Anders Pihlblads agerande i den så kallade Schenströmsaffären förefaller mycket besynnerligt. Som tämligen konservativ vad beträffar värderingar anser jag att man hånglar av en anledning, vilken som helst men någon; det är mycket sällan som man ramlar och tar emot sig med läpparna mot någon annans för att inte skada sig.
Frågan är vad herr Pihlblad tänkte när han tryckte sin mun mot Reinfeldts närmaste kvinnas dito? De var endast glada i hatten, inte redlösa, trots att notan gick på nästan tusenlappen.
Så det var inte gammal hederlig fyllekåthet. Och det handlade inte heller om någon privat relation. Det var ännu viktigare att poängtera.
Hm, så vad finns det kvar?
Ja vad kan det finnas kvar egentligen, herr seriösa politiske granskare?
onsdag 31 oktober 2007
lördag 27 oktober 2007
Ännu en skarpsinnig ledare...
Jag förundras ofta över våra ledarskribenter. Vi har exempelvis Hanne Kjöller, som vecka efter vecka försöker hamra in budskapet att låginkomsttagare och långtidssjukskrivna är snåla, missunnsamma och arbetsskygga. Eller varför inte Per Gudmundson, som i dagens Svd presentarar en så urbota dum lösning på public service-dilemmat att man baxnar.
Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.
Så vad ska vi då göra?
Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".
Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.
Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?
Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...
Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.
Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.
Så vad ska vi då göra?
Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".
Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.
Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?
Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...
Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.
Put a tail on me and call me a weasel...
Det kliar i fingrarna. Jag bara måste få berätta.
Det officiella anledningen till att vi igår natt, gumman och jag, ändrade vår resa till Thailand över jul, tidigarelade den med två veckor, är att jag inte ska behöva stressa under mellandagarna med förberedelser inför alla utvecklingssamtal, därtill är min mage alltför trasslig. Nej men självklart lille gubben, du ska inte stressa över jul.
Håhå jaja.
Men vad det egentligen handlar om är att resan krockar med London Masters i snooker. Polaren och jag satt och smygmsn:ade - bestämde resedatum och bokade biljetter - samtidigt som gumman letade efter nya flighter på luftgrop.com...
As cunning as a weasel. That's me.
Jag somnade in vid tvåsnåret sedan.
Leende och omnipotent.
Det officiella anledningen till att vi igår natt, gumman och jag, ändrade vår resa till Thailand över jul, tidigarelade den med två veckor, är att jag inte ska behöva stressa under mellandagarna med förberedelser inför alla utvecklingssamtal, därtill är min mage alltför trasslig. Nej men självklart lille gubben, du ska inte stressa över jul.
Håhå jaja.
Men vad det egentligen handlar om är att resan krockar med London Masters i snooker. Polaren och jag satt och smygmsn:ade - bestämde resedatum och bokade biljetter - samtidigt som gumman letade efter nya flighter på luftgrop.com...
As cunning as a weasel. That's me.
Jag somnade in vid tvåsnåret sedan.
Leende och omnipotent.
fredag 26 oktober 2007
Efter första boxningsträningen
Känner mig vimmelkantig efter boxningsträningen. Just det, boxningsträningen. Nu ska trettiplusmagen bort. Det verkade som om mina träningskamrater samtyckte; helvete vilka kroppslag. Måste ha svettats ut minst ett par, kanske tre liter på den dryga timme som jag studsade runt i den fyrkantiga ringen.
Träningen är slut och jag irrar omkring inne på ICA, har glömt bort vad jag ska handla. Tandkräm, så var det. Och så något att dricka förstås.
Framför juicedisken med tom blick. Det är med sorg i sinnet jag konstaterar att jag inte har någon favoritdryck, en törstsläckare som jag alltid brukar ta till. Utan att behöva tänka till. Coca cola, till exempel. Nej, jag måste alltid väga för och emot, och inget känns så där klockrent. Min räddning ikväll stavas Brämhult. Extrapris på ananas blodgrape. Bara 12 spänn. Jag känner mig mycket nöjd när jag går mot tandkrämsdisken.
Borde jag köpt två?
Historien upprepar sig. Pepsodent, liten tup. Eller colgate. Prislapparna är så slarvigt fastsatta på hyllkanten att det är omöjligt att avgöra vilken som är billigast. Pepsodenten kostar nog 17.90 men colgate vete fan.
Och ingen stor tub.
Varför har jag inget favoritmärke?
Till slut låter jag mig nöja med en Vademecum. Stor tub. Samma pris som en liten pepso.
Framme vid kassorna.
Alla tre köerna förefaller ta lika lång tid, om man räknar på längd och mängd varor per kund. Hugget som stucket. Varför har jag inte en favoritkassörska. En som jag alltid väljer när den här situationen uppstår? Tungan på vågen. Jag klarar inte det här idag, nu. Jag är helt slut. Kan ni inte se det?
I samma stund som jag ställer mig i en kö vet jag att jag valt fel. Den precis bredvid mig kommer att ta mycket kortare tid, så till den milda grad att nya kunder kommer att gå förbi mig, kasta nedlåtande blickar på puckot som är för stolt för att byta. Till slut kommer jag byta, när det går upp för mig att kassörskan har problem med något eller kanske till och med stängt kassan. Med en demonstrativ suck kommer jag att göra det, som för att signalera att jag åtminstone inte var omedveten om min otur.
För det var det, hör ni det!
Puss
Träningen är slut och jag irrar omkring inne på ICA, har glömt bort vad jag ska handla. Tandkräm, så var det. Och så något att dricka förstås.
Framför juicedisken med tom blick. Det är med sorg i sinnet jag konstaterar att jag inte har någon favoritdryck, en törstsläckare som jag alltid brukar ta till. Utan att behöva tänka till. Coca cola, till exempel. Nej, jag måste alltid väga för och emot, och inget känns så där klockrent. Min räddning ikväll stavas Brämhult. Extrapris på ananas blodgrape. Bara 12 spänn. Jag känner mig mycket nöjd när jag går mot tandkrämsdisken.
Borde jag köpt två?
Historien upprepar sig. Pepsodent, liten tup. Eller colgate. Prislapparna är så slarvigt fastsatta på hyllkanten att det är omöjligt att avgöra vilken som är billigast. Pepsodenten kostar nog 17.90 men colgate vete fan.
Och ingen stor tub.
Varför har jag inget favoritmärke?
Till slut låter jag mig nöja med en Vademecum. Stor tub. Samma pris som en liten pepso.
Framme vid kassorna.
Alla tre köerna förefaller ta lika lång tid, om man räknar på längd och mängd varor per kund. Hugget som stucket. Varför har jag inte en favoritkassörska. En som jag alltid väljer när den här situationen uppstår? Tungan på vågen. Jag klarar inte det här idag, nu. Jag är helt slut. Kan ni inte se det?
I samma stund som jag ställer mig i en kö vet jag att jag valt fel. Den precis bredvid mig kommer att ta mycket kortare tid, så till den milda grad att nya kunder kommer att gå förbi mig, kasta nedlåtande blickar på puckot som är för stolt för att byta. Till slut kommer jag byta, när det går upp för mig att kassörskan har problem med något eller kanske till och med stängt kassan. Med en demonstrativ suck kommer jag att göra det, som för att signalera att jag åtminstone inte var omedveten om min otur.
För det var det, hör ni det!
Puss
onsdag 24 oktober 2007
Lilläldre om bloggstress
Ja, nog är det farten som dödar alltid. Det där som har med eftertanke att göra. Det hörs om inte annat på ordet.
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.
Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.
Ja, eller nåt sånt.
Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.
Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.
Ja, eller nåt sånt.
Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...
Janne i högform
Finns det något mer uppiggande än Janne Josefssonen i gammal god form? När han svavelosande, likt en blodhund, ansätter nonchalanta direktörer när de à la Albert Speer påstår att de inget visste?
Jag tror fan inte det.
Jag låg i sängen och bara njöt av kvällens Uppdrag granskning. Och sedan, i finalen, när Janne mer eller mindre tvingade de förlägna VDarna att garantera städarna vidare anställning, då bara tjöt jag av lycka.
Jag tror fan inte det.
Jag låg i sängen och bara njöt av kvällens Uppdrag granskning. Och sedan, i finalen, när Janne mer eller mindre tvingade de förlägna VDarna att garantera städarna vidare anställning, då bara tjöt jag av lycka.
tisdag 23 oktober 2007
Det börjar bli riktigt fånigt nu Hanne
Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.
Men på't igen.
Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?
Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.
Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.
Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.
Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?
Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.
Men på't igen.
Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?
Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.
Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.
Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.
Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?
Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.
måndag 22 oktober 2007
söndag 14 oktober 2007
...i brist därpå...
Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.
Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.
Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?
Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.
Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.
Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?
Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.
onsdag 10 oktober 2007
Grey my arse
Jaha, då ligger hon i koma hela avsnittet Meredtih. Bara en massa drömmar och what ifs à la Bobby Ewing. Och som salt på såret - för ack denna afton blöder vi - tycks alla i serien avguda det tillgjorda flickebarnet. Jag fattar inte hur ett sjukhus kan sluta upp så mangrant kring en så självupptagen, uppnäst och läppbotoxad tjej. De borde istället jubla och be till gud att hennes hjärta stannar för gott.
Nej, Grey's Anatomy höll inte heller måttet.
Och whiskyn var blaskig..
Nej, Grey's Anatomy höll inte heller måttet.
Och whiskyn var blaskig..
Man blir så trött, så trött
Jag vet inte varför jag utsätter mig för DN:s ledarskribent Hanne Kjöller.
I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.
Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.
Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?
Vem vet, vem vet.
Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.
I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.
Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.
Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?
Vem vet, vem vet.
Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
