onsdag 18 april 2007

Guds röda högra hand. Del 3


Jaktsäsongen skulle börja kl. 11.00, prick. Där var instruktionerna mycket bestämda.

Befriaren satt uppe i kyrktornet och väntade. I tanken fanns det ett torg alldeles framför kyrkan, med en massa människor. I tanken behövde han bara skjuta in i massan, gång på gång, och i paniken och trängseln skulle han träffa folk lite på måfå.

I verkligheten fanns där inget torg. I verkligheten var det ont om människor över huvud taget. Det fanns några få, ganska långt borta, de rörde på sig. Han skulle behöva sikta in sig på någon stillastående. Den här kroppen var långt mer bekant med sex strängar än sexskjutare. Som en skänk från ovan, ja ja, på en bänk i stadsparken, satt änkan Åkesson. Matar hon duvorna? Kan det vara så anakronistiskt att tanten faktiskt matar duvorna?

Änkan Åkesson hade blivit lämnad ensam i denna världen för snart tre år sedan. Med gubbens livförsäkring hade hon kunnat betala av det sista lånet på huset. Bankmannen hade förgäves försökt att få henne att inse att med dagens låga räntor var det ganska bra att ha lite lån. Hon hade inte lyssnat. Man vet aldrig hur det blir i framtiden och ungarna ska inte behöva bekymra sig. Hon ska inte ligga någon till last. Om de inte vill komma och hälsa på henne är det deras ensak. Hon gick i varje fall hem hos barn och mycket, mycket små djur, såsom duvor och kvalster. Och om hon skulle komma att behöva mer hjälp i hemmet, så fanns det ju pengar kvar.
Nu gick hon i väntans tider. Allt var förberett.

En ängel passerade sekunderna innan det första skottet hördes. Ett välriktat skott. Det trängde in i den åldrande fru Åkessons bröstkorg. Hon blev sittande i några sekunder innan hon segnade ner på ena sidan. Den ljudliga smällen hade fått duvorna att mekaniskt flaxa bort en bit. Precis när de skulle till att landa hördes ett andra skott.

Sedan tystnad. Återlösaren tittade sig omkring för att se om det kom någon. Halva stan måste ju ha hört det med tanke på hur lugnt och tyst det hade varit. En person öppnade ett fönster vid Pastorsexpeditionen. Han tittade ut, åt höger och sedan vänster. Sedan vände han in igen. Lämnade fönstret öppet.

Två minuter senare kom han ut ur byggnaden. Det var en äldre man. Han bar prästkrage och gick med snabba steg mot den hädangångna fru Larsson...

Inga kommentarer: