Eftertanke

Man kan alltid se på samhällsfenomen ur olika perspektiv. Man kan fokusera på olika delar av samma sak. Som exempel kan man se på hur droger påverkar samhället i stort och komma fram till att den eller den drogen borde legaliseras. Eller så kan man lägga fokus på de bevisade fysiska effekterna av samma drog och komma fram till något annat. Man kan även fokusera på hur en specifik individ drabbats av drogen och kanske känna sympati för personen ifråga. Kanske känner man så starkt att alla de logiska argumenten man fått i de tidigarenämnda analyserna vittrar bort. Kanske bestämmer man sig för något enkom utifrån känslan man fick. Eller ett ännu bättre exempel, det moraliska dilemmat porr. Aktör eller struktur för att få oss att sluta konsumera?

Strukturerna ger oss en större förståelse för ett problems komplexitet. Men risken med detta perspektiv är alltid determinismen. Det är så stort och invecklat och jag är så liten. Det går inte att ändra på. Utifrån ett aktörsperspektiv finns det större möjligheter att påverka historiens gång. Du behöver bara hindra en enda Gavrilo Princip för att undvika ett helt världskrig.
Du behöver bara rädda en enda människa för att rädda hela världen.

Jag var feg.
Vi tittade på en dokumentär som i sitt tydliga aktörsperspektiv berör mig på djupet, jag har tittat på den förr så jag vet. Jag visste exakt vid vilka scener jag skulle få svårt att hålla tillbaka tårarna. Som en skänk från ovan kunde jag lämna över min stol vid katedern till en elev för att smyga längst bak i klassrummet och i skydd av mörker och ryggtavlor förstulet torka tårarna.
När dokumentären var över lämnade jag ordet fritt. Och det är här jag fegade ur. Jag klarade helt enkelt inte av att förhöra mig om vilka känslor filmen framkallade. Mina egna känslor var för nära inpå, mitt pansar för svagt. Så jag lämnade ordet fritt och diskussionen tog genast fasta på strukturerna.

Efter lektionen påmindes jag om mina känslor tack vare en elev som var lika förkrossad som jag. Fast det som upprörde henne mest var just den distans med vilken vi analyserat problemet. Hur vi alla gömt oss bakom de omöjliga strukturerna. Om vi någon gång borde pratat om problemet ur ett mer individfokuserat perspektiv så skulle vi gjort det just där och då. Efter dokumentären som så naket blottlade allas vår skuld i det som sker i världen, utifrån offrens perspektiv, de vi skördar varje dag.

Jag talade med en kollega om detta efteråt. Vi var båda överens om att det nästan alltid handlar om att man rationaliserar för att inte behöva bli så berörd och för att slippa bära på skuld. Men kanske inte alltid, och då är det läskigt på riktigt. Kanske finns det personer som verkligen tycker att arbetssituationen för arbetare i Kina är inte bara naturlig, rationalisering, utan även önskvärd. De måste vi ju komma åt. Och det gör vi kanske bara om vi fokuserar på känslan.

Ingenting

Nu får det faktiskt vara nog. Jag har inte gjort någonting på flera dagar, veckor.
Jag kommer hem, röker på och gör sedan ingenting.
Det börjar gå mig på nerverna.

Revolutionary Road

Now you’ve said it.
Funny… people are on to the emptiness, but it takes real guts to see the hopelessness

9:e avsnittet

Fantastisk teveunderhållning, Paradise Hotel.
Tänkte hoppa över det 9:e avsnittet, men ändrade mig.
Så otroligt bra producerat.
Jag bokstavligen tjöt av skratt.

Och stenad var det faktiskt ännu bättre