...i brist därpå...

Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.

Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.

Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?

Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.


Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.

Man blir så trött, så trött

Jag vet inte varför jag utsätter mig för DN:s ledarskribent Hanne Kjöller.

I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.

Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.

Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?

Vem vet, vem vet.

Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.

Back in business, motha fucka

Jaha, ska man ta tag i det här igen, bloggandet, nu när man äntligen har införskaffat en ny dator, äntligen har fått iordning lägenheten och förhoppningsvis gjort den sista vändan till IKEA-helvetet för överskådlig tid.
Ska man göra det?

Kanske borde jag pimpa upp bloggen litegrann... Jobba med lay out. Eller ett namnbyte. Jag vill ju mena att namnet inbjuder till förtröstan trots mörkret och kylan. Det är så jag tolkar det. Men jag kanske har lurat mig själv. Kanske börjar svängrummet krympa, kanske finns det inte längre? Efter helvetesalliansens budget kanske jag borde döpa om den till De hängdas svångrem, redskapen med vilket den dömde måhända lyckas förekomma sina bödlar...

Annars ägnade jag precis Jan guilliou en liten tanke. I dagens SVD berättar han om sin kärlek för Östermalm. Någonting om ridderlighet och tolerans som han inte fann på andra platser i huvudstaden. Egentligen borde man väl hata karln, men jag vet inte, det tar emot. Lite som mina känslor för Göran P...

Skärp dig PJ!

Jag tänkte bara försöka tydliggöra vissa saker. Många ledande socialdemokrater har uttryckt sig negativt till att alliansen håller på att göra om omfördelningssystemet. Från procentuell, och i vissa fall progressiv, skatt till plattskatt.
Så är det.

Jag tippar att PJ är den enda i hela världen som inte förstått att de talar om riktningen för Alliansens politik. RIKTNINGEN PJ! Och om vi ska vara ärliga, med de skattereformer de har hunnit genomföra på ett halvår så är det väl en ganska träffande beskrivning av – och jag upprepar det gärna igen – RIKTNINGEN för politiken.

Det verkar dessutom finnas ganska många högerpolitiker som skulle skriva under på denna beskrivning. Inte minst Fredrik Reinfeldt:

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten - Fredrik Reinfeldt 1993

Sedan kan man tycka att politiker gärna överdriver en aning, särskilt när de talar till sina likar. Jag vet inte om du har märkt det PJ men högern är ganska duktiga på överdrifter de med. Eller vad sägs om:

Det är synd om överklassen i dagens Sverige.
- Charlotta Beata Barke, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet

Eller, tillbaka till statsminister Reinfeldt, när han skriver om välfärdsstatens effekter:

Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS.

Eller om människor som är beroende av hjälp från samhället:

De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner.

Eller var det här när han tillhörde de gamla moderaterna? Ja just det. Förlåt mig. Det här var ju 90-talsmoderaterna, vad dum jag är. De nya moderaterna verkar ju så fantastiskt annorlunda..

Förövrigt så anser jag att Bodils Blogg bör förstöras

Men vad är det för fel på folk?

Egentligen vill jag inte häckla, men vad är det egentligen för fel på folk? Uppenbarligen skulle majoriteten vilja ha sossarna i regeringsställning om det var val idag. Hur kan man tolka det så här ett halvår efter valet?

Antingen kommer Alliansens politik som en chock, något som ter sig smått otroligt. För ärligt talat, det var inte så svårt att inse vad som komma skulle. Man behövde inte ens läsa mellan raderna. De sa det ju rakt ut - vi ska sänka A-kasseersättningen och ta bort fastighetsskatten - och sedan la de till att de var Sveriges nya arbetarparti.

I så fall kan jag bara säga:
Det var ni som röstade dem till makten, och ni borde vetat bättre!

Eller så fanns det ett så djupt hat mot fader Göran att Monas övertagande av ordförandeposten bäddat för detta glädjeskutt i opinionsmätningarna.

Om så är fallet måste jag fråga:
Var ert hat mot Göran verkligen värt det?