Bara bakfull

Jag hade glömt hur det kändes att vara bakfull.

Jag vaknade kl. 9, fortfarande full. Jag kastade mig upp ur sängen, snubblade över jeansen på min väg ut till köket. Ett stort glas brusvatten, C-vitamin och mineraler. Sedan tillbaka till sängen. Tre, fyra timmars sömn och så skulle allt vara bra.

Tyvärr var det inte så enkelt. Inte längre. Förvisso förmådde jag mig att slumra till ett par timmar, men själva tillnyktrandet, om den ens börjat infinna sig, förde inte med sig någon känsla av välbehag, snarare illamående. Och den tilltog. Vid tolvsnåret insåg jag att spyan inte skulle låta vänta på sig.

Grön galla utblandat med gult brusvatten kom upp i tre kraftiga stötar. Magen krampade rejält vid en fjärde sammandragning, men det kom inget och sedan var det lugnt. Jag låg kvar ett tag på badrumsgolvet, i forsterställning, och kallsvettades.

Två timmar senare vågade jag dricka ett glas saft framför snookern och något senare fick jag ner en halv pizza. Tanken att det var sista gången jag drack, någonsin, formulera jag ganska exakt klockan 21.15 efter att den, tanken, legat och svävat på uppåtvindarna i vardagsrummet hela dagen. Likt en albatross.