Ingenting

Nu får det faktiskt vara nog. Jag har inte gjort någonting på flera dagar, veckor.
Jag kommer hem, röker på och gör sedan ingenting.
Det börjar gå mig på nerverna.

Revolutionary Road

Now you’ve said it.
Funny… people are on to the emptiness, but it takes real guts to see the hopelessness

9:e avsnittet

Fantastisk teveunderhållning, Paradise Hotel.
Tänkte hoppa över det 9:e avsnittet, men ändrade mig.
Så otroligt bra producerat.
Jag bokstavligen tjöt av skratt.

Och stenad var det faktiskt ännu bättre

Idag

Idag var du vackrare än någonsin. Du strålade i regnet. Jag söker dig med blicken. Strosar bort mot där jag senast såg dig. Tittar efter röda mössor.

Vad är jag för människa?

Ja, jag hade rätt.

Och du min syster fick fel.

Jag har klarat mig bra, har två av tre, flickvän jobb, saknar bara egen bostad, medan du har misslyckats på alla punkter.
Jag vet det, det är hugget i sten.

Och jag framhärdar jag med mina goda råd och insikter. Gör inte så, tänk istället så här. Det funkar ju inte. Du kommer inte förstå, du kommer aldrig bli lycklig. Inte på egen hand och inte i gruppen.

Har jag gjort min plikt? Räcker det?

Ska jag fortsätta på denna inslagna väg och komma hem efter jobbet, lägga upp fötterna på soffbordet och klappa mig självtillräckligt på magen.

Räcker det?

Det är en sak att jag går förbi min lokala uteliggare varje morgon och kväll utan att ägna honom en blick, men att jag inte ens sträcker ut min hand till min egen syster.

Saknar poäng

Gubbsjuka

Sexuell frustration och åldersnojja

den förra lågintensiv och övergående

den senare överväldigande och definitiv

Sydländsk familjekänsla

Det finns människor som påstår att de föddes i fel kropp. En man som alltid känt sig som en kvinna och tvärtom. Så tvingas de kämpa som fan och till slut får de byta kön. Jag träffade en sån... person en gång. Han var en han första gången vi sågs och en hon sex månader senare. Jag gillade honom bättre som man. Han var mindre tillgjord då. Vi satt på en efterfest och diskuterade spelet Mastermind, som vi båda var mycket fästa vid.

Min syster har alltid känt att hon föddes in i fel familj. Hon tror på fullaste allvar att hon egentligen är en sydeuropeisk seniorita och att allt hade varit bra om hon bara fått leva med en familj någonstans i Andalusien eller varför inte södra Italien. Enligt henne så finns det en större acceptens för oliktänkande i sådana länder. Där är man minsann impulsiva och utåtagerande. Och det är inte hela världen om det blossar upp ett bråk då och då. Det rensar bara luften, ett av hennes favorituttryck.

Vår familj är inte sån. Hos oss är den låga profilen en stor dygd. Eventuella meningsskiljaktigheter kvävs; på sin höjd att man markerar med en kort kommentar för att sedan släppa det. Det förväntas inte att man ska reda ut något, snarare tvärtom. Vi kommer inte varandra så nära in på livet. Som ett tecken på respekt, man ska inte vara någon annan till last. Den vill vi inte få reda på för mycket heller.

Min syster har bråkat hela sitt liv. Så hon hade väl passat bra där nere. Vi börjar tro att hon lider av någon form av bokstavskombination. Hon klarar inte av tystnaden och friden. Troligtvis för att hon inte kan fly från kaoset inuti henne. För att det är i tystnaden som hon tvingas konfronteras med det, kaoset. Så hon kanaliserar det utåt och projicerar det på oförrätter hon ständigt råkar ut för. På grund av detta koleriska temperament har hon inga nära vänner och mycket få och tyvärr ofta ofrivilliga bekanta. En granne, eller någon hon raggat upp på krogen som gjort henne gravid. Nu har hon nått medelåldern, hon saknar jobb och utbildning, en bulle i ugnen och två små barn från ett tidigare förhållande.
I det här läget är det inte svårt att förstå att familjen blir än viktigare.

Hon skickade ett mejl för ett par dagar sedan. Hon ville att jag skulle veta hur illa hon blir behandlad av släkten.
Jaha, nu ringde det på dörren.
A suivre.

Vinterregn

Tog mig så småningom ut. Huvudvärken släppte lite, och det kändes bra att använda musklerna i benen. De blev positivt överraskade, kan jag säga. Trodde nog inte att det skulle hända något speciellt idag. Jag tog mig bort till kyrkan och julmarknaden. Vidrigt på alla sätt och vis, men jag blev bjuden på en glögg och fick köpa loss ett par dosor snus.
Inget mer.

Strosade tillbaka och regnet tilltog. Handlade mat. Valde som vanligt fel kö och blev irriterad på kassörskan och gubben som inte kunde enas om vems felet var att grönsakerna inte kostade vad de borde. Fast å andra sidan valde jag den ojämförligt snabbaste kön igår. Då njöt jag verkligen av alla avundsjuka blickar från de som stod i köerna bredvid. Så jag antar att det går på ett ut.

Hemma.
Har inte lagt in maten i kylen. Känns lite onödigt eftersom besöket är på ingång.

---

Frågan gjorde sig påmind och vägrade sedan släppa när jag var ute. Den blir alltid påtaglig när jag rör på mig.

Vad gör jag här?

Så brukar den formuleras. Utan åthävor. Utan vare sig invektiv eller eufemismer. Bara så.

Vad gör jag här?

En självvald isolering i en europeisk metropol.
Paris.

Gubbsjuk

Igår hade du på dig en alldeles för avslöjande topp. Åtsittande och med en djup urringning. Dina bröst såg både större och äldre ut. Nästan som vuxna bröst. Som om de börjat hänga lite och du lyft upp dem med en push-up.
Jag fick anstränga mig för att inte titta på dem. Jag fixerade blicken vid ditt ansikte och dina ögon när du ställde frågor och bad om hjälp. Jag ställde mig strategiskt bakom dig, på behörigt avstånd trodde jag, men när du lutade dig bakåt tittade urringningen fram och jag satte mig istället på huk bredvid dig. Med blicken antingen på dataskärmen eller i tomma intet. Åtminstone 90 grader från dig. Som om vi satt på en bänk tillsammans och stirrade rakt ut.

Jag vet inte om de andra anar. Jag kanske är avslöjande i mitt sätt. När jag själv gick i gymnasiet var jag intresserad av en klasskamrat och jag kunde inte låta bli att kasta förstulna blickar på henne. Hon var så otroligt vacker. Jag trodde att ingen märkte det men i trean fick jag reda på att alla bara gick omkring och väntade på att något skulle hända, att någon av oss skulle ta första steget. De hade nästan börjat ledsna sa de.
Och sedan den där fantastiska kyssen i baren på stället som sedan gick i konkurs. Mer blev det inte.
Jag har sett dig på facebook och om inte bilden ljuger är du precis lika vacker som då.


Jag vet inte om det var en dum idé att berätta det för kollegan. Att avdramatisera det. Det kanske ska vara så dramatiskt att det inte uttalas, att det förträngs. Kanske är det just det vi gör ända tills vi inte orkar längre, och vi bara säger skit samma och börjar prata med kompisen om det och han säger samma sak och båda känner en lättnad, över att få lätta på sitt hjärta, och upprymdhet, över att äntligen känna sig busiga.

De anar nog. Det finns indikatorer på det. Undrar om de i så fall uppfattar mig som blyg och besvärad av din närvaro eller om de tycker att jag är en gubbsjuk jävel som flörtar. I ärlighetens namn vet jag inte själv hur jag beter mig.

Jag känner något. Och nog anar du det. Som när du smekte min arm och sa åh, lilla gubben. Jag kommer inte ihåg vad som föranledde denna ömhetsbetygelse, men beröringen. Den kommer jag ihåg. Och även om inte handlingen var medveten - för det vet jag inte - så märkte du att min hud reagerade. Och det blev en liten tystnad.
Var det bara vi som märkte den?

Stackars syster

I tonåren våndades jag över arvet från fadern. I alla hans tillkortakommanden såg jag motsvarande drag hos mig. Paranoian i gruppen och ensamheten i den självvalda isoleringen. De snabba kasten. Konspirationsteorierna.
Tänk om jag bar på smittan?

Jag kan inte svära på att jag klarat mig. Det finns tendenser till allt det där. Men när jag tittar mig i spegeln ser jag väl nån annan, än honom, gör jag inte det?

Inte som med syster. Hon hade nog ingen chans. Hon fick med sig allt med blodet. Inget hade spelat någon roll. Hon var dömd på förhand. Och nu blommar hon ut i sin fulla prakt. Makalösa motsägelser, desperation på gränsen till panik, självömkan och förebråelser. Allt snyggt paketerat i ett mejl, personligt formulerat men kopierat och vidarebefordrat till alla på listan som kan tänkas visa förbarmande.
Som om vi någonsin gjort det förut.

Bara bakfull

Jag hade glömt hur det kändes att vara bakfull.

Jag vaknade kl. 9, fortfarande full. Jag kastade mig upp ur sängen, snubblade över jeansen på min väg ut till köket. Ett stort glas brusvatten, C-vitamin och mineraler. Sedan tillbaka till sängen. Tre, fyra timmars sömn och så skulle allt vara bra.

Tyvärr var det inte så enkelt. Inte längre. Förvisso förmådde jag mig att slumra till ett par timmar, men själva tillnyktrandet, om den ens börjat infinna sig, förde inte med sig någon känsla av välbehag, snarare illamående. Och den tilltog. Vid tolvsnåret insåg jag att spyan inte skulle låta vänta på sig.

Grön galla utblandat med gult brusvatten kom upp i tre kraftiga stötar. Magen krampade rejält vid en fjärde sammandragning, men det kom inget och sedan var det lugnt. Jag låg kvar ett tag på badrumsgolvet, i forsterställning, och kallsvettades.

Två timmar senare vågade jag dricka ett glas saft framför snookern och något senare fick jag ner en halv pizza. Tanken att det var sista gången jag drack, någonsin, formulera jag ganska exakt klockan 21.15 efter att den, tanken, legat och svävat på uppåtvindarna i vardagsrummet hela dagen. Likt en albatross.

En ond en

It could happen

Dessa förbannade val. Tanken är ju att jag ska åka till Mexico. Jag har föresatt mig att göra det, nästan som vore det en plikt. Åkförhelvete! Annars kommer du ångra det. Sen. Det tutar de i mig. Och jag köper det.
Precis som jag köper Gainomax efter träningspasset.

Men visst, jag är inte helt indoktrinerad och ålderskrisig - jag har ju bara köpt en choppermoppe (!) med flames på tanken, börjat en golfkurs, börjat spåna på ett filmmanus, börjat titta på filmkameror, börjat planera vad jag ska ha i min matsäck i nästa års Idolkö. Nyckelordet, som avslöjar mig, är Börjat. Hursomhelst bestämde jag mig för att jag bara skulle åka om det kändes rätt, om rätt känlsa, den självklara infann sig. Jag jag jag har väntat väntat väntat på den känslan. Men hélas!

Och nu är börjar det brinna i de berömda. Min polare på plats (PPP) planerar för fulla muggar. Än hit än dit. Han vet ingenting om mina tvivel. Och hur skulle han veta det? Tvivel framgår inte så lätt i mejlkontakt, om man inte skyltar med det.

Gumman ska stanna hemma, nämnde jag det? Jag brukar ofta skylla på flygrädsla när min förestående resas vara eller icke vara kommer på tal, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog så att det inte är lika kul att åka utan gumman. Magin har försvunnit liksom. Hon är ju min bästa vän.

Så jag pendlar. Från visshet till visshet. Ett par gånger om dan.

Kasta inte ut mig

Österrikes näst sjukaste man?

Om jag vore tyska förbundskanslern Angela Merkel så skulle jag snabbt utnyttja denna tragedi för att påminna världen om att Hitler faktiskt inte var tysk. Ännu en österrikare med taskig uppväxt..

När man fick läsa om Natasha Kampusch i tidningen för drygt ett år sedan tänkte nog de flesta att sjukare än så här kan det inte bli.
Men en man satt hemma och gned sina händer.
Ty Fritzl måste ju ha reflekterat över detta, i sin bunker; att han ändå var strået vassare än Priklopeddo, eller vad han nu hette. Och hans dotter, som hade TV:n på 24 timmar om dygnet, måste ju ha tagit del av nyhterna och funderat över likheterna med sin egen belägenhet. Vad tänkte hon? Kände hon sig lättad över att inte vara ensam? Frågan man kan ställa sig, om man är lagd åt det hållet, är om det nu försiggår något ännu lite sjukare än det som vi fått läsa om i tidningarna. Utspelar sig något ännu konstigare någonstans i världen, as we speak? Faktum är att i dagens Svd kan man uttalar sig en japansk reporter som säger att de hade ett liknande fall för ett par år sedan.

Har jag missat något? Har sjukan spritt sig till övriga världen? Finns det frihetsberövare lite här och var i världen? Har de en egen liten community, med en egen hemsida? Finns det ännu sjukare människor därute? Finns det till exempel någon därute som håller ett fotbollslag (varför inte?) som gisslan i en rostig oljecistern? Kanske denne någon är andra eller varför inte tredje generationen kidnappare i en lång släkt av kidnappare? Kanske det finns någon vars fångar utgör en hel släkt som fötts och dött i samma källare i århundraden?

Karlstad - äpplen blir inte surare än så här

Ur den stora högen av kvitton och sprättade fönsterkuvert med lösryckta meningar på urskiljer sig något, till slut. Något som liknar en rubrik.

Vi 70-talister fattade inte mycket. Vi fostrades i en sosseanda som ljög för oss att staten ändå kommer at ta hand om en, att det fanns möjligheter därute. De lät oss smaka på lyxen att få välja. Att kunna prova sig fram. För statens skyddsnät finns där för precis varenda en.

I denna villfarelse skuttade vi från A-kurs till A-kurs. Levde studentlivets glada dagar. Drack sommardrinkar och spred könssjukdomar. Men så en dag var det någon insiktsfull överklasskille som hamnat i fel bakisstudentrum som påpekade att man endast hade si eller så många terminer tillgodo hos pappa CSN. Sedan var det stopp.

Men bultande hjärta tvingade vi oss att räkna. En - Två - Tre - och så nationalekonomin - Fem - och så Erasmusterminen - Sju...
Hur många fick man ta sa du?

... två terminer kvar. Vad hände där?

Ja, det var ett uppvaknande som hette duga. Vad fan hade jag? Kunde man få ihop nåt på det här?

Vi överlade, jag och min vän av normala nojor och smärre ångestattacker - ni vet han som det alltid löser sig för, han som i värsta fall har en stenrik mormor han kan ringa till, va känner ni honom? - och kom fram till att läraryrket nog var det enda alternativet. Ja, det kom ju inte som en chock direkt.
Det var bara att bita i det sura äpplet..

Tre terminer på distans i Karlstad varav en på nåder, en på lånade lånade pengar så att säga. Och någon gång ska jag skriva om Karlstad. Vilket jävla ställe alltså. När vi började förkunnade rektorn stolt att ingen hade blivit underkänd på lärarutbildningen på Karlstads universitet.

Ja, ni fattar.

Förövrigt anser min flickvän att Blondinbellas blogg bör förstöras. Hon tvingar mig att skriva så. Mynningen mot tinningen, världsapromiss.

Tickande bomber

Högst ofrivilligt har jag ett antal landminor utplacerade i lägenheten. Det blir så när man har en svartsjuk flickvän. Gamla brev, anteckningar, dagböcker bara ligger där och väntar på att bli upptäckta av ett nyfiket öga. Och då smäller det.

Den kraftigaste laddningen är väl den här bloggen... Eller torde vara, men är nog ändå inte. Självbevarelsedrift kan vi väl kalla det.
Skulle bli ett jävla ramaskri.
Liksom.

Kanske är det därför som det skrivs så sällan i den. Det blir en fadd smak när man tvingas hålla igen, skala bort, lägga band på sig själv.

Well well.

Gårdagens tankar

Igår kväll, precis efter att jag bestämt mig för att gå och lägga mig utan att skriva något, slog det mig att jag befinner mig i samma medelålderskris som jag alltig befunnit mig i. Eller ja, åtminstånde de senaste 15 åren. Är det möjligt att påbörja en medelålderskris när man fyller 23?

Fan vet, men i vilket fall. Jag upplever som alla andra i samma situation att man inte duger något till, att man inte har några speciella intressen, något som man brinner för. Och det slog mig att mitt botemedel alltid varit att bara dra, sticka iväg. Antingen relationsmässigt eller rent fysiskt; ett nytt land, nya förutsättningar och framför allt: noll kopplingar till det som varit innan.

Allt detta slog mig igår för att jag började på allvar umgås med tanken på att dra. Sticka iväg. Lämna landet. För gott?

Är det så jag ska tackla mina ålderskriser i framtiden? I resten av livet?

Eller ska jag hitta något äkta? För det är väl det det handlar om?

Eller är jag helt fel ute?

Dagboksbloggande del 2

Men fortsätt stirra på skärmjävulen då för helvete!

- Efter en halvtimmes apati verbaliseras tanken. Den enda tanken.

Dagboksbloggande

...verkar vara något som jag glömt bort alldeles fullständigt. Ska det vara så svårt att skapa sig rutiner för att få ner några ynka rader per dag? Nej, rättning i leden! Och bort med de förhatliga utropstecknen.

Idag är det så grått så att man undrar vad det finns för mening med att leva. DN:s bokrecensioner fick mig tack och lov på något bättre humör och är väl i ärlighetens namn anledningen till att jag faktiskt sitter här nu.

Tänk om man skulle göra som den danska författartanten de skrev om.

Skapa sig rutiner för ett skrivande.

Ett veckoskrivande för det bli i så fall. Jobb och så. Men att man avsätter tid, kanske en eller ett par vardagskvällar, och helger. Lördag och söndagmornar, first things first som Karen Blixen sa, och bara under bestämda tider, sluta när det går som bäst à la Hemingway.

Och temat? Och med vilket fokus? Utifrån att det kanske finns en läsare därute, eller i väntan på... Det svåraste av allt.

Och meningarna. Ska de fritt få flyta ut över skärmen, eller ska de vara sparsmakade och förtätade? Ska de vara hårdkokta eller utsvävande.. översvallande?

Friday night and shobadobadoh

Ja röven röven röven

Natten till lördag och baksmällan har redan kickat in. En kväll helt till spillo innan den ens börjat. När ska det sluta..

Det finns inget att säga och framförallt inget att säga er. Så jävla enkelt. Ingen rytm i någonting.

Fördelar gracerna på bästa sätt, så här på kvällskvisten. Alla ska få sin beskärda släng av slevjävulen. Lite på bloggen, lite på Angelina på rertube, lite på adult baby. Och vem fan är jag?

Vårtecken

En helt underbar känlsa. Tänk att få uppleva detta. Det känns som att det var årstider sedan, närmare bestämt fyra, eller tre beroende på lite hur man räknar. Nåväl, här kommer den: Åker hem lite tidigare från jobbet och tar en sväng förbi puben. Sänker två stora för 19 stycket. Nu inträffar det riktigt revolutionerande i sammanhanget: det är ljust när jag lämnar puben för att, lite smålullig, leta mig hemåt. Och varmt utifrån omständigheten, som i folkmun benämns februari. Fantastiskt.

Nåväl, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan jag tänkte göra en liten koppling till Lars Linders tankeväckare. Världsbanken har uppenbarligen räknat fel på 600 miljoner människor när de tagit fram siffror på hur många som befinner sig under fattigdomsgränsen (som förövrigt legat på en dollar om dagen sedan 60-talet. Varför ska man ta hänsyn till inflation?). Oups. Men vad är egentligen 600 miljoner? Vad säger det oss?

Siffran fungerar ju som en logisk fortsättning på på Adolf Eichmanns lakoniska kommentar till sin roll som administratör för tredje rikets tvångsdeporteringar av judar till utrotningslägren. " 100 döda människor är en tragedi, sex miljoner döda människor är statistik". Frågan är då Världsbanken: Vad är 600 miljoner människor?

Fan, det var många kolon i det inlägget.

Från Windows Vista

Hemma och snörvlar

Det var ett tag sedan

JAg vet inte varför jag gör så här mot stackars bloggen hela tiden. Försummar den när den behöver mig som mest. Det har gått två månader sedan sist. Och mycket vatten har flutit under de famösa.

En resa till Thailand och Kambodja.

...

Ja det var väl främst det. Jo, jag har ju blivit med moppe. En chopper med flames. Och fyllt år. 33 and counting. Undrar om det finns samband mellan de två händelserna?

Och köttfärsen som är det känsligaste vi har...

Janne Josefsson har gjort det igen.

Vilken man, vilken hjälte. Fick han som han ville så skulle programmet ha avslutats med att butikschefernas tillgångar konfiskeras.

Innan de kölhalas, lemlästas och vattentorteras och så vidare och så vidare...

Han gör min dag och vecka. En levande legend. En sann hjälte.

Tack

När man kommer för sent...

Ska man alltid börja med att åberropa force majeur.

Och sedan det femte författningstillägget på alla följdfrågor...

Restips i Laos och Kambodja

- Angkor Wat var väl ok, men stanna inte längre än två dar. Det blir lite tjatigt.

- Åkte du till Phnom Penh?

- Ja för fan, där var jag så stenad så att jag trodde att jag blivit blind. Jävligt bisarrt alltså. Jag rörde handen framför ögonen. Helt svart alltså. Hyfsad skraj jag blev alltså.

- Å fan. Men förutom det, hur var Phnom Penh?

- Jo det var väl ok.

- Vad gjorde du? Åkte du till Killing fields?

- Mhm, ja det var väl där de hade nåt fängelse typ, eller koncentrationsläger. Eller var det.. var fan var det nu då? Nej nu kanske jag blandar ihop det med nåt annat ställe..

- Var du nåt i Laos? Min kollega pratar hela tiden om att jag bara måste åka till Louang Prabang.

- Louang Prabang, Vientiane.. jag kommer inte ihåg vad alla städer hette däruppe.

- Ok, men var du där?

- Ja, det var najs. I Vientiane rökte vi opium...

Följande sidor

läses med fördel högt.
I skenet av en oljelampa.

Magproblem

Jag är så less på att hela tiden vara medveten om min mages i högsta grad varierande tillstånd.

Jag är less på att aldrig få medicin som har någon som helst verkan.

Jag är less på att alltid bli misstrodd av läkare, sjuksystrar och så kallade specialister.

Jag är less på att okända män stoppar sina prinskorvsfingrar i min röv.

Allt som gör livet drägligt att leva; alkohol, och kaffe, cigg och snus, allt tar Jehova ifrån mig. Nu kan vi lägga fet mat till den listan.

Tack ska han ha

Nu börjar det!

Jag har alltid undrat, kommer vi drunkna eller brinna upp? Nu vet vi svaret. Nu står snart tundran i brand.

Nu gäller det att lägga sig i pipeline för de bästa platserna. Växla sparkapitalet till rubel, köpa en liten tomt, slå upp en datja, någonstans uppe i Uralbergen. Bänka sig, slå av halsen på en vodkaflaska, ropa Nastarovje till kosackgrannen och invänta spektaklet...

Det gäller att snabba på.

Tomtpriserna på de bästa sluttningarna lär skjuta i höjden.