lördag 28 november 2009

Gubbsjuk

Igår hade du på dig en alldeles för avslöjande topp. Åtsittande och med en djup urringning. Dina bröst såg både större och äldre ut. Nästan som vuxna bröst. Som om de börjat hänga lite och du lyft upp dem med en push-up.
Jag fick anstränga mig för att inte titta på dem. Jag fixerade blicken vid ditt ansikte och dina ögon när du ställde frågor och bad om hjälp. Jag ställde mig strategiskt bakom dig, på behörigt avstånd trodde jag, men när du lutade dig bakåt tittade urringningen fram och jag satte mig istället på huk bredvid dig. Med blicken antingen på dataskärmen eller i tomma intet. Åtminstone 90 grader från dig. Som om vi satt på en bänk tillsammans och stirrade rakt ut.

Jag vet inte om de andra anar. Jag kanske är avslöjande i mitt sätt. När jag själv gick i gymnasiet var jag intresserad av en klasskamrat och jag kunde inte låta bli att kasta förstulna blickar på henne. Hon var så otroligt vacker. Jag trodde att ingen märkte det men i trean fick jag reda på att alla bara gick omkring och väntade på att något skulle hända, att någon av oss skulle ta första steget. De hade nästan börjat ledsna sa de.
Och sedan den där fantastiska kyssen i baren på stället som sedan gick i konkurs. Mer blev det inte.
Jag har sett dig på facebook och om inte bilden ljuger är du precis lika vacker som då.


Jag vet inte om det var en dum idé att berätta det för kollegan. Att avdramatisera det. Det kanske ska vara så dramatiskt att det inte uttalas, att det förträngs. Kanske är det just det vi gör ända tills vi inte orkar längre, och vi bara säger skit samma och börjar prata med kompisen om det och han säger samma sak och båda känner en lättnad, över att få lätta på sitt hjärta, och upprymdhet, över att äntligen känna sig busiga.

De anar nog. Det finns indikatorer på det. Undrar om de i så fall uppfattar mig som blyg och besvärad av din närvaro eller om de tycker att jag är en gubbsjuk jävel som flörtar. I ärlighetens namn vet jag inte själv hur jag beter mig.

Jag känner något. Och nog anar du det. Som när du smekte min arm och sa åh, lilla gubben. Jag kommer inte ihåg vad som föranledde denna ömhetsbetygelse, men beröringen. Den kommer jag ihåg. Och även om inte handlingen var medveten - för det vet jag inte - så märkte du att min hud reagerade. Och det blev en liten tystnad.
Var det bara vi som märkte den?

Inga kommentarer: