Idag

Idag var du vackrare än någonsin. Du strålade i regnet. Jag söker dig med blicken. Strosar bort mot där jag senast såg dig. Tittar efter röda mössor.

Vad är jag för människa?

Ja, jag hade rätt.

Och du min syster fick fel.

Jag har klarat mig bra, har två av tre, flickvän jobb, saknar bara egen bostad, medan du har misslyckats på alla punkter.
Jag vet det, det är hugget i sten.

Och jag framhärdar jag med mina goda råd och insikter. Gör inte så, tänk istället så här. Det funkar ju inte. Du kommer inte förstå, du kommer aldrig bli lycklig. Inte på egen hand och inte i gruppen.

Har jag gjort min plikt? Räcker det?

Ska jag fortsätta på denna inslagna väg och komma hem efter jobbet, lägga upp fötterna på soffbordet och klappa mig självtillräckligt på magen.

Räcker det?

Det är en sak att jag går förbi min lokala uteliggare varje morgon och kväll utan att ägna honom en blick, men att jag inte ens sträcker ut min hand till min egen syster.

Saknar poäng

Gubbsjuka

Sexuell frustration och åldersnojja

den förra lågintensiv och övergående

den senare överväldigande och definitiv

Sydländsk familjekänsla

Det finns människor som påstår att de föddes i fel kropp. En man som alltid känt sig som en kvinna och tvärtom. Så tvingas de kämpa som fan och till slut får de byta kön. Jag träffade en sån... person en gång. Han var en han första gången vi sågs och en hon sex månader senare. Jag gillade honom bättre som man. Han var mindre tillgjord då. Vi satt på en efterfest och diskuterade spelet Mastermind, som vi båda var mycket fästa vid.

Min syster har alltid känt att hon föddes in i fel familj. Hon tror på fullaste allvar att hon egentligen är en sydeuropeisk seniorita och att allt hade varit bra om hon bara fått leva med en familj någonstans i Andalusien eller varför inte södra Italien. Enligt henne så finns det en större acceptens för oliktänkande i sådana länder. Där är man minsann impulsiva och utåtagerande. Och det är inte hela världen om det blossar upp ett bråk då och då. Det rensar bara luften, ett av hennes favorituttryck.

Vår familj är inte sån. Hos oss är den låga profilen en stor dygd. Eventuella meningsskiljaktigheter kvävs; på sin höjd att man markerar med en kort kommentar för att sedan släppa det. Det förväntas inte att man ska reda ut något, snarare tvärtom. Vi kommer inte varandra så nära in på livet. Som ett tecken på respekt, man ska inte vara någon annan till last. Den vill vi inte få reda på för mycket heller.

Min syster har bråkat hela sitt liv. Så hon hade väl passat bra där nere. Vi börjar tro att hon lider av någon form av bokstavskombination. Hon klarar inte av tystnaden och friden. Troligtvis för att hon inte kan fly från kaoset inuti henne. För att det är i tystnaden som hon tvingas konfronteras med det, kaoset. Så hon kanaliserar det utåt och projicerar det på oförrätter hon ständigt råkar ut för. På grund av detta koleriska temperament har hon inga nära vänner och mycket få och tyvärr ofta ofrivilliga bekanta. En granne, eller någon hon raggat upp på krogen som gjort henne gravid. Nu har hon nått medelåldern, hon saknar jobb och utbildning, en bulle i ugnen och två små barn från ett tidigare förhållande.
I det här läget är det inte svårt att förstå att familjen blir än viktigare.

Hon skickade ett mejl för ett par dagar sedan. Hon ville att jag skulle veta hur illa hon blir behandlad av släkten.
Jaha, nu ringde det på dörren.
A suivre.

Vinterregn

Tog mig så småningom ut. Huvudvärken släppte lite, och det kändes bra att använda musklerna i benen. De blev positivt överraskade, kan jag säga. Trodde nog inte att det skulle hända något speciellt idag. Jag tog mig bort till kyrkan och julmarknaden. Vidrigt på alla sätt och vis, men jag blev bjuden på en glögg och fick köpa loss ett par dosor snus.
Inget mer.

Strosade tillbaka och regnet tilltog. Handlade mat. Valde som vanligt fel kö och blev irriterad på kassörskan och gubben som inte kunde enas om vems felet var att grönsakerna inte kostade vad de borde. Fast å andra sidan valde jag den ojämförligt snabbaste kön igår. Då njöt jag verkligen av alla avundsjuka blickar från de som stod i köerna bredvid. Så jag antar att det går på ett ut.

Hemma.
Har inte lagt in maten i kylen. Känns lite onödigt eftersom besöket är på ingång.

---

Frågan gjorde sig påmind och vägrade sedan släppa när jag var ute. Den blir alltid påtaglig när jag rör på mig.

Vad gör jag här?

Så brukar den formuleras. Utan åthävor. Utan vare sig invektiv eller eufemismer. Bara så.

Vad gör jag här?

En självvald isolering i en europeisk metropol.
Paris.

Gubbsjuk

Igår hade du på dig en alldeles för avslöjande topp. Åtsittande och med en djup urringning. Dina bröst såg både större och äldre ut. Nästan som vuxna bröst. Som om de börjat hänga lite och du lyft upp dem med en push-up.
Jag fick anstränga mig för att inte titta på dem. Jag fixerade blicken vid ditt ansikte och dina ögon när du ställde frågor och bad om hjälp. Jag ställde mig strategiskt bakom dig, på behörigt avstånd trodde jag, men när du lutade dig bakåt tittade urringningen fram och jag satte mig istället på huk bredvid dig. Med blicken antingen på dataskärmen eller i tomma intet. Åtminstone 90 grader från dig. Som om vi satt på en bänk tillsammans och stirrade rakt ut.

Jag vet inte om de andra anar. Jag kanske är avslöjande i mitt sätt. När jag själv gick i gymnasiet var jag intresserad av en klasskamrat och jag kunde inte låta bli att kasta förstulna blickar på henne. Hon var så otroligt vacker. Jag trodde att ingen märkte det men i trean fick jag reda på att alla bara gick omkring och väntade på att något skulle hända, att någon av oss skulle ta första steget. De hade nästan börjat ledsna sa de.
Och sedan den där fantastiska kyssen i baren på stället som sedan gick i konkurs. Mer blev det inte.
Jag har sett dig på facebook och om inte bilden ljuger är du precis lika vacker som då.


Jag vet inte om det var en dum idé att berätta det för kollegan. Att avdramatisera det. Det kanske ska vara så dramatiskt att det inte uttalas, att det förträngs. Kanske är det just det vi gör ända tills vi inte orkar längre, och vi bara säger skit samma och börjar prata med kompisen om det och han säger samma sak och båda känner en lättnad, över att få lätta på sitt hjärta, och upprymdhet, över att äntligen känna sig busiga.

De anar nog. Det finns indikatorer på det. Undrar om de i så fall uppfattar mig som blyg och besvärad av din närvaro eller om de tycker att jag är en gubbsjuk jävel som flörtar. I ärlighetens namn vet jag inte själv hur jag beter mig.

Jag känner något. Och nog anar du det. Som när du smekte min arm och sa åh, lilla gubben. Jag kommer inte ihåg vad som föranledde denna ömhetsbetygelse, men beröringen. Den kommer jag ihåg. Och även om inte handlingen var medveten - för det vet jag inte - så märkte du att min hud reagerade. Och det blev en liten tystnad.
Var det bara vi som märkte den?

Stackars syster

I tonåren våndades jag över arvet från fadern. I alla hans tillkortakommanden såg jag motsvarande drag hos mig. Paranoian i gruppen och ensamheten i den självvalda isoleringen. De snabba kasten. Konspirationsteorierna.
Tänk om jag bar på smittan?

Jag kan inte svära på att jag klarat mig. Det finns tendenser till allt det där. Men när jag tittar mig i spegeln ser jag väl nån annan, än honom, gör jag inte det?

Inte som med syster. Hon hade nog ingen chans. Hon fick med sig allt med blodet. Inget hade spelat någon roll. Hon var dömd på förhand. Och nu blommar hon ut i sin fulla prakt. Makalösa motsägelser, desperation på gränsen till panik, självömkan och förebråelser. Allt snyggt paketerat i ett mejl, personligt formulerat men kopierat och vidarebefordrat till alla på listan som kan tänkas visa förbarmande.
Som om vi någonsin gjort det förut.