolpeng på mellan 50 och 90 000. Hur gör skolor idag för att ta marknadsandelar av varandra? Ta er en liten titt i dessa bistra tider. Ofta heter det bärbar dator under studierna, eller unika möjligheter att kombinera studier med idrott och annat roligt. Kanske en utlandsresa. Eller en I-pod. Eller varför inte möjligheten att kunna välja mellan för- och eftermiddagsstudier.
Men framförallt handlar det om att kunna uppvisa goda resultat, höga betyg.

"När jag anställde dig för ett år sedan, vet du vad din handledare sa till mig då? Grattis sa han. Nu har det gått ett år. Du har 24 procent underkända på samhällskursen. När ska du börja visa din kvalitet?"

Så lät min förra arbetsgivare när vi skulle ha medarbetaresamtalet, det samtal som ligger till grund för en eventuell löneökning. 90 procent minst godkända skulle måluppfyllelsen ligga på, annars kunde man glömma bonusslantarna.

Många av mina kolleger hade redan nått målet. Samtliga efter enskilda samtal med chefen om hur man tolkar mål och kriterier. "Står det att man ska läsa en roman på 250 sidor? Gör det det? Nej precis, då behöver man inte göra det heller!"
Så talade vår pedagogiske ledare till svenskläraren.

Historieläraren fick också se sin stolthet aningen naggad i kanten.
Historia A har ett huvudsakligt innehållsmål: Eleven skall känna till grundläggande drag i den historiska utvecklingen. För att blidka vår rektor ritade läraren en tallinje från år noll fram till nu på tavlan. Sedan markerade han och skrev upp viktiga händelser, Jesus födelse, digerdöden, Gustav Wasa osv. Eleven, som i ärlighetens namn hade fått tillräckligt med chanser, ritade av tallinjen och sedan hade de "läxförhör" i en halvtimme, ett förhör under vilket eleven hela tiden fick ta tallinjen till hjälp. Rektorn var mycket nöjd med lärarens lösning. Var det en bra lärare? I mitt ospottade rövhål.

I media framhålls ofta att vi ska lita på lärarnas profession, de står som garant för skolans kvalitet. Men frågan är varför lärare skulle ha högre moral än någon annan i samhället? Särskilt när de upplever påtryckningar från alla håll, skolledningen, elever, föräldrar, att vara snälla i sin bedömning. Oavsett om lärare borde ha högre moral eller inte så misslyckas de. Ta en titt på betygsinflationen de senaste tio åren. Skolverket borde ha höjt betygsräntan för länge sedan.
Ja ja kom inte på nåt roligare att skriva.

Så långt om inkomsterna. Till utgifterna. Vad sparar skolorna pengar på?

Ja vi kan ju glömma gamla förlegade institutioner som bibliotek, idrottssal, kurator, skolsyster, mattant.. Vikarier? Ett typiskt 90-talsfenomen. Det gäller alltså att dra ner på tjänsterna helt enkelt. Min förra arbetsgivare ansökte om att få starta en skola med 300 elever på 18 heltidstjänster. Redan där en skrämmande låg lärartäthet.
Nu har de knappt 400 elever på 14-16 tjänster.

Grattis Sverige

Jag ska be att få återkomma om det där

Ja så får det nog bli, för just nu förefaller det som strängt taget omöjligt. Om man säger så här: mina fisar luktar som en blandning mellan riskakor och mycket gamla ägg, mina fingrar är stela av köld, jag kan se min andedräkt och min mage har vaknat till, rejält.

Det går bara inte...

Men nu får de väl ändå ge sig...

...förlåt Kjöller

Likväl

Folk har olika syn på vad termen arbetsfömåga borde innebära. Det fastslår idag min allra käraste ledarskribent på politruktidningen Dagens Nyheter. Myndighetspersoner med vänstersympatier sjukskriver oftare patienter än högermänniskor. Vad kan nu det bero på? Kanske på att människor ofta vill tro att andra gör som en själv. Högermänniskor tar helt enkelt för givet att alla skiter i att betala skatt. Utan skatt, inga pengar att betala sjukskrivningarna med.

Vidare förfärar sig Hanne Kjöller öfver att den sjukskrivne ofta ägnar sig åt målning eller någon annan kreativ syssla under sjukskrivningen. Ja, vilka jävla svin va. Nog kan man begära att en sjukling gör något riktigt tråkigt och meningslöst när han eller hon är hemma, som att ligga framför TV:n, kedjeröka och titta på ändlösa eftermiddagsrepriseringar av Falcon Crest. Inte fan ska man få må bra under rehabiliteringen.

Det ska löna sig att arbeta

Jaha, här sitter man på jobbet trots att det är novemberlov.

På nyheterna har de precis berättat att avgående Schenström - hette hon så? - kommer att få behålla sin lön i två år. Shit vad najs alltså. Två år att bara sitta och fisa, dricka kaffe och jäsa, slå dank och rulla hatt. Jag unnar hennne verkligen den ledigheten.

Ersättningen kommer emellertid att räknas av mot andra inkomster. Så för att det ska löna sig för Schenström att arbeta så ska hon hitta ett jobb som betalar mer än 84000 i månaden. Gött mos, Schenström! För vem har sagt att det ska löna sig att arbeta?

Ja, vad i helvete ska man säga?

Det är nästan Hanne kjöller-varning på hyckleriet.

Det var ju inte så snällt Pihlblad

Anders Pihlblads agerande i den så kallade Schenströmsaffären förefaller mycket besynnerligt. Som tämligen konservativ vad beträffar värderingar anser jag att man hånglar av en anledning, vilken som helst men någon; det är mycket sällan som man ramlar och tar emot sig med läpparna mot någon annans för att inte skada sig.

Frågan är vad herr Pihlblad tänkte när han tryckte sin mun mot Reinfeldts närmaste kvinnas dito? De var endast glada i hatten, inte redlösa, trots att notan gick på nästan tusenlappen.

Så det var inte gammal hederlig fyllekåthet. Och det handlade inte heller om någon privat relation. Det var ännu viktigare att poängtera.

Hm, så vad finns det kvar?

Ja vad kan det finnas kvar egentligen, herr seriösa politiske granskare?