Magproblem

Jag är så less på att hela tiden vara medveten om min mages i högsta grad varierande tillstånd.

Jag är less på att aldrig få medicin som har någon som helst verkan.

Jag är less på att alltid bli misstrodd av läkare, sjuksystrar och så kallade specialister.

Jag är less på att okända män stoppar sina prinskorvsfingrar i min röv.

Allt som gör livet drägligt att leva; alkohol, och kaffe, cigg och snus, allt tar Jehova ifrån mig. Nu kan vi lägga fet mat till den listan.

Tack ska han ha

Lilläldre om bloggstress

Ja, nog är det farten som dödar alltid. Det där som har med eftertanke att göra. Det hörs om inte annat på ordet.
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.

Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.

Ja, eller nåt sånt.

Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...

Back in business, motha fucka

Jaha, ska man ta tag i det här igen, bloggandet, nu när man äntligen har införskaffat en ny dator, äntligen har fått iordning lägenheten och förhoppningsvis gjort den sista vändan till IKEA-helvetet för överskådlig tid.
Ska man göra det?

Kanske borde jag pimpa upp bloggen litegrann... Jobba med lay out. Eller ett namnbyte. Jag vill ju mena att namnet inbjuder till förtröstan trots mörkret och kylan. Det är så jag tolkar det. Men jag kanske har lurat mig själv. Kanske börjar svängrummet krympa, kanske finns det inte längre? Efter helvetesalliansens budget kanske jag borde döpa om den till De hängdas svångrem, redskapen med vilket den dömde måhända lyckas förekomma sina bödlar...

Annars ägnade jag precis Jan guilliou en liten tanke. I dagens SVD berättar han om sin kärlek för Östermalm. Någonting om ridderlighet och tolerans som han inte fann på andra platser i huvudstaden. Egentligen borde man väl hata karln, men jag vet inte, det tar emot. Lite som mina känslor för Göran P...

Flyttångest II

Var och hämtade nyckeln till lägenheten. Passade på att ta en liten titt. Tapeterna är verkligen under all kritik. Pissgult, 80-talsturkost, och bebisrosa. Måste göra något åt det där. Balkongen var som jag kom ihåg den, fin, men vinden var östlig så Värmdöleden gjorde sig gällande. Som ett aldrig avstannande tinitusbrus, som en älvjävel rakt inpå husknuten. Tänk att man aldrig kan få ha det lite lugnt och skönt.
Det ska givetvis till att bli kritisk nu, nu när allt är bestämt, när flyttbil är hyrd och både kökssoffa och vardagsrumsdito är inhandlade.
Borde ta och sätta igång med packandet, men det tar emot. Det är de där jävla transportsträckorna.

Är det kanske läge för en whiskey istället, eller en liten öl på boule och berså? Om jag inte missminner mig så är det faktiskt solen som tittar fram.
För det var väl så där den såg ut?

Semesterapati

Det finns ingenting att säga.
Allt är redan dryftat.
I oändlighet.
Till förbannelse.

Med detta inte sagt att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att jag varken har lust eller finner det det minsta intressant att frossa i det, i allt som flyger och far runt omkring mig, och i min egen person.

Kan det vara det att jag aldrig sätter mig ner och bara andas ut, efter att ha andats in får man anta?

Kan det vara så att det måste få infinna sig lite stiltje - på gränsen till apati? - efter en hektiskt period av betygssättning, tuppslagsmål kolleger emellan, stora beslut om gemensamt boende och allmän stress?

Eller är det så att man bara får orden till låns? Språkkonjunkturen kanske går upp och ner, en himla massa variabler spelar in. Ibland kanske språkbanken höjer räntan, när det riskerar att gå inflation i ordbajsandet. Kan det vara så?

Hur ofta har man något att säga egentligen?

Otack, orätt och o

Nej nu jävlar drar jag till norrland. Här nere i Fjollträsk får man varken lön eller uppskattning. Här kämpat man som en, som en, som en person som kämpar skitmycket, men årets lärare, det blir, jag vem blir det?
Ja, iNte fan blir det jag!

Nej nej, du sorgliga riddare, du får istället sitta på första parkett, i allas blickfång, och förnedras när din PROTEGÉ får motta priset.
Inte ens brödsmulor att pilla i sig.
Ingenting
Nada

Och så säger han, i ett bisarrt uttryck för en perverterad ödmjukhet, att det här priset, det här priset, det har vi alla förtjänat, minsann, så mycket som vi jobbat. Så fint men så dumlätt att läsa dina tankar.
De bubblar över i de stora kokainögonen.
Jag vann priset, kidsen gillar mig mest av alla!

Nej den här skiten får det vara nog med. Nu ska jag till norrland. Tejpa fast en flaska Jack Daniels i min hand och bara svepa.
Förhoppningsvis glömma att gud finns.
Era jävla svin

Låt mig berätta var jag befinner mig..

Just nu.

Jag har författat i runda slängar 43 stycken e-postmeddelanden till elever som i nuläget har IG i samhällskunskap.

Jag har haft 14 individuella samtal med elever mellan två betyg i franska. Av dessa fick samtliga det lägre alternativet. Jobbigt känns det, precis i början när man ser besvikelsen i deras naiva ögon. Men sedan rinner det av, snabbt.
Jag är en gås. Deras klagan är vatten.

Nu sitter jag och kämpar mot frestelsen att lätta på trycket i mitt anus. Att bara släppa ut det som finns där, det som bubblar och mullrar och längtar ut. I nio av tio fall är det en stor fis, men det kan även gömma sig en liten lort däri, i fisen så att säga, som kommer ut med en jävla fart. Jag ska nog ta det säkra före det osäkra. Ska nämligen vidare till en tant och skriva kontrakt. Man vill ju inte riskera… ja att komma dit med bajs i brallan liksom.
Dåligt första intryck.

Nej, nu ska jag visst på möte.

En historisk dag

Mitt första inlägg från min Nokia N95. Plockade upp ett trådlöst nätverk på Götgatan. Nu sitter man här, med mobilus maximus i ena handen och en bärs i den andra.

Här behövs inget förlåtande ljus. Leksaken hade varit lika vacker i gråmulet, snöglopp och stänk. Om ni bara visste.

Detta inlägg hade kanske varit lite mer intressant för ofrivillig läsare om jag haft något vettigt på hjärtat men icke. Men det var historiskt som sagt.

Irritation

Helvete vad det senaste inlägget trilskades. Jag fick inte alls till det. Inte nöjd nu heller. Ja ja, det är bara att släppa och gå vidare. Ta en kopp kaffe. En chokladbit. Njuta av fågelsång och gå vidare.
Det kommer fler inlägg

Bloggum se ipse alet

Romarna kunde sin utrikespolitik.

Inte nog med att de var ena jääävlar på att slåss, de klarade dessutom av att försvara hela medelhavski, där sardinski swimski, apu, apu, apu, apu i århundraden. Tack vare ett gäng hårdhudade pensionärer..

När soldaterna gick i pension fick de nämligen ett litet landstycke på ockuperat område. Som betalning för sina tjänster. Dessutom slapp de betala skatt, tror jag. De krigströtta soldaterna gjorde givetvis allt de kunde för att skydda sin lilla landsplätt, vilket de styrande i Rom kallt räknat med. På så sätt bidrog de till att behålla kontrollen över tämligen vidsträckta områden, helt gratis. Och soldaterna födde givetvis barn, som flyttade ut och byggde egna bon och så vidare och så vidare.
Kriget födde sig självt – bellum se ipse alet.

Jag har märkt att det förhåller sig på ett liknande sätt med bloggar. När man börjar blogga får man ligga i om man ska få läsare, för att få kommentarer på sina inlägg. Förutom att vara en pålitlig skrivare så måste man göra reklam för sin blogg. Man pingar på diverse portaler, man kommenterar andras bloggar och man länkar till intressanta artiklar. Vissa går så långt så att de trycker in populära sökord i inläggen - lite på måfå gruppsex eller som en berättelse .
Vi kan kalla det att hora.

Målet är givetvis att slippa nedlåta sig till sådant strunt. Att få sig en trogen läsekrets som inte bara försvarar bloggen mot fienden, bloggskuggan, utan också sprider ordet vidare till nya läsare.
Helt enkelt att få bloggens inlägg att föda sig själva
- bloggum se ipse alet.

Ett grepp som jag tänkte prova är att utse någon känd bloggare till mitt hatobjekt. Lite som det uppmärksammade bråket mellan Oasis och Blur i början av 90-talet. Jag tänkte välja någon harmlös stackare, som inte sticker ut hakan överhuvudtaget, Bodil Malmsten typ.
Så, öh hurru din jävla kärring!

Varför skriver den här människan?

Ligger i sängen med magtoppen och kollar in bloggar. Fan vad mycket spännande folk det finns därute ändå. Och är de inte spännande, så blir det faktum att de bloggar lite spännande i sig.

Jag kollar alltid in det allra första inlägget i en blogg. Det kan jag verkligen rekommendera. Det känns lite som att smygläsa sista sidan i en deckare, fast omvänt.

Det första inlägget förpliktigar. Vi vet att vi kommer att slarva, stava fel, uttrycka oss tafatt och otydligt - så småningom. Men inte i det första inlägget. Felfritt ska det vara, och helst även läsvärt och fyndigt. Det gäller att hitta rätt ton på en gång.

Med dagböcker förhåller det sig på samma sätt. Särskilt om den är fin och exklusiv. Jag köpte en skrivbok i Barcelona i somras. Den samlar nu damm i bokhyllan. För fin för att skriva i. Jag lovar. Ni skulle se den. Jag brukar visa upp den för mina vänner när jag är full. De delar undantagslöst min förtjusning. En kompis plockar faktiskt fram den och beundrar den varje gång han är på besök..

Det är roligt att analysera bloggen utifrån det första inlägget. En majoritet skriver att de hade bestämt sig för att aldrig blogga. Vissa försöker hålla det första inlägget så kort som möjligt, för att få det överstökat liksom.
Som en oskuld man måste bli av med.
Så snabbt som möjligt.
För att kunna slappna av.
Sedan kan man väga in andra parametrar i analysen; hur många inlägg blev det första dagen? Hur länge har bloggen funnits? Hur många besökare har bloggen? Kommentarer?
Utifrån detta kan man göra sig en bild av författaren och vilken funktion skrivandet fyller för honom eller henne.

Ja så var det med det.
Over and out.

En sådan läsare till och jag är förlorad

Du börjar blogga och du möts av tystnad.
Efter att dina tjugo första inlägg lämnats utan kommentar börjar du fundera på om du verkligen når ut. Du skickar din bloggadress till en avlägsen, före detta plastsyster via Msn och hon undrar, ovetandes om att det är du som är upphovsmannen, vad det är för skit du skickat till henne.

Bloggen existerar således och du fortsätter enträget att skriva. Du svänger dig med fina ord, forcerar fram hysteriskt klatschiga rubriker, larmar och gör dig till. Lik förbannat råder det stiltje på cyberhavet. Det lossnar liksom inte.
Till slut sätter bekräftelsehoran i dig ner foten och snör på sig sin sexigaste läderkorsett; du bestämmer dig för att länka till artiklar i DN och Svd.

Nu kommer träffarna, nu kommer läsarna, och faktiskt en och annan kommentar!
Kommentarer, kommentarer, du existerar!

Små ord av uppskattning?
Nej, nej, hut till lön och ve till tack, som morfar skulle säga.

Du skriver om dina intryck av Göran i intervjun med Fichtelius och en uppretad läsare uppmanar dig att sluta blogga, ögonaböj! (ett fantastiskt roligt ord för övrigt, ögonaböj)

Du skriver att Mona inte kan debattera och blir häcklad av en illvillig anhängare av alliansen.

Du skriver att integrationsministerns politik kommer att leda till ökat utanförskap och en Sverigedemokrat vill av någon outgrundlig anledning skaka din hand.

Du börjar fundera. Finns det inte några fina, snälla läsare därute, förutom sköna Riot? Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det värt det? Eller är det som du misstänkt hela tiden, att du inte kan skriva, bara häckla och i bästa fall provocera?

Att ta skället. Är det kanske det som bloggande egentligen går ut på, att lära sig att ta skället?

Till slut skriver ännu en anonym att lärarkåren, du med andra ord, är att skylla för segregationen som råder i samhället.
Modstulen öppnar du fönstret mot en gråmulen söndag. Du känner dig som Pyrrhus när han tittade ut över slagfältet efter att striden lagt sig. En seger förvisso – för det är väl ändå för de potentiella läsarna du skriver? – men en så dyrköpt seger att bloggskugga kanske är att föredra.

Konsumhelvetet

Efter ännu en kraftödande och ja, i sanning meningslös dag på jobbet - vem fan kom på att man skulle jobba? - tvingar vetskapen om ett tomt skafferi mig till Konsum.

Konsum i rusningstrafik är som bekant ingen picknick. Jag kan faktiskt inte tänka mig någonting mer motbjudande än en påtvingad shoppingtur i den akterseglade matvarubutiken, med kurrande mage som bonus.
Människor, stress, inkompetens och överpriser i en osalig blandning.

I helvetet, har jag hört från högre ort, kastas varje förlorad själ ut i det sammanhang som hon upplever som allra mest avskyvärt. I mitt fall kommer det utan minsta tvekan att vara Konsum i Nacka Forum vid halvsexsnåret en helt vanlig vardagkväll.
Jag förlorar min själ varje gång jag är där.
Ett tecken om något.

Jag övervägde seriöst att välja ut någon som såg ut att ha någorlunda liknande matvanor som jag och helt sonika sno dennes redan fyllda varukorg.
Nu gjorde jag inte det. Nej, det fick bli den pliktskyldiga svängomen bland mjölkprodukter, primörer, frysdiskar och pastaavdelningar.
Fast jag spar idén till en annan gång. För den var inte dum.

Väl hemma orkade jag inte laga någon mat. Det fick bli rostat bröd och chevreost till middag, och vips! så lämnade vi även in en beställning på spänningshuvudvärk lagom till sängdags.

---

Vad är det jag absolut inte får glömma ikväll då? Inte att skicka in anmälan till kurser till hösten, för det var igår. Inte att föra över pengar till det halvskumma sparkontot som tjejens polare tipsade om, för det kommer du aldrig göra...
Ja, just det, inte glomma att stodja en fin svensk tradition, www.beridnahogvakten.se

Shit alltså, vilken vidrig värld det här är!

Ett halvt kilo bacon..

..i det förlovade Netto-landet.

15 spänn!

Spring och köp

Spring och köp

Käre anonym

Du skriver att jag är en produkt av en rutten tid
Det är jag den första att skriva under. Sedan jag började föra anteckning på nätet så har antalet registrerade bloggar på Bloggportalen ökat med 25 procent.
Och tiden kan man ju uppfatta som rutten.
Så det verkar finnas ett samband.

Och jag raljerar, ja det gör jag. Och jag är även av den bestämda uppfattningen att allt raljerande är av godo. Personligen tycker jag till exempel att Äldreomsorgen i övre Kågedalen är det mest geniala som någonsin skrivits. Jag antar att du käre anonym är av motsatt uppfattning.

Vidare kommer du med en förhoppning om att mitt bloggande skall bli kortvarigt. För det kommer inte att leda till något vare sig för mig eller för någon annan. Här måste jag ge dig fel. För mig fyller det en funktion. Bara vetskapen att det finns nötter som du därute som orkar förfäras över mina språkliga övergrepp får mig att skriva vidare - raljerande, med illa genomarbetade argument och motsägelsefullt.

Varje dag dessutom, det gjorde jag aldrig när jag skrev dagbok.

Avslutningsvis kommer du med några goda råd, käre vederdeloman. Du menar att jag ska tänka större, att jag ska fråga mig vem jag är och så vidare. Är det i välmening du skriver detta? Det klingar lite illa eftersom du alldeles nyss bad mig upphöra med min verksamhet. Risken finns ju att jag fortsätter att skriva om jag hittar mig själv.

Du verkar dessutom tycka att det finns anledning för mig att ta reda på varför jag är. Förlåt, jag visste inte att du tillhörde min psykodynamiska cyberterapigrupp..

Jag tror inte att du läst särskilt mycket av bloggen, men det du har läst har uppenbarligen haft någon form av effekt. Det är mycket bra.

Sedan gillar du det inte. Det är helt i sin ordning.

Jag raljerar vidare.

Bloggen ljuger nåt så grönjävulskt

Små intetsägande inlägg belönas inte sällan med mängder av kommentarer (inte för att det hänt mig men ändå) och lite längre, välformulerade och intressanta, ja ska vi dra till med tänkvärda, artiklar och anekdoter ignoreras och sidsteppas..

Förra veckan horade jag runt på DN och SVD med en massa skit, och belönades rikligt. Över 1000 unika besökare. Kommentarer och Gud vet vad.

Nu är jag tillbaka i bloggskugga.

Rock n' roll!

En historisk vecka

Har börjat förstå hur det hänger samman.

442 unika besökare, en ökning med 400 procent! 92:a plats på politiklistan, strax före whiplashgruppen, och en hedrande 20:e plats på litteraturlistan, den lista som mitt uppblåsta ego suktar efter mest.

Det blir svårt att toppa detta. Men trägen vinner. Typ.

Planer för nästa vecka. Fullt ös på litteraturlistan, visa de jävlarna att det inte var en engångsföreteelse.

Smid medan järnet är varm och allt det där.