...i brist därpå...

Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.

Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.

Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?

Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.


Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.