Kliande uppkoppling utan sex

En sjuksyster har sugit fast fem sugproppar på min torso. Sladdar förbinder dem med en elektroniskt mackapär som liknar en mobiltelefon i skala 5:1. Gigantisk med andra ord. Den sitter fast i mitt bälte vilket får mig att känna mig som en medlem av Unga Forskare på 80-talet. Propparna ska sitta kvar tills imorgon bitti.
Det börjar klia.

Jag genomgår ett 24-timmars Ekg. De kollar min hjärtverksamhet. Jag vet redan vad de kommer att säga. De kommer att säga att alla värden är helt normala, att det inte är något fel på mitt hjärta, och jag kommer att känna en konstig blandning av lättnad och besvikelse. För det ÄR något fel på mitt hjärta.

Sjuksyrran sa åt mig att föra anteckning över alla tillfällen då min puls stiger. Avsevärt sa hon. Tyvärr bad jag henne inte precisera vad hon menade med detta. Avsevärt som i när jag vispade grädden alldeles nyss? Avsevärt som i när jag skuttade uppför berget på min väg hem? Avsevärt som i min förväntan när jag öppnade dörren för att se om min nya Nokia N95 hade kommit? Avsevärt som i den häftiga besvikelse jag erfor när den inte hade det?

Tyvärr sover gumman hemma hos sig i natt. Det hade varit gött att protokollföra lite sex. Och att överdriva en smula.
Klockan 23.00 till 01.30: Älskog.
Det hade varit spännande och lite pinigt att se sjuktantens min.
Framför allt pinigt när hon sedan kollade in Ekg-resultatet och upptäckte att det var tämligen normalt..

Schlagerhybris

Nu vankas det äntligen final i Eurovision. Vilket spektakel! Årets största TV-händelse. Bögarnas fotbolls-VM.
Ja, så stort är det faktiskt.

I Sverige har vi tagit ut segern lite i förskott. Det planeras uppträdanden när segern är bärgad. Det verkar ju som att de tänker så. Kaxigt är det i alla fall. Norrlänningen i mig undrar emellertid om det är så klokt. Enligt spelbolagen är vi "bara" fjärde-, femtehandsfavorit, och alla tycks ju rasa mot kompisröstandet i Östeuropa, som vi nordbor förövrigt hållit på med sedan starten.

Ja, jävlar. Skumpan kommer fram oavsett.
Undrar vad jag ska ha på mig..?

Torsdag min gamle vän

På torsdagar andas jag ut.
På torsdagar kan ingenting skada mig.
På torsdagar känner jag varken glädje eller sorg.

På torsdagar spottar jag döden i ansiktet.
På torsdagar lämnas jag ifred.

Torsdagar är bra dagar för att säga upp sig.

Dra åt helvete

Rullar omkring i lägenheten och föreställer mig hur det skulle kännas att vara handikappad. Omöjligt att säga förstås, men det funkar ganska bra. Jag känner mig relativt avslappnad. Det finns liksom ingen fysisk möjlighet att stressa. Då stöter man bara i saker..

Dagen har varit tung, utan någon märkbar anledning. Bara en sån dag. Missunnsamheten grinar en illa i ansiktet ibland. Missunnsamheten och självömkandet, bitterhetens fula enäggstvillingar.

Idag var bäste vännen måltavlan. Han som börjar göra sig en kärriär som konstnär. Säljer tavlor gör han, till snart sagt hela hemstaden. Tjänar extra kosing och en jävla massa renommé. Och själv blev man lärare. För ett gäng otacksamma elever, och en lika otacksam skolledning. Man tvingas föra ett tvåfrontskrig. Varje jävla dag. Nu skulle jag lite småkäckt kunna avrunda med att någon ju måste göra det också. Fast jag undrar det, måste någon verkligen göra det jag gör? Blir världen verkligen sämre om jag stämplar ut?

Nej nu ska jag rulla in i badrummet och göra mig iordning för korpfotbollen.
Som sagt, utan någon märkbar anledning..

För 365 dagar sedan

”Det har tagit slut med tjejen. Hon som jag föraktat i lite drygt ett år. Eller sedan första gången jag såg henne, om man så vill. För att undslippa ensamheten tvingar jag mig att ringa till personer – vi kan kalla dem kompisar – som jag varken respekterar eller trivs tillsammans med. De nobbar mig. På tal om absolut ingenting alltså.”

En sådan läsare till och jag är förlorad

Du börjar blogga och du möts av tystnad.
Efter att dina tjugo första inlägg lämnats utan kommentar börjar du fundera på om du verkligen når ut. Du skickar din bloggadress till en avlägsen, före detta plastsyster via Msn och hon undrar, ovetandes om att det är du som är upphovsmannen, vad det är för skit du skickat till henne.

Bloggen existerar således och du fortsätter enträget att skriva. Du svänger dig med fina ord, forcerar fram hysteriskt klatschiga rubriker, larmar och gör dig till. Lik förbannat råder det stiltje på cyberhavet. Det lossnar liksom inte.
Till slut sätter bekräftelsehoran i dig ner foten och snör på sig sin sexigaste läderkorsett; du bestämmer dig för att länka till artiklar i DN och Svd.

Nu kommer träffarna, nu kommer läsarna, och faktiskt en och annan kommentar!
Kommentarer, kommentarer, du existerar!

Små ord av uppskattning?
Nej, nej, hut till lön och ve till tack, som morfar skulle säga.

Du skriver om dina intryck av Göran i intervjun med Fichtelius och en uppretad läsare uppmanar dig att sluta blogga, ögonaböj! (ett fantastiskt roligt ord för övrigt, ögonaböj)

Du skriver att Mona inte kan debattera och blir häcklad av en illvillig anhängare av alliansen.

Du skriver att integrationsministerns politik kommer att leda till ökat utanförskap och en Sverigedemokrat vill av någon outgrundlig anledning skaka din hand.

Du börjar fundera. Finns det inte några fina, snälla läsare därute, förutom sköna Riot? Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det värt det? Eller är det som du misstänkt hela tiden, att du inte kan skriva, bara häckla och i bästa fall provocera?

Att ta skället. Är det kanske det som bloggande egentligen går ut på, att lära sig att ta skället?

Till slut skriver ännu en anonym att lärarkåren, du med andra ord, är att skylla för segregationen som råder i samhället.
Modstulen öppnar du fönstret mot en gråmulen söndag. Du känner dig som Pyrrhus när han tittade ut över slagfältet efter att striden lagt sig. En seger förvisso – för det är väl ändå för de potentiella läsarna du skriver? – men en så dyrköpt seger att bloggskugga kanske är att föredra.

Men se grälsjukan är konstant

Jag hittade en Postitlapp på mitt nattduksbord. Det stod: "du är en sån som väljer att missförstå, för att få utlopp för ditt trängande konfliktbehov".
Jag undrar om jag syftade på mig själv eller någon annan när jag skrev lappen.
It takes one to know one

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag vem som åsyftades. Hon finns inte längre i mitt liv och förvånansvärt sällan i mina tankar, så jag blev lite förvånad över att jag hade bemödat mig med att skriva ner meningen, som jag uppenbarligen funnit särskilt träffande. De få - jag vill verkligen understryka att det är sällan - gånger jag tänker på henne framträder en irritationsrynka i min höga panna. Inte sällan börjar jag föra inre dialoger med henne och ibland när jag kommer på en riktigt dräpande kommentar uttalar jag orden högt, i affekt. Rakt ut i tomma luften. Gärna när jag är ute på promenad.
Jag skiter i om någon råkar höra mig. Jag låtsas bara att jag pratar i en handsfree.

Sedan ett halvår tillbaka har jag inte samma behov av att göra upp med den här personen. De inre dialogerna däremot, de finns kvar. Det finns alltid någon jag vill skälla ut, en inkompetent arbetskamrat, mina gamla käpphästar fadern och systern, eller varför inte valfri person som horar på CSN för smutsiga pengar..

Dialogerna är som terapi kan man tänka, kanske nödvändiga.
Lite som att boxas.

Konsumhelvetet

Efter ännu en kraftödande och ja, i sanning meningslös dag på jobbet - vem fan kom på att man skulle jobba? - tvingar vetskapen om ett tomt skafferi mig till Konsum.

Konsum i rusningstrafik är som bekant ingen picknick. Jag kan faktiskt inte tänka mig någonting mer motbjudande än en påtvingad shoppingtur i den akterseglade matvarubutiken, med kurrande mage som bonus.
Människor, stress, inkompetens och överpriser i en osalig blandning.

I helvetet, har jag hört från högre ort, kastas varje förlorad själ ut i det sammanhang som hon upplever som allra mest avskyvärt. I mitt fall kommer det utan minsta tvekan att vara Konsum i Nacka Forum vid halvsexsnåret en helt vanlig vardagkväll.
Jag förlorar min själ varje gång jag är där.
Ett tecken om något.

Jag övervägde seriöst att välja ut någon som såg ut att ha någorlunda liknande matvanor som jag och helt sonika sno dennes redan fyllda varukorg.
Nu gjorde jag inte det. Nej, det fick bli den pliktskyldiga svängomen bland mjölkprodukter, primörer, frysdiskar och pastaavdelningar.
Fast jag spar idén till en annan gång. För den var inte dum.

Väl hemma orkade jag inte laga någon mat. Det fick bli rostat bröd och chevreost till middag, och vips! så lämnade vi även in en beställning på spänningshuvudvärk lagom till sängdags.

---

Vad är det jag absolut inte får glömma ikväll då? Inte att skicka in anmälan till kurser till hösten, för det var igår. Inte att föra över pengar till det halvskumma sparkontot som tjejens polare tipsade om, för det kommer du aldrig göra...
Ja, just det, inte glomma att stodja en fin svensk tradition, www.beridnahogvakten.se

Shit alltså, vilken vidrig värld det här är!

Min lärare alkoholisten

Eleverna tror att jag är alkoholist.

En kollega har spridit ut ryktet att jag sitter nere på Gröne Jägar'n varje dag efter jobbet. Detta har han hållit på med en längre tid och numer finns det ett flertal elever som skulle kunna ta gift på att de sett mig ragla omkring nere vid Slussen, tidig kväll, veckodagar

Häromdagen kryddade min kollega följetongen med en rörande anekdot om hur glad jag blivit sedan de inkluderat Arboga 10,2 i sortimentet på The Green Hunter.

Hyseriskt roligt..

Tourettes!

Jag har kommit i onåd hos tanten i hålet-i-väggenkjorren.

Två personer framför mig i kön. En sommarlik sol värmer nacken. En nogger ska jag ha, årets första glass. Skulle vara typiskt om man råkade säga nigger istället. Shit, jag kommer säga nigger. Nu när jag börjat tänka på det kommer jag aldrig kunna släppa det.

"En 150-grammare, varsågod"
"Tackar"
"Jaha, vad får det lov att vara här då?"

Bara en person framför mig. Säg nu för fan inte nigger, nogger heter det. Tänk inte för mycket, säg det bara, nigg.. nej nogger! Nogger, kom igen nu för fan.

"En piggelin, varsågod"
"Tackar"
"Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Fitta! Nej förlåt, jag menade neger"

Lugnet före stormen

Klockan är snart åtta. Om fem minuter kommer de att så sakteliga droppa in, och påbörja förpestandet av min dag..

..och i förlängningen mitt liv.

Jag räknar förvisso med seger, men den kommer att bli dyrköpt. Utan minsta tvekan.
En riktig Pyrrusseger.

Så är det varje torsdag.

Ta bort eleverna ur skolan och vi skulle få en riktigt bra skola, en fungerande skola.

Och där kommer den första kombatanten in.
Hon är trött. Det är bra.

Min kväll

Några lysrör har gått sönder i matchen mellan Modo och Linköping. Periodpausen blir lååång. Man U förnedrar stackars Roma. Datorn laddar ner franska tecknade serier.

Bror ringer och berättar att Svea katt skall avlivas. Svea katt har varit i hans ägo i tretton år. En minst lika värdig familjemedlem som hans två barn och varför inte hans fru.

Han har gråten i halsen.

Och där gör Modo 4-1!

Kommer vårdepressionen nu?

Jag blir fan inte klok på den här tillvaron. En fin helg, med vackert väder, med en fantastisk flickvän, utan ursel och med allt mindre blod i avföringen. En helt ok måndag på jobbet också, lugn och med chefen frånvarande. Hem. Tupplur. Lax i ugn. Farväl Göran på TV. Och sedan. Ingenting. Det händer ingenting. Känner ingenting.

Totalt oföretagsam. Det spelar ingen roll var jag bor, jag tar ändå inte vara på det som erbjuds. Storstaden kastar sina pärlor för svinet.

Vad är det jag håller på med?

Jag vägrar skaffa barn. Det blir det fan inget med. Ska inte falla in i samma Svenssonfälla. I samma stöpta standardiserade form för självförverkligande.
Köp en lott. Garanterad vinst.

Det borde gå att finna mening ändå.

Ska man kanske söka till Idol? 32-årig, utbränd, lärare säljer sin svarta själ för smutsiga pengar. Övermogen rebell är småspydig mot juryn. Eller undfallande. Redo att ta hur mycket skit som helst för lite strålkastarljus.
Helvete, det kan vara sista chansen!

Till sommaren bygger vi bastu i stugan. Alltid nåt att se framemot. Inte ett dugg kul att föra anteckning över. Inte ens ironiskt småskoj. Inte ens bittert.