Guds röda högra hand. Del 3

Jaktsäsongen skulle börja kl. 11.00, prick. Där var instruktionerna mycket bestämda.

Befriaren satt uppe i kyrktornet och väntade. I tanken fanns det ett torg alldeles framför kyrkan, med en massa människor. I tanken behövde han bara skjuta in i massan, gång på gång, och i paniken och trängseln skulle han träffa folk lite på måfå.

I verkligheten fanns där inget torg. I verkligheten var det ont om människor över huvud taget. Det fanns några få, ganska långt borta, de rörde på sig. Han skulle behöva sikta in sig på någon stillastående. Den här kroppen var långt mer bekant med sex strängar än sexskjutare. Som en skänk från ovan, ja ja, på en bänk i stadsparken, satt änkan Åkesson. Matar hon duvorna? Kan det vara så anakronistiskt att tanten faktiskt matar duvorna?

Änkan Åkesson hade blivit lämnad ensam i denna världen för snart tre år sedan. Med gubbens livförsäkring hade hon kunnat betala av det sista lånet på huset. Bankmannen hade förgäves försökt att få henne att inse att med dagens låga räntor var det ganska bra att ha lite lån. Hon hade inte lyssnat. Man vet aldrig hur det blir i framtiden och ungarna ska inte behöva bekymra sig. Hon ska inte ligga någon till last. Om de inte vill komma och hälsa på henne är det deras ensak. Hon gick i varje fall hem hos barn och mycket, mycket små djur, såsom duvor och kvalster. Och om hon skulle komma att behöva mer hjälp i hemmet, så fanns det ju pengar kvar.
Nu gick hon i väntans tider. Allt var förberett.

En ängel passerade sekunderna innan det första skottet hördes. Ett välriktat skott. Det trängde in i den åldrande fru Åkessons bröstkorg. Hon blev sittande i några sekunder innan hon segnade ner på ena sidan. Den ljudliga smällen hade fått duvorna att mekaniskt flaxa bort en bit. Precis när de skulle till att landa hördes ett andra skott.

Sedan tystnad. Återlösaren tittade sig omkring för att se om det kom någon. Halva stan måste ju ha hört det med tanke på hur lugnt och tyst det hade varit. En person öppnade ett fönster vid Pastorsexpeditionen. Han tittade ut, åt höger och sedan vänster. Sedan vände han in igen. Lämnade fönstret öppet.

Två minuter senare kom han ut ur byggnaden. Det var en äldre man. Han bar prästkrage och gick med snabba steg mot den hädangångna fru Larsson...

Guds röda högra hand. Del 2

Jakob Ask hade levt ett bedrövligt liv. Från en misslyckad karriär som hårdrocksgitarrist, via en avbruten lärarutbildning och några hyfsade år i växeln på Södersjukhuset var han nu tillbaka där allting startat, hemstaden Härnösand. Det deprimerande återtåget hade fört med sig osunda vanor, oregelbundna mattider, droger och inte minst bloggande. Inom loppet av ett år hade han bloggat bort sitt jobb, sitt hem, sin familj och sina vänner.

Och nu hade dessutom Gud tagit hans kropp i besittning.

Frälsaren skulle skjuta skarpt så var det sagt. Mot horderna av otrogna. Inte så konstigt egentligen. Som med vilken boskapshållning som helst måste man skjuta av några individer när beståndet blir för stort. Och det är inte första gången som Försynen tar till en så drastisk åtgärd. Det har förekommit både gräshoppor och översvämningar förut. I jämförelse var detta en relativt liten operation; han skulle bara ta med sig så många det gick innan snuten fick honom.

När sedan allt var över, och människorna försökte finna någon mening i det urskillningslösa mördandet, skulle de vända sig till Gud för tröst och frälsning.
Så ironiskt och så noga uttänkt.

Han hade valt att installera sig i kyrktornet. Detta hade ingenting med den förmenta närheten till himlen att göra utan det var helt enkelt en mycket passande plats om man ville dräpa ett gäng människor lite på måfå. Han hade med sig nya helmantlade skott till älgstudaren, det regementsenliga rödpunktssiktet, en termos med starkt kaffe och en trave porrtidningar. I venerna pumpade ett gram kokain och i I-poden Wu-Tang Clan:

Shame on a nigga who try to run game on a nigga
Wu buck wild with the trigger!
Shame on a nigga who try to run game on a nigga
Wu buck- I FUCK yo' ass up! What?

Guds röda högra hand. Del 1

En alldeles ordinär tisdagsförmiddag nådens år 2007 hasar sig en senig och ljusskygg ung man uppför stentrappan till domkyrkan i Härnösand. Mannen utmärker sig med säckiga och modefientliga kläder samt långt och stripigt hår. Det skall även tilläggas att han ger ett nervöst och instabilt intryck, samt att han bär en älgstudsare över axeln…

Det är Gud som närmar sig kyrkans port. Det skulle man knappast ana med tanke på den unge mannens tveksamma yttre, men faktum är att Försynen aldrig har fastslagit någon speciell klädkod för vår herre. Det är bara vi dödliga som fått för oss att han borde påminna om någon vis gammal gubbe som sitter på en stubbe. I själva verket tilldelas han den arbetskropp som passar bäst för det uppdrag han ska utföra. Det bestäms på högre ort och så har det varit i alla tider.

Denna kropp, detta skal, en viss Jakob Ask, var helt okej för ändamålet, om man bortser från de nervösa ticksen, abstinensen och stanken, som var i det närmaste outhärdlig..

Att skriva

Jag kom att tänka på min far.

För ett par månader sedan ringde han. För första gången på säkert två år. Själv har jag kontaktat honom i genomsnitt varannan månad under de senaste tio åren. Eller närmare bestämt försökt att kontakta, han har nämligen en benägenhet att låta bli att svara. Hur det var dessförinnan kommer jag inte ihåg och det spelar ingen som helst roll för den delen, allt är ändå bara uppskattningar. Hursomhelst, det jag vill komma fram till är att vi inte har så mycket kontakt.
Mycket svamel för knappt någonting.

Nu ville han ge mig lite pengar i födelsedagspresent. 30 lakan skulle det visa sig. Jag märkte det en vecka senare när jag tog ut pengar på en bankomat. Det kändes som att ha vunnit på ett lotteri man inte visste att man var med i. Som en okänd välgörare, han var.

Han berättade att han höll på att skriva. Om vad ville han inte avslöja och jag fyllde i att "nej man ska inte tala om källan, då kanske den sinar". Det blev tyst i luren så jag förtydligade med lite Uffe Lundell; "Planer är hemliga vänner. Man får inte förråda dom. Då kroknar dom, tappar kraft." Jo ok, han förstod. Och mer därtill, han hade till och med erfarit fenomenet. Men han gick inte närmare inpå det. Jag undrade om han åsyftade den stora brev- och novellslakten våren 2001 då han införskaffade en dokumentförstörare för att som han uttryckte det "strimla sönder sitt liv". En något drastisk åtgärd för lite skrivkramp. Kan man tycka. Fast han kanske tänkte på något helt annat. När jag var liten tjatade han till exempel om att han skulle skriva sina memoarer och att de skulle få bära namnet "Mellandagarna".
För vi väntar fortfarande på dem..

Hur som haver var det annorlunda nu. Den här gången skulle inte källan sina. Varje dag fanns det nämligen något att skriva om. Det kunde bli allt från en liten essä om varför Georg Bush befann sig på en skola den 11:e september, till en betraktelse över en fluga som suttit utanför hans köksfönster i två hela dygn, utan att röra sig och utan att bli uppäten av någon fågel. Var den kanske död, tänkte jag. Det skulle åtminstone förklara hans orörliga tillstånd.

Han hade emellertid en poäng. Det finns alltid något spännande att skriva om, minst en sak om dagen, en inställning så bra som någon. Om man lyckas kombinera detta med årets Nobelprostagares (vad han nu heter) motto: "en bra sida om dagen inte bara räcker, det är riktigt bra!" då har man något på gång.

Hur man fixar en bra sida å andra sidan, det har jag ingen aning om.