En sådan läsare till och jag är förlorad

Du börjar blogga och du möts av tystnad.
Efter att dina tjugo första inlägg lämnats utan kommentar börjar du fundera på om du verkligen når ut. Du skickar din bloggadress till en avlägsen, före detta plastsyster via Msn och hon undrar, ovetandes om att det är du som är upphovsmannen, vad det är för skit du skickat till henne.

Bloggen existerar således och du fortsätter enträget att skriva. Du svänger dig med fina ord, forcerar fram hysteriskt klatschiga rubriker, larmar och gör dig till. Lik förbannat råder det stiltje på cyberhavet. Det lossnar liksom inte.
Till slut sätter bekräftelsehoran i dig ner foten och snör på sig sin sexigaste läderkorsett; du bestämmer dig för att länka till artiklar i DN och Svd.

Nu kommer träffarna, nu kommer läsarna, och faktiskt en och annan kommentar!
Kommentarer, kommentarer, du existerar!

Små ord av uppskattning?
Nej, nej, hut till lön och ve till tack, som morfar skulle säga.

Du skriver om dina intryck av Göran i intervjun med Fichtelius och en uppretad läsare uppmanar dig att sluta blogga, ögonaböj! (ett fantastiskt roligt ord för övrigt, ögonaböj)

Du skriver att Mona inte kan debattera och blir häcklad av en illvillig anhängare av alliansen.

Du skriver att integrationsministerns politik kommer att leda till ökat utanförskap och en Sverigedemokrat vill av någon outgrundlig anledning skaka din hand.

Du börjar fundera. Finns det inte några fina, snälla läsare därute, förutom sköna Riot? Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det värt det? Eller är det som du misstänkt hela tiden, att du inte kan skriva, bara häckla och i bästa fall provocera?

Att ta skället. Är det kanske det som bloggande egentligen går ut på, att lära sig att ta skället?

Till slut skriver ännu en anonym att lärarkåren, du med andra ord, är att skylla för segregationen som råder i samhället.
Modstulen öppnar du fönstret mot en gråmulen söndag. Du känner dig som Pyrrhus när han tittade ut över slagfältet efter att striden lagt sig. En seger förvisso – för det är väl ändå för de potentiella läsarna du skriver? – men en så dyrköpt seger att bloggskugga kanske är att föredra.