Från andra till tredje gradens utbrändskada, bara så där. Från krånglande mage, oregelbunden och aggressiv avföring till migrän och yrsel, tryck över bröstet... en stilla gråtattack inför kolleger och några elever på en uteservering. Några omotiverade spontantårar liksom..
Kroppen säger ifrån, reagerar på stressen. Så säger nu inte bara min flickvän utan även sjuksyster. Diagnosen är ställd tillika glasklar: Utbrändhet.
Det är komiskt egentligen. Jag som alltid förfäktade att utbrändhet var utslag för en absurd postmodernitet (vad jag nu menade med det), typiska 90-talsfenomen, precis som anorexi, dyslexi och fan och gud vet vad. Nya begrepp för att förstå en värld som förefaller uppochnervänd.
Nu verkar man falla på eget grepp, så att säga.
Sent skall syndaren vakna och allt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Klä inte på dig "skuld och skam" - vägra det!!!
Glöm inte, att det aldrig har "gått så bra för landet Sverige" som nu, trots att man aldrig har haft så få i "produktion". Det borde väl innebära högre slitage på "maskineriet", eller hur???
Ta hand om dig själv, var försiktig.... :)
Tack! Ja visst är det märkligt. Man är nog bara en kugge i maskineriet när allt kommer omkring. När kuggen är uttjänt så byts den.. Som skolsystern sa, ingen tackar dig när du ligger inlagd på psyket och de kör elstötar genom huvudet på dig. Jag tyckte att det lät lite väl drastiskt, men så sa hon faktiskt.
Skicka en kommentar