Att skriva

Jag kom att tänka på min far.

För ett par månader sedan ringde han. För första gången på säkert två år. Själv har jag kontaktat honom i genomsnitt varannan månad under de senaste tio åren. Eller närmare bestämt försökt att kontakta, han har nämligen en benägenhet att låta bli att svara. Hur det var dessförinnan kommer jag inte ihåg och det spelar ingen som helst roll för den delen, allt är ändå bara uppskattningar. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att vi inte har så mycket kontakt.
Mycket svamel för knappt någonting.

Nu ville han ge mig lite pengar i födelsedagspresent. 30 lakan skulle det visa sig. Jag märkte det en vecka senare när jag tog ut pengar på en bankomat. Det kändes som att ha vunnit på ett lotteri man inte visste att man var med i. Som en okänd välgörare, han var.

Han berättade att han höll på att skriva. Om vad ville han inte avslöja och jag fyllde i att "nej man ska inte tala om källan, då kanske den sinar". Det blev tyst i luren så jag förtydligade med lite Uffe Lundell; "Planer är hemliga vänner. Man får inte förråda dom. Då kroknar dom, tappar kraft." Jo ok, han förstod. Och mer därtill, han hade till och med erfarit fenomenet. Men han gick inte närmare inpå det. Jag undrade om han åsyftade den stora brev- och novellslakten våren 2001 då han införskaffade en dokumentförstörare för att som han uttryckte det "strimla sönder sitt liv". En något drastisk åtgärd för lite skrivkramp. Kan man tycka. Fast han kanske tänkte på något helt annat. När jag var liten tjatade han till exempel om att han skulle skriva sina memoarer och att de skulle få bära namnet "Mellandagarna".
För vi väntar fortfarande på dem..

Hur som haver var det annorlunda nu. Den här gången skulle inte källan sina. Varje dag fanns det nämligen något att skriva om. Det kunde bli allt från en liten essä om varför Georg Bush befann sig på en skola den 11:e september, till en betraktelse över en fluga som suttit utanför hans köksfönster i två hela dygn, utan att röra sig och utan att bli uppäten av någon fågel. Var den kanske död, tänkte jag. Det skulle åtminstone förklara hans orörliga tillstånd.

Han hade emellertid en poäng. Det finns alltid något spännande att skriva om, minst en sak om dagen, en inställning så bra som någon. Om man lyckas kombinera detta med årets Nobelprostagares (vad han nu heter) motto: "en bra sida om dagen inte bara räcker, det är riktigt bra!" då har man något på gång.

Hur man fixar en bra sida å andra sidan, det har jag ingen aning om.