Det var droppen

Härmed säger jag upp min prenumeration på DN med omedelbar verkan.
Droppen var Wolodarskis senaste utspel om giriga låginkomsttagare i kombination med Kjöllers mantra om fuskande bidragstagare. Det borde strida mot all tänkbar journalistisk etik att publicera båda två på samma sida, samma dag..

Wolodarski tar ändå priset med sin ideologiska fartblindhet. Vad får han allt ifrån? Får man verkligen redogöra för hur många jobb som går förlorade på grund av låginkomsttagarnas girighet utan att nämna motsvarande siffra för höginkomsttagarnas dito? Är det ok att bara framställa bråkdelen av problemet på detta utstuderade sätt? Har man inte passerat gränsen för den subjektiva åsikten? Borde det inte klassas som ett medvetet försök att om inte ljuga så åtminstone vilseleda?

Har de kanske en tävling ihop? Jag kan föreställa mig hans lillgamla hånleende när han kastar en kaxig blick åt Kjöllers håll på redaktionen. Hur Kjöller gör tummen-upp samtidigt som hon förstulet gnisslar tänder..

Peter, man blir ledsen, besviken, men kanske framförallt orolig...

Peter Wolodarski är just en sån där kille som man skulle vilja visa runt stan, världen eller varför inte skolan, så att han vaknar upp liksom. Dra fram hans anikte från under det tjocka duntäcket och tvinga honom att ta sig en liten titt. Vanligtvis skriver han om hur bra världen blivit sedan alla fick kapitalism och strukturanpassningsprogram. Nu ger han sig in i skoldebatten. Friskolorna har lett till en sund konkurrens som också gjort de kommunala skolorna bättre.
Så talar Wolodarski.
Ok, nu ska vi se.

Wolodarski tycker att det är missvisande att John Bauer får statuera exempel, när bilden egentligen är en helt annan om man tittar på "generella observationer". Redan här visar han tydligt hur illa insatt han är och varför det bara blir bisarrt när dagstidningarnas proffstyckare prompt skall ha något att säga om precis allt.

De förbättrade resultaten mäter man genom att titta på betygen, så är det. Betygen är i sin tur det bästa konkurrensmedlet skolor har idag för att locka till sig nya kunder, som friskolorna så oblygt valt att kalla eleverna. Om Peter Wolodarski brytt sig om att titta på hur våra styrmedel ser ut idag och hur debatten har gått om det alltför stora tolkningsutrymmet de ger så skulle han nog inse, kanske, att det är uplagt för att sätta godtyckliga betyg. Det krävs dessutom från skolchefer, inte bara underförstått. Wolodarksi borde ta och läsa konkurrenten Svd idag; en helt briljant beskrivning av hur det verkligen går till.

Tittar man på betygen så har de ökat markant sedan friskolornas inträde, så sant. Men har elevernas kunskaper ökat i samma takt? Åh nej, tyvärr har de snarare rört sig i motsatt riktning. I en internationell jämförelse tappar vi mark. Även högskolorna klagar sedan ett tiotal år tillbaka på att eleverna är sämre förberedda på vad som krävs för högre studier. Men det väljer Wolodarski att bortse ifrån.

Andra fakta om friskolor. Lärartätheten är lägre än på kommunala skolor. Fakta. Hur kan detta göra skolan bättre? Hur kan eleverna lära sig mer med färre lärare? Vidare drar man ner på kuratorer, skolsystrar och för att inte tala om vikarier. Hittar Wolodarski en enda friskola som engagerar vikarier vid sjukfrånvaro så ska jag personligen ge honom ett pris. De finns inte Peter.

Det är faktiskt så dumt att såna som Peter ska få uttala sig om skolan. Han kan sätta griller i huvudet på folk som är ännu sämre insatta än han själv.

Ännu en skarpsinnig ledare...

Jag förundras ofta över våra ledarskribenter. Vi har exempelvis Hanne Kjöller, som vecka efter vecka försöker hamra in budskapet att låginkomsttagare och långtidssjukskrivna är snåla, missunnsamma och arbetsskygga. Eller varför inte Per Gudmundson, som i dagens Svd presentarar en så urbota dum lösning på public service-dilemmat att man baxnar.

Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.

Så vad ska vi då göra?

Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".

Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.

Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?

Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...

Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.

Det börjar bli riktigt fånigt nu Hanne

Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.

Men på't igen.

Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?

Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.

Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.

Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.

Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?

Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.