Dagens citat från DN

"[J]ournalister (och vetenskapsmän) [är] bara intresserade av sanningsfrågan, inte av konsekvenserna. För sanningen dem till helvetets port, så knackar de på. De skall inte ta ansvar för följderna. De skall inte hämmas i sin sanningslidelse av olika hänsyn. Politik, däremot, är också att ta ansvar för resultatet. Det gäller just att undvika att komma till helvetet."

Från debattartikeln "Snåla och oempatiska attacker mot Persson" av Leif Lewin

Käre Gud..

Jag skulle vilja framföra ett önskemål.

Kan jag få fortsätta att vara tillsammans med min flickvän i livet efter detta?

No shit Sherlock

Nu har sossarna kommit fram till att det var jobbfrågan som kostade dem valet. Alltså ja, vad ska man säga?

Snacka om revolutionerande slutsatser. Det är så stort. Det svindlar för ögonen, jag nyper mig i armen, målar kors i taket..

Kan det verkligen ha varit jobben som fällde avgörandet..

Ett utblåst huvud rajdidaj

En Carnegie Porter på balkongen.
Huvudet är helt tomt. Det finns ingenting där.

Sex lektioner på en dag.
Omänskligt.
Lyckas skriva ett ord var tredje, fjärde sekund. Max.

Vad är det för mening med det?

Tänk om man hade haft unge också.
Hade varit tvungen att anställa ett hushållsnära tjänstehjon för att få det att gå ihop.

---

Inget ord på tio minuter.

Logga ut?

Bostadslös? Men varför köper du inte?

Personalmiddag

"Men du, ska du inte ta och köpa en lägenhet istället? Det kommer att bli din bästa investering någonsin. Priserna kommer bara fortsätta att stiga"

Och så var det igång. Stockholms populäraste samtalsämne, alla kategorier. Spöar Zlatan vilken dag som helst.

Jag orkar bara inte. Var inte priserna på väg ner härförleden?

"Ta mig som exempel, jag köpte min lägenhet, en tvåa i Gubbängen, för tre år sedan. Farsan jobbar ju på bank så han kunde fixa med ett bra lån och så. Då kostade den 800 000, ja ok, jag hade ett jävla flyt också, det var en gubbe som var tvungen att sälja snabbt. Nu, förra veckan alltså, sålde jag den för... jag hade i och för sig gjort om den till en trea och pimpat upp den en hel del, sammanlagt 50 000 pungade vi upp förra månaden.. men jag fick två miljoner för den. Kan du fatta? 2 mille! Mäklaren sa att han aldrig hade varit med om något liknande. Nytt rekord i Gubbängen för den storleken"

En arbetskamrat att glädjas med, en arbetskamrat som vill dig väl, ändå blir det så fel.

Jag tystnade efter detta misslyckade peppningsförsök. Fick något tomt i blicken. Arbetskamraterna fortsatte middagen med ännu en öl och ytterligare några lägenhetsanekdoter. Till slut frågade de vad det var med mig. Jag skyllde på min krånglande mage.

Egentligen ville jag säga:

Förlåt mig om jag verkar låg. Men det känns piss att veta att jag också hade kunnat vara miljonär om jag bara haft stålar och lite stake.

Förlåt mig om jag nu verkar feg. Men jag är redan skuldsatt upp över öronen och jag skulle sova så djävla illa på nätterna om räntorna började röra på sig.

Förlåt mig om jag verkar trött. Men jag orkar inte jaga bostadsrätter nu, ligga på och buda och känna mig nertryckt när det visar sig att min övre gräns var vinnarens ingångspris.

Förlåt mig om jag verkar missunnsam. Men jag har ingen farsa som kan bistå med några hundra tusen och schyssta lån.

Förlåt mig om jag verkar elak. Men du kan ta din djävla miljon och stoppa den där solen aldrig skiner! Och jag hoppas att villan som du investerar din miljon i har vatten- och mögelskador, och att de kommer att bygga en motorväg bredvid den så att värdet störtdyker.

Ska nog gå hem nu. Vi ses imorgon.

Äntligen lite mer svängrum

En nyhet värd att läsa, att glädjas över!

Jag visste att de fanns där. Alla dessa, fram tills nu, osjungna hjältar som tar sitt pick och pack och flyr landet för att undkomma CSN:s återbetalningskrav. Det är inte utan att en tår av vördnad sakta rinner nerför min kind..

Jag har själv länge närt en dröm om att fly ner till Sydamerika, fingera min egen död och sedan betala någon skum scheriff för att tillhandahålla mig med en ny identitet; allt för att undkomma CSN:s blodhundar.
Det säger en del om omfattningen av min skuld..

Ett problem som skulle uppstå, och som jag valt att blunda inför, är hur jag sedan skulle göra för att få uppehållstillstånd i Sverige igen..

Men som sagt, man behöver uppenbarligen inte gå så långt. Det räcker att göra som nära 30000 stolta Svenskar gjort: bosätta sig utomlands och skita i att betala.

Så enkelt och så genialt

Och så blev världen lite mer bisarr..

Oftare och oftare överträffas dikten av verkligheten. Dagens verklighet. I de flesta fall handlar det om klimatfenomen. Var och varannan dag slår vi rekord. Mars månad har till exempel varit och nosat på 20-gradersstrecket. Rekord.

Det kan inte vara långt kvar tills tundran står i brand. Min absoluta favoritteori.

Det mest uppseendeväckande på länge torde vara den lilla byn i Gaza som översvämmats av avloppsvatten sedan en damm eller nåt brustit. En av anledningarna till att underhållet av dammen var så dåligt var att västvärlden, vi du och jag, frusit biståndspengarna sedan Hamas vunnit valet.
Här får ni för att ni inte erkänner staten Israels rätt att existera, Bajs!

Moget.

Även Görans sista holmgång med sina trätobröder, och systrar, har inslag av sensation. Och om man så vill omoget beteende. Hur som helst har vi väl aldrig sett en folkvald med en sådan masochistisk läggning. Inte fan ska här vilas från offentlighetens ok, ånej, ner i gyttjan en gång till. Slå åt alla håll. Motivera ingenting! Bara slå.

Ungefär som bajstsunamin. Kasta bajs och ta emot bajs. Spelets regler. Vete fan om den liknelsen gick hem men så föll den. Han, Göran, påminner i alla fall lite om en comebackande boxare som långt efter 40-strecket kräver att få gå upp i ringen igen. Trots kroppsligt förfall och risker om mystiska hjärnskador. Bara för att liksom.

Jaha, nu kom även detta inlägg att handla om Göran. Svårt att låta bli.

Kommer vårdepressionen nu?

Jag blir fan inte klok på den här tillvaron. En fin helg, med vackert väder, med en fantastisk flickvän, utan ursel och med allt mindre blod i avföringen. En helt ok måndag på jobbet också, lugn och med chefen frånvarande. Hem. Tupplur. Lax i ugn. Farväl Göran på TV. Och sedan. Ingenting. Det händer ingenting. Känner ingenting.

Totalt oföretagsam. Det spelar ingen roll var jag bor, jag tar ändå inte vara på det som erbjuds. Storstaden kastar sina pärlor för svinet.

Vad är det jag håller på med?

Jag vägrar skaffa barn. Det blir det fan inget med. Ska inte falla in i samma Svenssonfälla. I samma stöpta standardiserade form för självförverkligande.
Köp en lott. Garanterad vinst.

Det borde gå att finna mening ändå.

Ska man kanske söka till Idol? 32-årig, utbränd, lärare säljer sin svarta själ för smutsiga pengar. Övermogen rebell är småspydig mot juryn. Eller undfallande. Redo att ta hur mycket skit som helst för lite strålkastarljus.
Helvete, det kan vara sista chansen!

Till sommaren bygger vi bastu i stugan. Alltid nåt att se framemot. Inte ett dugg kul att föra anteckning över. Inte ens ironiskt småskoj. Inte ens bittert.

DN opartisk i valet?

Nog ligger det en hel del i Perssons kritik, om man väljer att fokusera på partipolitiseringen. Efter valet i september gjordes en oberoende undersökning av de största dags- och kvällstidningarnas valbevakning. Om jag inte missminner mig så var DN, tillsammans med kvalitetstidningen Expressen, mest positiv till Alliansen, i sin så kallade opartiska rapportering.

"Aldrig förr har de borgerliga fått så positiv valbevakning" löd visst rubriken i DN. Att de själva stod för den snedaste vinklingen fick man läsa lite längre ner, med mindre teckenstorlek...

Jag har blivit erbjuden DN i ett halvår för blott 700 bagis. Det lät billigt då, nu vet jag inte riktigt hur jag ska jag motivera priset.

En historisk vecka

Har börjat förstå hur det hänger samman.

442 unika besökare, en ökning med 400 procent! 92:a plats på politiklistan, strax före whiplashgruppen, och en hedrande 20:e plats på litteraturlistan, den lista som mitt uppblåsta ego suktar efter mest.

Det blir svårt att toppa detta. Men trägen vinner. Typ.

Planer för nästa vecka. Fullt ös på litteraturlistan, visa de jävlarna att det inte var en engångsföreteelse.

Smid medan järnet är varm och allt det där.

Har Pagrotsky rökt hasch?

Är det någon som vet? Jag kan i och för sig inte tänka mig annat, men har han gjort något uttalande i den riktningen?

Det handlar nämligen om representation. Om man, när det begav sig, vurmade för den ekonomiska och monetära unionen i samma grad som för möjligheten att slappna av med en jolle då och då, då hade man de två haschtomtarna Mona och Tompa. Men vi som röker hasch och är emot EU och EMU, vem har vi?

Paggan, Maggan och hon Marita "Vi har inte förlorat, alltså. Vi har starkt stöd i stora delar av landet (dagen efter valförlusten 2006)" Ulvskog var ju uttalat emot en anslutning till den europeiska valutaunionen. Av de tre känns väl Paggan som mest trolig..

Han är faktiskt polare med en polares äldre polare. Denne polare bodde länge på Smålands kommunistnation i Lund... och det säger väl allt.

Men gud vad pinsamt Mona!

Mona blir intervjuad av Mauro Scocco.

När den korta intervjun är slut säger Mona:

–Vad synd. Det var kul, du frågade lite annorlunda. Hade du varit journalist skulle det ha varit ”vilken skattesats, vilken proposition?”.

Hallå Mona, dags att vakna upp nu! Att lägga fram propositioner är regeringens jobb! Regeringen Mona!

Har du glömt att ni förorade valet? Du får låta dig nöja med motioner.. Ja just det, motioner heter det, Mona..
Gud vad pinsamt.

Däremot gläds vi åt att du har tänt på, boffat, jagat draken (nåja) i ett säkert ganska avlägset förflutet. Precis som din partivän Thomas Bodström. Det verkar vara en sossegrej. Fick Göran någonsin vara med?

Hursomhelst kändes det som en välsignelse att läsa.

Tack

Tack

Tack

Bloggen ljuger aldrig, eller?

Hur ska jag tolka att jag helt plötsligt får över hundra unika besökare efter att ha länkat till en artikel i Svenska Dagbladet? Inlägget var i ärlighetens namn ytterst oinspirerat. Men där var de, imorse, alla sidladdningarna. Ska jag tolka det som att man får vad man förtjänar? Kanske inte när man förtjänar det men till slut.
För nog har jag förtjänat det.

Kolla bara in alla gamla godingar.

Som när vi fick jobbiga tanten på besök i skolan.

Eller den andra delen av den kritikerrosade trilogin Ur ett guldfiskperspektiv

Eller när jag så självutlämnande avslöjade mina verkliga avsikter med min existens

Inte en enda kommentar!

Men nu, när man så fnaskigt länkar till en etablerad borgartidning. Då händer det.

Bara därför länkar jag här till den mycket gripande följetongen om den stackars vargen Vulkos äventyr i det fria.

Måtta han inte röna samma öde som sin vargkusin..

Hur tänker han den gode Göran?

Kan inte riktigt släppa den tredje delen av dokumentären om Göran P. Hur tänker han när han sitter uppkrupen i soffan på sitt Torp i Sörmland tillsammans med sin älskade Aniiiiiitra? Ångrar han sig eller känns det rätt att ha fått sista ordet?

Varför ville han överhuvudtaget lämna efter sig ett sånt här eftermäle, smutskatsning i sann dokusåpaanda? Kan det vara så att han egentligen, innerst inne, önskade att fick vara med i en dokusåpa? Var det kamerabikten som lockade honom? Man får inte glömma att han tog över makten i samma veva som Robinson-Robban började visa sina stora framtänder.

Eller är allt bara en stor bluff? Kommer det balla ur fullständigt i sista delen? Kommer han hävda att alla ministrar han någonsin utsett vid åtminstone någon tidpunkt försökt att förgifta honom, och att han lyckades undkomma mordförsöken tack vare den tuffa agentutbildningen han fick vid Mossad och KGB, som han låg vid innan politiken?

Så många frågor och så lång tid tills man får svar..

Min ordförande Persson

Det är helt fantastiskt att se den store ledaren Göran Persson slå urskillningslöst åt precis alla håll.

Göran Persson, kom tillbaka! Allt är glömt och förlåtet, bara du kommer tillbaka. Och var precis så ilsken, småsint, fabulerande och självupptagen som du är på SVT:s dokumentär. Så som du en gång var.

Vi glömmer valupptakten, när du knappt orkade parera alliansens påhopp, trött och lealös som Fidel Castro. Det är inte semlorna som gör dig fet Göran, det är kärleken. Dumpa Aniiiiiitra. Och sänk sedan Mona med en dräpande förolämpning om hennes bristande intellekt. Ta över rodret igen. Vi kommer att behöva dig när det börjar gunga. Ingen står så stadigt som du i den styva kulingen.

Idag är det Paggan som får sig en släng av sleven...

Varvar ned med en whiskey

Ska på lägenhetsvisning. Min första i Stockholm. För ett förstahandskontrakt. Ligger 12:a på listan så jag lär inte få den, men det kan ju vara bra att veta vad man går miste om.

Lugnar ner mig med en liten virre innan det bär av. Undrar om det ökar mina chanser att få lägenheten om jag luktar lite sponken?

Att skriva

Jag kom att tänka på min far.

För ett par månader sedan ringde han. För första gången på säkert två år. Själv har jag kontaktat honom i genomsnitt varannan månad under de senaste tio åren. Eller närmare bestämt försökt att kontakta, han har nämligen en benägenhet att låta bli att svara. Hur det var dessförinnan kommer jag inte ihåg och det spelar ingen som helst roll för den delen, allt är ändå bara uppskattningar. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att vi inte har så mycket kontakt.
Mycket svamel för knappt någonting.

Nu ville han ge mig lite pengar i födelsedagspresent. 30 lakan skulle det visa sig. Jag märkte det en vecka senare när jag tog ut pengar på en bankomat. Det kändes som att ha vunnit på ett lotteri man inte visste att man var med i. Som en okänd välgörare, han var.

Han berättade att han höll på att skriva. Om vad ville han inte avslöja och jag fyllde i att "nej man ska inte tala om källan, då kanske den sinar". Det blev tyst i luren så jag förtydligade med lite Uffe Lundell; "Planer är hemliga vänner. Man får inte förråda dom. Då kroknar dom, tappar kraft." Jo ok, han förstod. Och mer därtill, han hade till och med erfarit fenomenet. Men han gick inte närmare inpå det. Jag undrade om han åsyftade den stora brev- och novellslakten våren 2001 då han införskaffade en dokumentförstörare för att som han uttryckte det "strimla sönder sitt liv". En något drastisk åtgärd för lite skrivkramp. Kan man tycka. Fast han kanske tänkte på något helt annat. När jag var liten tjatade han till exempel om att han skulle skriva sina memoarer och att de skulle få bära namnet "Mellandagarna".
För vi väntar fortfarande på dem..

Hur som haver var det annorlunda nu. Den här gången skulle inte källan sina. Varje dag fanns det nämligen något att skriva om. Det kunde bli allt från en liten essä om varför Georg Bush befann sig på en skola den 11:e september, till en betraktelse över en fluga som suttit utanför hans köksfönster i två hela dygn, utan att röra sig och utan att bli uppäten av någon fågel. Var den kanske död, tänkte jag. Det skulle åtminstone förklara hans orörliga tillstånd.

Han hade emellertid en poäng. Det finns alltid något spännande att skriva om, minst en sak om dagen, en inställning så bra som någon. Om man lyckas kombinera detta med årets Nobelprostagares (vad han nu heter) motto: "en bra sida om dagen inte bara räcker, det är riktigt bra!" då har man något på gång.

Hur man fixar en bra sida å andra sidan, det har jag ingen aning om.

9 - ett nummer som förpliktigar

Har precis som i drömmen blivit tilldelad nummer 9 av mitt lag när korpenserien drar igång om någon månad. Jag kände mig som Mona Sahlin när jag fick reda på det. Ödmjuk och liten. Numret har ju en mycket fin tradition. Eller vad sägs om storheter som Ian Rush, Marco van Basten, Ronaldo eller varför inte våran egen Zlatan..

I Lund var jag, med rätta, känd som den store målsumparen. Här förväntas jag leverera, och då har jag inte spelat en enda riktig match. Det är märkligt. Jag känner mig som en värving, på riktigt liksom.

VM-finalen i fotboll

Drömde att jag avgjorde VM-finalen i fotboll.

Hade nummer 9 på ryggen. Låg och fiskade efter bollar. Frågade vid ett tillfälle en back hur snabbt han sprang 100 meter. På spanska. Han svarade inte men såg lite ängslig ut, tills han fick syn på mina Graningekängor. Då log han.

Var framme och störde mälvakten som skulle skjuta ut bollen. Vi ledde med ett noll. Matchen stod och vägde. Jag hade observerat att han gärna studsade bollen en extra gång innan han sparkade iväg den. Jag gjorde ett utfall med min oknutna Graningekänga och fick en träff på bollen med tåspetsen. Målvakten blev lite chockad, fick först inte tag på bollen. Den studsade upp mot hans huvud, han försökte greppa den med båda jättemålvaktshandskarna men koordinationen var helt uppfuckad. Bollen studsade hit och dit som en flipperkula och till slut hade han, målvakten, fumlat in bollen i mål över sitt eget huvud.

Två noll. Jag blev helt galet glad. Sprang tillbaka mot mina lagkamrater och tränarna på avbytarbänken. Bara skrek rakt ut. Slet mig loss från alla som ville krama mig. Ville bara fortsätta att springa och skrika. Passerade backen som jag försökt psyka tidigare. Hans såg ut som en Hammarbyspelare efter bandyfinalen.

Sedan blev jag nog utbytt för plötsligt befann jag mig utanför arenan. En kompis var där, fler var påväg sa han. Jag sa att jag avgjort finalen. Han visste inte vad han skulle tro.

Vänta du bara, kommer jag ihåg att jag tänkte, tills du slår på TV:n och Fotbollskväll så ska du få se..

På tal om någonting helt annat..

Det finns inga lyckliga uppbrott. Det är bara så. Precis på samma sätt som det inte finns några lyckliga skilsmässobarn. Jag hade en flickvän en gång som ansåg sig vara en sån. Hon var helt mongo.

Det finns inget "vi ska ses och reda ut". Det fanns bara missförstånd och besvikelser, en jämn fördelning av skuldkänslor och hållhakar som en god vän en gång uttryckte det. En önskan att vara den första att få höra det förlösande förlåtet. En önskan som under perioder var ett krav och på så sätt gav upphov till ytterligare bråk. Ett krav som man i det ändlösa stryptaget såg som en rättighet.
Jag kräver förståelse! Så fick det stå på plakatet.

Det är bara att inse att det aldrig kommer. Man ska inte göra sig några illusioner. Man vet hur saker och ting kommer att sluta. Börjar det illa så slutar det illa. Det tar 10 sekunder att få sig ett första intryck av en människa.

Det räcker.

En rektor..

slog det mig, ska vara en pedagogisk inspiratör och en didaktisk trollkarl. Det sistnämnda är av största vikt. Han bör åtminstone förstå innebörden av begreppet, didaktik alltså.

Läst i Mitt i Nacka, på dass, i förrgår

"Sossarna såg en taxikörande civilingenjör som en skamfläck för Sverige - för borgarna är han det absoluta idealet."
- Shkipe Oseku

Två mycket händelserika minuter i mitt liv

Har till slut kommit hem. Sitter nu uppe på berget och tittar ut över Stockholm och solnedgången. Mörka moln drar snabbt förbi bort mot Lidingö. Och fram tittar en himmel som skiftar från rosa längst ner vid horisonten via orange till ljusblått. Måhända några stänk av grönt, lite som havet vid stränderna på Korsika.
Hur som helst en snäll vårhimmel. Fast jag vet att det blåser ute. Det syns inte, men jag vet att det gör det.

Letade förgäves efter en Intersportbutik för att byta mina jympadojjor. Ingenting runt Sergelstorg - två stycken Stadium dock - och ingenting på Söder. Jag börjar tvivla på att affären existerar på något annat ställe än i Sickla.

Promenerade en betydande bit av vägen hem. På Skånegatan - och det är nu som mina händelserika minuter tar sin början, fortsätter och tar slut i ett snabbt tvåminuterstempo - hjälper jag först en blind att hitta sina polare som sitter och väntar på en restaurang. Jag vet inte hur det är med ödmjuke läsare, men för mig är det ganska sällan jag erbjuder min arm till blinda människor.
Så det var speciellt, helt klart.

Sedan när jag lämnat honom vid dörren och vänder mig om så blir jag vittne till hur en liten grabb blir påkörd av en bil. En jävla smäll och killen bara flyger. Som en docka om den slitna liknelsen tillåts. Sedan ställer han sig upp och tror att han inte alls är skadad. Bara för att falla ihop när några män kommer fram för att kolla hur det är fatt. Jag är också på plats ganska snabbt, men går sedan när jag märker att jag inte behövs.

När jag kommit bort till Folkungagatan så viner en ambulans förbi i riktning mot olycksplatsen. En spricka, kanske en fraktur.

Så kan det gå, som han som skrev Slakthus 5 skulle ha sagt.

Ja se ungar.

En syster och ett par fantastiska ungar på besök.

När jag gick på lärarhögskolan berättade den något labila fru Arenö att ironi lätt kunde missförstås, alternativt gå obemärkt förbi, i chattrum på "internet". Jag tror faktiskt att hon gjorde kaninöronen med sina lång- och pekfingrar när hon uttalade ordet, "internet". Men visst har hon rätt i det hon sade, hur plattitydigt det än var.
Tänk vad som etsar sig fast i detta gigantiska informationsflöde ändå.

Jag kan ingalunda begära att ironin i den inledande meningen skall framgå så för att förtydliga: syrrans ungar är vad man populärt brukar kalla sjövilda. Undertecknad, med krånglande mage, försöker komma på ett sätt att minimera skadan av deras besök. Endast en förmiddag kvar, sedan kommer deras hunsade fader och hämtar upp dem. Modern, tillika min syster har redan tagit till schappen. Smart.

Det är faktiskt bra att få besök av barnfamiljer lite då och då. Man får en välbehövlig reality check. Bort med alla osunda tankar på att skaffa ungar.

Kanske man ska släppa ut dem på grönbete? Blir de lugna då?

You're only half a man without your woman

Två nätter utan bruden och man regregerar till något forntida apstadium, en sorglig ursäkt för en man. Stirrar in i väggen och okynnessurfar [kunde ha varit en skön omskrivning..] om vartannat. Får ingenting gjort. Allt är nattsvart. Och oförklarligt.

Jag är en seriös anhängare av tesen att män står jävligt illa rustade när uppbrottet nalkas. Inget skyddsnät där inte. Allt investerat i familjen.
Amen.

Nej, nu får hon ta och komma hem.

För ännu en osjungen drog II

Vår hjälte var inte så svårövertalad när hans gode vän hade förklarat vad som var i görningen..

Ayahuas.. ayahuasca..

Nej, jag har ångrat mig. Jag vill inte skriva om första och enda gången jag tog ayahuasca. Det är inte längre jag. Jag är någon helt annan idag, någonting helt annat, något väsensskilt.. väsenskilt.. whatever. Och i trejdeperson dessutom. Vad tänkte jag?
Helvete vad snabbt det går.
Det känns som att jag aldrig har varit i närheten av droger.

Man måste ha något att säga också.
I varje fall ibland. Fan.

Baryshnikov studsar på moln i himlen

Jag tror att jag har tittat på detta klipp tjugo gånger sen i lördags kväll.

Tänk att jag missade honom med en dag i Barcelona i somras. Det var de där jävla Pamplonatjurarnas fel. Jag förlåter dem aldrig.

En bitter jävel

Solnedgång över Stockholm. Vädringsfönstret är öppet och det hörs på bilarna utanför att det är vår i luften. De ger ifrån sig ett helt annat, lite gladare, läte när de får köra på asfalt och sprida grus och damm omkring sig.
Fantastisk skymning detta. Och här från berget, ett nästan konstgjort panorama hela vägen från Valdemarsudde till Skanstull. Som vore det ett vykort.

Här sitter man, i all denna prakt, med krånglande mage och knakande nacke, och känner sig vingklippt och ifrånsprungen. Skamfilad som ett gammalt rykte.

Och akterseglad, i mycket konkret bemärkelse. Snart passerar Ålandsbåten med vännerna ute på däck. De kommer att vinka upp till mig och jag kommer att titta på dem när de gör det genom kikaren. De kommer inte att se mig när jag vinkar tillbaka.

Det fanns en tid när man var med på alla äventyr. Visst fanns det?

Hur långt är egentligen steget mellan att rätta EU-prov och att experimentera med schamandroger? På en höft?
På ett bräde?
100?

Brel sjunger Amsterdam

Jag får en klump i halsen varje gång jag hör den här låten. Avslutningen är helt magnifik, när han kastar sig bakåt, in i skuggan och försvinner, så fort han uttalat den sista strofen:

Et ils pissent comme je pleure sur les femmes infideles
- och de [sjömännen] pissar såsom jag gråter på de otrogna [prostituerade] kvinnorna

Jacques Brel rättfärdigar Belgiens existens helt själv..

För ännu en osjungen drog.

En alldeles ordinär sensommarafton 2003 befinner sig vår hjälte - en något uttråkad och till åren kommen student - på en nation i Lunds utkanter. Han är precis hemkommen från en längre utlandsvistelse, Frankrike denna gång. Han tänker många tankar medan han berättar om sina äventyr för sina kompisar. En tanke som sticker ut är att han borde lägga in sig på behandlingshem.

Halvåret vid medelhavet hade inneburit en återgång till ett liv i sus och dus. Ett liv han hade levt fem år tidigare, i Brighton, ett liv han trodde han hade lämnat bakom sig.

Men det är någonting med medelhavet. Något av berusning vilar över hela konkarrongen och vår hjälte hade inte haft några problem att återgå till gamla festmetoder. En resa till bara, sen kan du bli vuxen, ett sista frivarv. Det hade inte blivit några tyngre droger denna gång. Antingen supa eller röka på, absinth eller hasch, grönt eller brunt. Den eviga frågan.
Nu var han hemkommen och, som en nyligen påkommen övertygelse, över en öl skall tilläggas, skulle han torka upp.

"Det var ju osis" sa hans gamla partner in crime när han hade fått ta del av utlandsvistelsen, några passande suparanekdoter samt beslutet att spola kröken. "Det var ju osis att du slutat med droger, vi har nämligen nåt riktigt stort på gång."

Det riktigt stora stavades Ayahuasca. To be continued..
Andra bloggar om: ayahuasca

Och så fick man uppgradera utbrändheten ett snäpp

Från andra till tredje gradens utbrändskada, bara så där. Från krånglande mage, oregelbunden och aggressiv avföring till migrän och yrsel, tryck över bröstet... en stilla gråtattack inför kolleger och några elever på en uteservering. Några omotiverade spontantårar liksom..

Kroppen säger ifrån, reagerar på stressen. Så säger nu inte bara min flickvän utan även sjuksyster. Diagnosen är ställd tillika glasklar: Utbrändhet.

Det är komiskt egentligen. Jag som alltid förfäktade att utbrändhet var utslag för en absurd postmodernitet (vad jag nu menade med det), typiska 90-talsfenomen, precis som anorexi, dyslexi och fan och gud vet vad. Nya begrepp för att förstå en värld som förefaller uppochnervänd.

Nu verkar man falla på eget grepp, så att säga.

Sent skall syndaren vakna och allt det där.

Rom från mobiltelefon

Bara en till bild från mina nattliga promenader i Rom. Kan liksom inte låta bli. Två megapixlar är fan allt som behövs för att fånga den här världen.

I Rom fick vi äta på lyxrestaurant också. Utan att bli utslängda. Kanske för att vi inte sjöng "Bist du mein Heinrich Himler, bist du mein!". Som vi gjorde i Prag, när det nu var.

Första veckan efter lovet

Snart till ända, den första veckan efter lovet. Fotboll på TV, sagan Henke får ett Askungeslut, eller vad man ska säga. Själv kliver man in i stressen utan att reflektera, med dödsförakt. Magen anpassar sig. Låter åkomman vila latent till nästa viloperiod. Så är det nämligen, när man tar det lugnt attackerar utbrändheten. Straffet för engagemanget.

Tillbaka till Rom då. Guiden sa någonting i stil med att Rom belönar den som promenerar, stadsflanören. Och jag är böjd att hålla med. Stan känns inte alls särskilt stor, man tar sig fram till de flesta ställen medelst apostlahästar. Och som sagt, nere vid vattnet, avskärmad från stadens larm, där...

Rom för en helg

En långhelg i Rom. Förutom en krånglande mage och återkommande yrselanfall inga bekymmer. 19 grader varmt och sol sol sol, visst fine, men nattpromenaderna.. ack! som balsam för själen.

En simpel stentrappa ner till vattnet, floden Tibern, heter den så, och så var man isolerad från stadens larm, helt ensam.

Fortsättning följer...