Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.
Men på't igen.
Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?
Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.
Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.
Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.
Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?
Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Guldfisken läser verkligen selektivt.
Det centrala är i texten är detta:
"Hur gick det till när vi ritade Sveriges karta så att närmaste vägen till en stabil mansperson gick via kommunhuset? Har dagens ensamstående mammor inga bröder, inga svågrar, inga manliga vänner, ingen egen pappa? Eller har vi byggt ett land där vi inte längre vågar be varandra om någonting? Mer än tjänstemännen på kommunen alltså."
Allt sedan efterkrigstiden så har socialdemokraterna lanserat modellen att stat och kommun skall vara människornas problemlösare i stort som i smått.
Att man protesterar mot detta, det tar inte avstamp i någon "romantiserad bild av hur det en gång var".
Man protesterar av principiella skäl mot att stat och kommun är så närgångna med ett sådant infantiliserande förhållningssätt till vuxna medborgare.
Dagens ensamstående mammor bör tilltros förmågan att själva fixa några "stabila manspersoner" som umgänge för sina barn.
Det var banne mig det näst dummaste jag har hört. Menar du att det kommer att lösa sig för ensamstående mödrar om vi visar dem tilltro? Hur i helvete ser den tilltron ut? Vad fan menar du egentligen? Du tycker att jag läser selektivt. Själv läser du utan att reflektera.
guldfisken, varför så aggressiv? Det var en lugn kommentar du fick på ditt inlägg. Brusar en upp får en inga med sig i sitt resonemang.
Vad i helvete menar du med d..
Hm, ja jo du har nog rätt Robin. Jag måste lära mig att lägga band på mig själv. Men jag blir bara så förbannad, så Sopranosförbannad när folk skriver "Guldfisken läser verkligen selektivt".
Men du har som sagt rätt.
Förlåt Maria.
Skicka en kommentar