Zidane och jag

Jag hade precis ett förtroligt samtal med Zinedine Zidane. Ni vet fransmannen som avslutade sin fantastiska fotbollskarriär med att skalla till sig ett rött kort och en förlust i VM-finalen för snart ett år sedan. Trots det blev han hyllad som en hjälte av fransmännen – han hade ju stått upp för sin familjs heder när Materazzi provocerat honom. Märklig machokultur det där.

Tillbaka till mitt samtal med karln. Jag hade spelat fotboll med mitt korpenlag och var på väg hem. Det regnade utanför idrottshallen och jag tvekade en stund. Hur fan ska jag ta mig till T-banan? Då fick jag syn på honom. Precis vid entrédörren stod han, bara några meter bort, och spanade ut i regnet med bekymrad min. Det såg ut som om han väntade på att bli hämtad.

Plötsligt insåg jag att jag hade sett honom tidigare. Han hade smugit omkring på den tomma läktaren och spanat in oss när vi spelade. Zinedine Zidane. Är inte det lite märkligt?

Vi stod ett tag och kastade förstulna blickar på varandra. Jag märkte att han kände sig iakttagen; han skruvade på sig som en frispark från strax utanför straffområdet.
Till slut gick jag fram till honom.

Saknar du fotbollen, Zidane?

Både och, sa han. Det naturliga steget nu är väl att skaffa barn. Jag frågade om det var det han ville. Han ryckte på axlarna.

Får jag ge dig ett råd? Vad du än bestämmer dig för, sluta inte med fotbollen, inte helt i alla fall.

På detta log han, så där avväpnande som bara Zidane kan le.
Il faut qu j’y aille, sa han kort, rättade till kragen och försvann ut i regnet.

Jag vill tro att han tog intryck av vårt korta samtal. Inte för att jag saknar Zidanes fotbollskonster, men man ska inte behöva ge upp det man älskar på grund av samhällets högst godtyckliga konventioner. Inte ska väl en sån som Zidane behöva smyga omkring, som en tjuv om natten, på tomma läktare i en sunkig hall i en Stockholmsförort bara för att han saknar fotbollen, för att någon bestämt att han är för gammal, att han borde göra något annat?

Det finns inget på förhand bestämt bäst före-datum, Zidane.

Glöm inte det.

En historisk dag

Mitt första inlägg från min Nokia N95. Plockade upp ett trådlöst nätverk på Götgatan. Nu sitter man här, med mobilus maximus i ena handen och en bärs i den andra.

Här behövs inget förlåtande ljus. Leksaken hade varit lika vacker i gråmulet, snöglopp och stänk. Om ni bara visste.

Detta inlägg hade kanske varit lite mer intressant för ofrivillig läsare om jag haft något vettigt på hjärtat men icke. Men det var historiskt som sagt.

Och så insomnandet

Somnade du?

Mm, jag skulle precis sätta mig på stjärtlappen och åka igenom istunneln...

Det sista innan insomnandet

Hon är lite nere nu, morsan.
Jag tror att hon äter dåligt och så.

Jaha..
vad äter hon då?

Hm..
jag vet inte..
men kassler typ...

Förbjud gruppsex

Med anledning av den uppmärksammade domen mot krögarpojkarna och att fallet nu skall prövas i hovrätten så kan jag bara säga att det är fan så strongt av den 19-åriga tjejen. Det kan inte vara lätt att ta om hela skiten en gång till.

För nog låter det helt galet att tingsrätten anser det troligt att hon utsattes för våld och förnedring men att grabbarna möjligtvis, kanske, måhända inte riktigt förstod det. Det är intressant att de uppenbarligen förstod det dagen efter, när de nyktrat till, om man får tro på deras egna sms-meddelanden. Full kille kan inte våldta och allt det där. Nu är ju inte förnedring i sig straffbart. Endast om någon person i sällskapet inte är med på det som sker och visar detta klart och tydligt.

Så vi kommer tillbaka till grundfrågan, fattade grabbarna att tjejen tyckte att leken gått för långt? Egentligen kanske man borde fråga, varför informerade de sig inte om vad tjejen tyckte? Och följdfrågan, hur kan man få grabbar att bry sig om hur tjejer upplever den älskog de idkar tillsammans?

Får jag komma med ett förslag?

Förbjud gruppsex.

Föreställ er det.
Om grabbarna visste att de begick en olaglig handling bara genom att ha sex med kvinnan, nog fan hade de förvissat sig om att hon inte skulle ha anledning att tjalla på dem dagen efter. Exempelvis skulle de troligtvis inte trycka upp prylar i hennes anus, utan hennes uttryckliga godtycke då förstås. Om den sexuella handlingen allena var olaglig, nog fan hade de stannat upp och frågat tjejen vad hon tyckte.

Petig och bakåtsträvande vän av ordningen kommer på detta förslag att opponera sig. Vi kan ju inte lagstadga mot gruppsex!?! Hur skulle det se ut? Om man vill ha gruppsex så måste man väl få ha det.

Ja, det är klart att man måste. Och de personer som vill ha gruppsex kommer också att ha det. Precis som att en femtonårig kille kommer att har sex med sin fjortonåriga flickvän, trots att det är en olaglig handling. Om han behandlar henne väl så finns det ingen anledning att oroa sig. Lagen fungerar preventivt.

Jag fattar inte att ingen har droppat detta tidigare. Och jag tycker att det vore en så jävla ball signal att sända ut till resten av världen. Vi i frigjorda Sverige -tillsammans med danskarna de som uppfann gruppsexet - förbjuder sex med fler än två personer!

Ännu ett obegripligt människoöde

Våren 2003 får Bertrand Cantat, sångare i rockgruppen Noir Desir, för sig att misshandla sin flickvän, skådespelerskan Marie Trintignant, till döds på ett hotellrum i Vilnius i Litauen. Nyheten slår ner som en bomb i hemlandet. Paret var nämligen mycket omskrivet - helt i klass med Monica Belluci och Vincent Cassel - och om man ska dra en parallell så skulle det vara ungefär som om Jocke Thåström slog ihjäl Regina Lund. Cantat är till yttermera visso känd för sitt stora sociala patos; att han skulle mörda någon upplevs som osannolikt. Men bevisen är obestridliga; med upprepade slag har han bragt henne om livet.
Nu sitter han bakom lås och bom.

Hatad men inte glömd.

För vilka låtar de gjorde ändå..

Kliande uppkoppling utan sex

En sjuksyster har sugit fast fem sugproppar på min torso. Sladdar förbinder dem med en elektroniskt mackapär som liknar en mobiltelefon i skala 5:1. Gigantisk med andra ord. Den sitter fast i mitt bälte vilket får mig att känna mig som en medlem av Unga Forskare på 80-talet. Propparna ska sitta kvar tills imorgon bitti.
Det börjar klia.

Jag genomgår ett 24-timmars Ekg. De kollar min hjärtverksamhet. Jag vet redan vad de kommer att säga. De kommer att säga att alla värden är helt normala, att det inte är något fel på mitt hjärta, och jag kommer att känna en konstig blandning av lättnad och besvikelse. För det ÄR något fel på mitt hjärta.

Sjuksyrran sa åt mig att föra anteckning över alla tillfällen då min puls stiger. Avsevärt sa hon. Tyvärr bad jag henne inte precisera vad hon menade med detta. Avsevärt som i när jag vispade grädden alldeles nyss? Avsevärt som i när jag skuttade uppför berget på min väg hem? Avsevärt som i min förväntan när jag öppnade dörren för att se om min nya Nokia N95 hade kommit? Avsevärt som i den häftiga besvikelse jag erfor när den inte hade det?

Tyvärr sover gumman hemma hos sig i natt. Det hade varit gött att protokollföra lite sex. Och att överdriva en smula.
Klockan 23.00 till 01.30: Älskog.
Det hade varit spännande och lite pinigt att se sjuktantens min.
Framför allt pinigt när hon sedan kollade in Ekg-resultatet och upptäckte att det var tämligen normalt..

Dum och dummare

Hemkommen från norrland, från regn och rusk och från en lite smådeppig 60-åring till mor. Ändå en välbehövlig paus från det totala kaos som råder på jobbet. Upp på hästjäveln imorgon igen. Suck.

Ligger och slösurfar lite innan sängdags. Läser en helt underbar välkommen-hem-till-verkligheten-notis i Svd. Ett par rånare i Dalarna har rånat en gammal dam i hennes lägenhet utklädda till Jehovas vittnen. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilka som gjort sig mest förtjänta av dumstruten. Grabbarna som tyckte att en Jehovasförklädnad borde ÖKA deras chanser att bli insläppta i okända människors lägenheter, eller tanten som faktiskt släppte in dem..
En sån här sak bara kan hända i Dalarna.
Därom är Jehova mitt vittne.

Nu drar jag till norrland..

..och slickar mina öppna, centimeterdjupa, köttsår.

Det där lät lite äckligt.
Vi säger ’plåstrar om’ istället.

Han som envisas med att kalla sig min far

Jag kommer tillbaka till det hela dagen, brevet. På jobbet nämner jag det för en kollega och vän, men jag blir dunkel. Kan inte sammanfatta vad det handlar om. Det är svårt att säga allt och inget på samma gång.

Han skickar alltså ett brev för att förklara hur han gick från att vara "världens bästa pappa" till att bli "världens sämsta pappa". För vilka barn då? Till sin hjälp har han plockat fram en gammal kollega ur minnets mörka gömslen. Han namnger honom till och med, skriver att brevet och utläggningen i annat fall skulle vara meningslösa. Jag googlar på kollegan och får reda på att han i slutet av 80-talet var insyltad i någon otrevlig historia om elchocker på ovetande patienter. Jag vet inte hur det kan ha medverkat till att min far blev världens sämsta pappa. Men han lovade ju att återkomma till det, så on verra bien.

Faktauppgifterna är felaktiga, eller på sin höjd godtyckliga. Syftet är oklart. Jag försöker föreställa mig hur han sitter i sin trea och skriver dagarna i ända. Hur han försöker få klarhet i det liv som han "strimlade sönder" med en dokumentförstörare av senaste modell för fem, sex år sedan. Förutom små studiebesök i verkligenheten, när han charmar tanterna i bridgeklubben, är han helt isolerad från omvärlden. Allting är bara han han han. Uppdraget, livsuppdraget, är att få den obehagliga sanningen greppbar, att få förlåtelse för synderna. Att få synderna till omständigheter och martyrskap. Och så basunera ut skiten när den antagit det rimligas form.
Så här kommer han hålla på tills han dör.
"Mellandagarna" ska han döpa sina memoarer till, det talade han om för mig när jag var femton. Jag kan inte tänka mig ett mer passande namn.

När jag berättade om brevet för min flickvän undrade hon om han hade frågat hur jag har det.

Nej, borde han det?
Gör farsor sånt?

Jag har alltid varit själv. Helt själv. Från den första knattefotbolls-
träningen till den sista hemtentan på lärarutbildningen. Han som skrev brevet vet inte ens vilka ämnen jag undervisar i eller på vilken nivå. Ändå tar han sig rätten att tränga sig på, utan skam i kroppen, när paniken över att jag klarar mig utan honom blir för påtaglig.

Det är rättningstider, betygstider och svensexetider. Tiden räcker inte till. Så är det bara. Och nu, just nu, väljer han att skicka ett kryptiskt navelskådarbrev, förslutet i ett FÖNSTERKUVERT!
Vad finns det för energi att lägga på detta?

Kom sommarlov, med löfte om mer svängrum!

Vårens impulsköp alla kategorier

"Jag ser att du sagt upp ditt abonnemang hos oss. Får jag komma med ett erbjudande?"

"Visst"

Försök du bara. Min mobil är det inget fel på, den fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker inte... Tio minuter senare, närmare bestämt den 14:e maj kl 15.55:

"Ja, men vad bra. Då kommer mobilen förhoppningsvis redan på onsdag, annars får du vänta till efter långhelgen."
Så talade telefonförsäljaren.
Ka-ching, tänkte han
onomatopoetiskt.

Det är bara att erkänna. Jag är svag för bra försäljare. Men vilken mobil å andra sidan, om allt han utlovade nu stämmer. Till sommaren kommer jag att bli the mobile blogger number one.
Se upp i backen!

Faderns livslögn 1

Två fönsterkuvert mötte mig när jag kom hem idag. Ett var från Telenor och det andra från kommunen, trodde jag. När jag sprättade upp det fick jag en smärre - alltså en mycket liten, näst intill obetydlig, men ändock - chock. Det var han som en gång i tiden gjorde anspråk på faderskapet. Alltså inte det biologiska, det har han aldrig behövt bevisa, men det sociala, det känslomässiga.
Det reella.

Kampen om detta faderskap stod på 80-talet. Jag kommer ihåg honom som en enveten härförare som tog till alla tänkbara medel för att få känna segerns sötma. Han baktalade, han infiltrerade, han hotade och bönade. Han lismade, smörjde och ljög, stora lögner. Sommaren 1984 var han nära att vinna mig över till hans sida, men min syster räddade mig. För det är jag henne tacksam. Han vann däremot ett annat betydande slag, det om min bror. Först var det guld och gröna skogar, som på denna tid stavades Hemdator! men sedan, ganska snabbt blev det känslokyla och isolering. Fram till sin 18-årsdag behandlades brorsan som något av en krigsfånge, ett byte, en beslagtagen standar. Han är djupt påverkad av tiden hos vår far. Sammanlagt sex år. När han till slut lyckades fly i slutet av 80-talet så drog sig den trötte fältherren tillbaka, trött och desillusionerad. Ingen hade förstått hans goda intentioner. Han vägrade emellertid erkänna slaget förlorat. Han hävdade med bestämdhet att han inte hade några barn och att han aldrig haft några.
Oavgort med andra ord.

Nu skickar han mig ett brev, ett fönsterkuvert.
Vem har fönsterkuvert hemma?

Brevet innehåller en liten berättelse kan man säga. Något som liknar en ursäkt, men som upphovsmannen troligtvis skulle benämna förklaring, eller ingenting alls.

Berättelsen behandlar hans livs lögn 1 som han valt att formulera det. Livslögnen; det att han intalat sig att han inte har några barn. Enligt brevet skulle detta ha skett redan 1981, närmare bestämt den 12 januari, vid tvåtiden på natten. Minnet är det inget fel på. "Jag har inga barn - jag har aldrig haft några barn". Det stod även att läsa att mycket saknades i berättelsen, att han skulle återkomma till detta, samt att ingen hört hans version ännu.

Det är märkligt med fäder. Vi har aldrig haft någon närmare kontakt med varandra och de sista 10-15 åren har den ytliga kontakten varit sporadisk, i bästa fall. Men ibland dyker det upp brev. Som detta. Helt omöjliga att förhålla sig till. Om jag känner gubben rätt så kan jag få ett brev om en månad som stryker mig ur hans testamente och uppmanar mig till att inte söka upp honom, eftersom han befinner sig på "hemlig ort". Detta trots att jag inte har gjort någon ansats till att få tag på honom. På ett tiotal år minst.

Och hur mår jag då?

Det kan finnas anledning att återkomma till det.

Måndag och ingen som helst koll

Sitter i mitt klassrum och katedern är belamrad med franskstenciler, fördjupningsuppgfiter i samhällskunskap, pärmar, white boardpennor och fan vet vad. Ingen ordning på någonting.

Om ett par veckor sätts betygen. För 10 minuter sedan fick jag frågan som alla lärare fruktar. Vad har du för betygsunderlag på oss egentligen? Min förträngningsförmåga måste ha varit lite för bra de senaste månaderna, för om jag ska vara ärlig.. Inte mycket.

Men om jag ska vara oärlig och offentlig, så ja, jo men nog har jag så det räcker. Vi ska hinna med ett betygssnack också. Vi är en så liten grupp så jag har koll på var alla befinner sig. Var det något speciellt du undrade över?

Hur i helvete ska jag klara av att fuska mig ur den här härvan?

Surt sa schlagerräven..

Jaså jaha, idag ska vi förfasa oss över melodifestivalens fortsatta öde. Tävlingen är död heter det visst. Sverige kommer aldrig vinna igen. Vi har för få grannar.

Här uppe på berget satt vi, fyra entusiaster, och följde tävlingen. Det gjordes listor och delades ut poäng. Alla hade Serbien och Ukraina som etta och tvåa, två av fyra Ryssland som trea. Ingen trodde på the Ark.

Varför måste vi vara så jävla upprörda för? Det är väl bara att erkänna, bästa låten vann. Fantastiskt fin. Gåshud redan i första versen och på slutet, när körtjejerna måste hålla i den lilla pojktjejen så att hon inte faller sönder eller nåt, då kände jag en klump i halsen och lite väta i ögonvrån. Lite synd bara att de inte sjöng den på engelska andra gången. Min kompis hade dock läst en översättning. Det var någonting i stil med: "jag kör truck, du lastar stål, vi lapar matta på varandra.."

Förövrigt så anser jag inte längre att Bodils Blogg bör förstöras. Jag läste nämligen om det utbredda näthatet mot kvinnliga bloggare och jag vill för allt i världen inte placeras in i de misogynas gäng. Mitt hat mot Bodil har från första stund varit innehållslöst och totalt obefogat. Dess enda funktion var att få fler besökare till bloggen.

Nu måste jag hitta ett nytt offer.

Har Tobbe trollkarl någon blogg?

Schlagerhybris

Nu vankas det äntligen final i Eurovision. Vilket spektakel! Årets största TV-händelse. Bögarnas fotbolls-VM.
Ja, så stort är det faktiskt.

I Sverige har vi tagit ut segern lite i förskott. Det planeras uppträdanden när segern är bärgad. Det verkar ju som att de tänker så. Kaxigt är det i alla fall. Norrlänningen i mig undrar emellertid om det är så klokt. Enligt spelbolagen är vi "bara" fjärde-, femtehandsfavorit, och alla tycks ju rasa mot kompisröstandet i Östeuropa, som vi nordbor förövrigt hållit på med sedan starten.

Ja, jävlar. Skumpan kommer fram oavsett.
Undrar vad jag ska ha på mig..?

Cigarettes, cigarettes, njut en god cigarette

Jag sitter hemma i soffan. På TV:n leverar Henry Rollins något politisk klämkäckt som går mig totalt förbi; jag är som paralyserad av hans artikulerande, sättet på vilket hans läppar överarbetar fram orden.

Mina arbetskamrater har varit på besök. Vi skrev ett avslutningsspex för våra treor. Stämningen pendlade mellan hög och hetsk. Vid ett tillfälle balanserade vi på osämjans brant. Det var något om fastighetsskatten.
Det dracks öl.
Nu har de gått vidare och för mig gör det gamla nikotinbegäret sig påmint.
En gång nikotinist..
Hoppas tjejen syndat till sig ett paket.

Jag sitter i soffan och väntar på att hon ska komma hem. Två tjejer hånglar på Playboychannel. Jag läser i tidningen. Det är dags att få bort rökningen från filmen, står det. För dess skadliga inverkan på tittaren.
Ok, jag fattar att det är dåligt att röka, men samtidigt undrar jag, räcker det inte som det är? Allt känns så övernitiskt på något sätt.
Är de verkligen så måna om vår hälsa?
Vi ska ta vilka jobb som helst, var som helst och vi ska jobba hur mycket som helst.
"Vi frågar inte hur sjuk den inskrivne är, vi frågar istället hur stor arbetsförmåga han eller hon har."

Handlar inte alltihop bara om att vi ska betala igen den skuld vi tar med oss - ackumulerad och fin - in i arbetsför ålder?

Man kan fråga sig om denna förebyggande åtgärd verkligen kommer att fungera i det långa loppet. Jag, i min enfald, vill tro att summan av ens laster är konstant. Ju färre rökare, alkoholister och knarkare desto fler träningsnarkomaner och pedofiler.
Någonstans måste ju ångesten få sippra ut, få pysa lite.

Vad är nästa steg?
Varför låta sig nöja med nikotin, sprit och droger? Varför inte börja med den grundläggande orsaken till all ondska? Svordomarna. För är det inte så att svordomar är inkörsporten till kriminalitet och tunga droger?

Nej, nu ska jag ut på balkongen och leta fimpar..

Ett onomatopoetiskt förhållande

Först lite

Blink
Blink

Sen sa det klick
Och så smack

Efter ett år lät det
Dam-dam tadaaa
dam-dam tadaaa…

Lite klirr i kassan
Bling
Bling
Voff och mjau
Ka-ching

Men sedan
Tick tack
Tick tack

Sluta smaska!
Bläng

Prutta inte!
Gnäll
Skrän
Brak
krasch
Smock!

?

A knee to the groin!
A knee to the groin!

Torsdag min gamle vän

På torsdagar andas jag ut.
På torsdagar kan ingenting skada mig.
På torsdagar känner jag varken glädje eller sorg.

På torsdagar spottar jag döden i ansiktet.
På torsdagar lämnas jag ifred.

Torsdagar är bra dagar för att säga upp sig.

Det där var en tråkig ton

Jaha, nu är det någon kolumnist som känner sig manad att idiotförklara folk som tar droger.

Jag känner igen snacket från mina vistelser utomlands. De som inte tog droger var rabiata motståndare till dem. Varför är det så? Tänk, ack förbjudna tanke, om det grundar sig i avundsjuka? En avundsjuka riktad mot alla som lyckas bryta sig loss från sina medelsvenssonska kättingar, alla som gör något wild and crazy som man själv inte vågar? Hur många svenskar har jag inte mött som först dissar allt vad droger heter, för att några månader senare uppträda som experter på både speed och kokain.

Kom igen, låt folk tjuvkoppla serotoninet om de vill. Vad är det att bli upprörd över?

Nej, nu ska jag planera en lektion i samhällskunskap..

Förövrigt anser jag att Bodils blogg bör förstöras.

Dra åt helvete

Rullar omkring i lägenheten och föreställer mig hur det skulle kännas att vara handikappad. Omöjligt att säga förstås, men det funkar ganska bra. Jag känner mig relativt avslappnad. Det finns liksom ingen fysisk möjlighet att stressa. Då stöter man bara i saker..

Dagen har varit tung, utan någon märkbar anledning. Bara en sån dag. Missunnsamheten grinar en illa i ansiktet ibland. Missunnsamheten och självömkandet, bitterhetens fula enäggstvillingar.

Idag var bäste vännen måltavlan. Han som börjar göra sig en kärriär som konstnär. Säljer tavlor gör han, till snart sagt hela hemstaden. Tjänar extra kosing och en jävla massa renommé. Och själv blev man lärare. För ett gäng otacksamma elever, och en lika otacksam skolledning. Man tvingas föra ett tvåfrontskrig. Varje jävla dag. Nu skulle jag lite småkäckt kunna avrunda med att någon ju måste göra det också. Fast jag undrar det, måste någon verkligen göra det jag gör? Blir världen verkligen sämre om jag stämplar ut?

Nej nu ska jag rulla in i badrummet och göra mig iordning för korpfotbollen.
Som sagt, utan någon märkbar anledning..

Skärp dig PJ!

Jag tänkte bara försöka tydliggöra vissa saker. Många ledande socialdemokrater har uttryckt sig negativt till att alliansen håller på att göra om omfördelningssystemet. Från procentuell, och i vissa fall progressiv, skatt till plattskatt.
Så är det.

Jag tippar att PJ är den enda i hela världen som inte förstått att de talar om riktningen för Alliansens politik. RIKTNINGEN PJ! Och om vi ska vara ärliga, med de skattereformer de har hunnit genomföra på ett halvår så är det väl en ganska träffande beskrivning av – och jag upprepar det gärna igen – RIKTNINGEN för politiken.

Det verkar dessutom finnas ganska många högerpolitiker som skulle skriva under på denna beskrivning. Inte minst Fredrik Reinfeldt:

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten - Fredrik Reinfeldt 1993

Sedan kan man tycka att politiker gärna överdriver en aning, särskilt när de talar till sina likar. Jag vet inte om du har märkt det PJ men högern är ganska duktiga på överdrifter de med. Eller vad sägs om:

Det är synd om överklassen i dagens Sverige.
- Charlotta Beata Barke, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet

Eller, tillbaka till statsminister Reinfeldt, när han skriver om välfärdsstatens effekter:

Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS.

Eller om människor som är beroende av hjälp från samhället:

De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner.

Eller var det här när han tillhörde de gamla moderaterna? Ja just det. Förlåt mig. Det här var ju 90-talsmoderaterna, vad dum jag är. De nya moderaterna verkar ju så fantastiskt annorlunda..

Förövrigt så anser jag att Bodils Blogg bör förstöras

För 365 dagar sedan

”Det har tagit slut med tjejen. Hon som jag föraktat i lite drygt ett år. Eller sedan första gången jag såg henne, om man så vill. För att undslippa ensamheten tvingar jag mig att ringa till personer – vi kan kalla dem kompisar – som jag varken respekterar eller trivs tillsammans med. De nobbar mig. På tal om absolut ingenting alltså.”

Irritation

Helvete vad det senaste inlägget trilskades. Jag fick inte alls till det. Inte nöjd nu heller. Ja ja, det är bara att släppa och gå vidare. Ta en kopp kaffe. En chokladbit. Njuta av fågelsång och gå vidare.
Det kommer fler inlägg

Bloggum se ipse alet

Romarna kunde sin utrikespolitik.

Inte nog med att de var ena jääävlar på att slåss, de klarade dessutom av att försvara hela medelhavski, där sardinski swimski, apu, apu, apu, apu i århundraden. Tack vare ett gäng hårdhudade pensionärer..

När soldaterna gick i pension fick de nämligen ett litet landstycke på ockuperat område. Som betalning för sina tjänster. Dessutom slapp de betala skatt, tror jag. De krigströtta soldaterna gjorde givetvis allt de kunde för att skydda sin lilla landsplätt, vilket de styrande i Rom kallt räknat med. På så sätt bidrog de till att behålla kontrollen över tämligen vidsträckta områden, helt gratis. Och soldaterna födde givetvis barn, som flyttade ut och byggde egna bon och så vidare och så vidare.
Kriget födde sig självt – bellum se ipse alet.

Jag har märkt att det förhåller sig på ett liknande sätt med bloggar. När man börjar blogga får man ligga i om man ska få läsare, för att få kommentarer på sina inlägg. Förutom att vara en pålitlig skrivare så måste man göra reklam för sin blogg. Man pingar på diverse portaler, man kommenterar andras bloggar och man länkar till intressanta artiklar. Vissa går så långt så att de trycker in populära sökord i inläggen - lite på måfå gruppsex eller som en berättelse .
Vi kan kalla det att hora.

Målet är givetvis att slippa nedlåta sig till sådant strunt. Att få sig en trogen läsekrets som inte bara försvarar bloggen mot fienden, bloggskuggan, utan också sprider ordet vidare till nya läsare.
Helt enkelt att få bloggens inlägg att föda sig själva
- bloggum se ipse alet.

Ett grepp som jag tänkte prova är att utse någon känd bloggare till mitt hatobjekt. Lite som det uppmärksammade bråket mellan Oasis och Blur i början av 90-talet. Jag tänkte välja någon harmlös stackare, som inte sticker ut hakan överhuvudtaget, Bodil Malmsten typ.
Så, öh hurru din jävla kärring!

All piss and wind

Folkpartiet är på hugget. Först en sjugradig betygsskala och nu nationella prov i samtliga ämnen. Jaha och vad kommer att bli bättre av det?

Jag ska inte uttala mig om huruvida dessa förändringar är lovvärda...
Eller vad fan, det är klart att jag ska!
Om förändringarna inte kombineras med fler resurser till skolan så kommer utslagningen i samhället att öka. Är det lovvärt? Mer än varannan av oss verkar tycka det, eftersom det ligger helt i linje med regeringens övriga politik.

"Hört på stan: Det ska löna sig att arbeta - Köp! Har man kommit in på bostadsmarknaden så kan man inte gå back - Lite mer ordning skulle fan inte vara fel - Över en miljon arbetsföra svenskar går av olika anledningar inte till jobbet idag, kan du tänka dig?"

Så länge regeringen inte tar något beslut som skulle ha en verklig effekt på undervisningssituationen, t ex max 25 elever per klass, eller en maxgräns på antalet undervisningstimmar i veckan för lärare, eller ja bara mer resurser i största allmänhet, så är deras förslag luft.

Eller piss and wind som en engelsman skulle uttryckt det, eftersom jag sitter provvakt för nationella i engelska för tillfället..

Well well

Jag har haft en intensiv helg. En sextiårskrisande mor på besök. Tillika en tankspridd mor som lyckades tända eld på askfatet på balkongen. Brandkåren var ändå snäll och skonade dörren. De tog sig in via stege.

Många tankar också, men det får vänta till imorgon eller kanske en annan dag.