En för professor Jung

1934 kom engelsmannen med det franskklingande namnet Boussin fram till att den optimala vikten för ett par vandringskängor av storlek 43 var 820 gram. Många storlekar har fått sina vikter reviderade genom historien, ända in på 2000-talet, men monsieur Boussins slutsats har stått sig.

Visst låter det trovärdigt. Uppgifterna har emellertid förmedlats till mig via en dröm. Jag kan inte förklara varför jag drömmer såna här saker. Jag fick till och med se en lista med alla årtal och viktangivelser.

Faktum är att 820 gram inte var så tokigt. Kolla in vad kängor väger så får ni se. Men vem Boussin är det vete katten.

Flyttångest II

Var och hämtade nyckeln till lägenheten. Passade på att ta en liten titt. Tapeterna är verkligen under all kritik. Pissgult, 80-talsturkost, och bebisrosa. Måste göra något åt det där. Balkongen var som jag kom ihåg den, fin, men vinden var östlig så Värmdöleden gjorde sig gällande. Som ett aldrig avstannande tinitusbrus, som en älvjävel rakt inpå husknuten. Tänk att man aldrig kan få ha det lite lugnt och skönt.
Det ska givetvis till att bli kritisk nu, nu när allt är bestämt, när flyttbil är hyrd och både kökssoffa och vardagsrumsdito är inhandlade.
Borde ta och sätta igång med packandet, men det tar emot. Det är de där jävla transportsträckorna.

Är det kanske läge för en whiskey istället, eller en liten öl på boule och berså? Om jag inte missminner mig så är det faktiskt solen som tittar fram.
För det var väl så där den såg ut?

Semesterapati

Det finns ingenting att säga.
Allt är redan dryftat.
I oändlighet.
Till förbannelse.

Med detta inte sagt att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att jag varken har lust eller finner det det minsta intressant att frossa i det, i allt som flyger och far runt omkring mig, och i min egen person.

Kan det vara det att jag aldrig sätter mig ner och bara andas ut, efter att ha andats in får man anta?

Kan det vara så att det måste få infinna sig lite stiltje - på gränsen till apati? - efter en hektiskt period av betygssättning, tuppslagsmål kolleger emellan, stora beslut om gemensamt boende och allmän stress?

Eller är det så att man bara får orden till låns? Språkkonjunkturen kanske går upp och ner, en himla massa variabler spelar in. Ibland kanske språkbanken höjer räntan, när det riskerar att gå inflation i ordbajsandet. Kan det vara så?

Hur ofta har man något att säga egentligen?

Otack, orätt och o

Nej nu jävlar drar jag till norrland. Här nere i Fjollträsk får man varken lön eller uppskattning. Här kämpat man som en, som en, som en person som kämpar skitmycket, men årets lärare, det blir, jag vem blir det?
Ja, iNte fan blir det jag!

Nej nej, du sorgliga riddare, du får istället sitta på första parkett, i allas blickfång, och förnedras när din PROTEGÉ får motta priset.
Inte ens brödsmulor att pilla i sig.
Ingenting
Nada

Och så säger han, i ett bisarrt uttryck för en perverterad ödmjukhet, att det här priset, det här priset, det har vi alla förtjänat, minsann, så mycket som vi jobbat. Så fint men så dumlätt att läsa dina tankar.
De bubblar över i de stora kokainögonen.
Jag vann priset, kidsen gillar mig mest av alla!

Nej den här skiten får det vara nog med. Nu ska jag till norrland. Tejpa fast en flaska Jack Daniels i min hand och bara svepa.
Förhoppningsvis glömma att gud finns.
Era jävla svin

Flyttångest

Jaha, vad händer i ditt liv egentligen? Ska vi ta det kronologiskt eller så som andan faller på? Eller kanske bara göra ett kort nedslag någonstans på vägen..

Du ska flytta ihop med din tjej. Det är första gången du tar det steget, märk väl. Börjar du få ångest? Går det lite för snabbt för ditt norrländska kynne?
Nej, det kan jag inte påstå.
Däremot är det trist att flytta ifrån berget, berget från vilket du blickar ut över precis hela Stockholm. Bort från berget och ut i förorten, nära naturen för det vill ni båda ha. Ut till förorten och alla gänguppgörelser. Ja, jo visst händer det att vi skjuter på varandra här ute men det är ju alltsomoftast lågkalibriga vapen, så det är sällan livshotande.

Två veckor innan inflyttning. Börjar det knaka lite i de berömda? En gammal synd från förr, en kort videosnutt à la Paris Hilton, i snokande orätta händer, och helvetet bryter ut. Hur fan kan man spara på en sån sak? Jag fattar det bara inte. Sparade du den för att titta på senare? Har du kanske en hel katalog med gamla erövringar?
Nej, inte i videoform, men du kan läsa om de flesta i min dagbok.
Här.

Låt mig berätta var jag befinner mig..

Just nu.

Jag har författat i runda slängar 43 stycken e-postmeddelanden till elever som i nuläget har IG i samhällskunskap.

Jag har haft 14 individuella samtal med elever mellan två betyg i franska. Av dessa fick samtliga det lägre alternativet. Jobbigt känns det, precis i början när man ser besvikelsen i deras naiva ögon. Men sedan rinner det av, snabbt.
Jag är en gås. Deras klagan är vatten.

Nu sitter jag och kämpar mot frestelsen att lätta på trycket i mitt anus. Att bara släppa ut det som finns där, det som bubblar och mullrar och längtar ut. I nio av tio fall är det en stor fis, men det kan även gömma sig en liten lort däri, i fisen så att säga, som kommer ut med en jävla fart. Jag ska nog ta det säkra före det osäkra. Ska nämligen vidare till en tant och skriva kontrakt. Man vill ju inte riskera… ja att komma dit med bajs i brallan liksom.
Dåligt första intryck.

Nej, nu ska jag visst på möte.

Cigarettes idjäen och idjäen och idjäen

Fan, jag är tillbaka i rökträsket. Helt plötsligt är min kropp inställd på nikotin- och röksug. Och godare har de förstås aldrig varit.
Kamelerna.
Det kommer väl vara så här. En gång rökare, alltid rökare. I perioder kan man hålla sig ifrån dem - som en nykter nikotinist - men helt fri, det blir man nog aldrig.

Lön? Äh det är inte så viktigt

En skolchef på en expanderande friskola försöker övertala mig att komma och jobba för henne. Hon ringer och mejlar, bjuder på glass och komplimenterar. Jag antar att jag håller på att bli head huntad...

Två ord bör uppmärksammas i detta inläggs första mening. Först och främst kallar vi idag den pedagogiska ledaren för "skolchef", av samma självklara anledning som vi kallar eleverna för "kunder". Rektor och elev luktar gammalt, mossigt och ja kateder liksom. Vidare lägger man med fördel till ordet "expanderande" när man pratar om framgångsrika friskolor. Som med all företagsverksamhet kan man bara få in mer kapital genom att expandera. Pengarna återfinns i elevunderlaget, varje elev tingar som bekant en liten peng, så det är inte tu tal om att förbättra befintliga skolor, nej nej det ger inga nya pengar, vad skulle aktieägarna säga om det?
Expandera, fler elever lika med större vinst.

Men nu har jag kommit av mig. Tanten som ringer på min mobil på de mest opassande tider, friskolekontorstider, dvs. när som helst, hon vill veta om jag gillar hennes skolas koncept. Ja, jo kanske säger jag, men jag har inte haft så mycket tid till att sätta mig in i det. I betygstider och allt. Nej det förstår hon. Dessutom säger jag att jag inte vet vad jag har att ta ställning till. Jag menar, vi har ju inte ens pratat var lönen kommer att hamna. På detta svarar skolchefen att det tar hon inte upp förrän hon vet att man är intresserad av jobbet, att man vill börja jobba för dem, först då är det läge att prata lön. Hon säger detta med en anstrykning av förakt i rösten. Hon verkar smått chockad över att jag nämner det.

För så är det mina vänner, för en lärare, och alla andra som jobbar med människor för den delen, fritidspedagoger och sjuksyrror, kommer lönen i andra hand. Det viktig är arbetssituationen, att det finns möjligheter att göra ett bra jobb. Vi ska stå över det rent materiella: Börjar man prata lön för tidigt i en förhandling då är man en oseriös lärare, en streber. Och inte ädel samarit som de friskolor för vars räkning vi förväntas jobba röven av oss.

Ja, jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om det...