I tonåren våndades jag över arvet från fadern. I alla hans tillkortakommanden såg jag motsvarande drag hos mig. Paranoian i gruppen och ensamheten i den självvalda isoleringen. De snabba kasten. Konspirationsteorierna.
Tänk om jag bar på smittan?
Jag kan inte svära på att jag klarat mig. Det finns tendenser till allt det där. Men när jag tittar mig i spegeln ser jag väl nån annan, än honom, gör jag inte det?
Inte som med syster. Hon hade nog ingen chans. Hon fick med sig allt med blodet. Inget hade spelat någon roll. Hon var dömd på förhand. Och nu blommar hon ut i sin fulla prakt. Makalösa motsägelser, desperation på gränsen till panik, självömkan och förebråelser. Allt snyggt paketerat i ett mejl, personligt formulerat men kopierat och vidarebefordrat till alla på listan som kan tänkas visa förbarmande.
Som om vi någonsin gjort det förut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar