En för professor Jung

1934 kom engelsmannen med det franskklingande namnet Boussin fram till att den optimala vikten för ett par vandringskängor av storlek 43 var 820 gram. Många storlekar har fått sina vikter reviderade genom historien, ända in på 2000-talet, men monsieur Boussins slutsats har stått sig.

Visst låter det trovärdigt. Uppgifterna har emellertid förmedlats till mig via en dröm. Jag kan inte förklara varför jag drömmer såna här saker. Jag fick till och med se en lista med alla årtal och viktangivelser.

Faktum är att 820 gram inte var så tokigt. Kolla in vad kängor väger så får ni se. Men vem Boussin är det vete katten.

Zidane och jag

Jag hade precis ett förtroligt samtal med Zinedine Zidane. Ni vet fransmannen som avslutade sin fantastiska fotbollskarriär med att skalla till sig ett rött kort och en förlust i VM-finalen för snart ett år sedan. Trots det blev han hyllad som en hjälte av fransmännen – han hade ju stått upp för sin familjs heder när Materazzi provocerat honom. Märklig machokultur det där.

Tillbaka till mitt samtal med karln. Jag hade spelat fotboll med mitt korpenlag och var på väg hem. Det regnade utanför idrottshallen och jag tvekade en stund. Hur fan ska jag ta mig till T-banan? Då fick jag syn på honom. Precis vid entrédörren stod han, bara några meter bort, och spanade ut i regnet med bekymrad min. Det såg ut som om han väntade på att bli hämtad.

Plötsligt insåg jag att jag hade sett honom tidigare. Han hade smugit omkring på den tomma läktaren och spanat in oss när vi spelade. Zinedine Zidane. Är inte det lite märkligt?

Vi stod ett tag och kastade förstulna blickar på varandra. Jag märkte att han kände sig iakttagen; han skruvade på sig som en frispark från strax utanför straffområdet.
Till slut gick jag fram till honom.

Saknar du fotbollen, Zidane?

Både och, sa han. Det naturliga steget nu är väl att skaffa barn. Jag frågade om det var det han ville. Han ryckte på axlarna.

Får jag ge dig ett råd? Vad du än bestämmer dig för, sluta inte med fotbollen, inte helt i alla fall.

På detta log han, så där avväpnande som bara Zidane kan le.
Il faut qu j’y aille, sa han kort, rättade till kragen och försvann ut i regnet.

Jag vill tro att han tog intryck av vårt korta samtal. Inte för att jag saknar Zidanes fotbollskonster, men man ska inte behöva ge upp det man älskar på grund av samhällets högst godtyckliga konventioner. Inte ska väl en sån som Zidane behöva smyga omkring, som en tjuv om natten, på tomma läktare i en sunkig hall i en Stockholmsförort bara för att han saknar fotbollen, för att någon bestämt att han är för gammal, att han borde göra något annat?

Det finns inget på förhand bestämt bäst före-datum, Zidane.

Glöm inte det.

VM-finalen i fotboll

Drömde att jag avgjorde VM-finalen i fotboll.

Hade nummer 9 på ryggen. Låg och fiskade efter bollar. Frågade vid ett tillfälle en back hur snabbt han sprang 100 meter. På spanska. Han svarade inte men såg lite ängslig ut, tills han fick syn på mina Graningekängor. Då log han.

Var framme och störde mälvakten som skulle skjuta ut bollen. Vi ledde med ett noll. Matchen stod och vägde. Jag hade observerat att han gärna studsade bollen en extra gång innan han sparkade iväg den. Jag gjorde ett utfall med min oknutna Graningekänga och fick en träff på bollen med tåspetsen. Målvakten blev lite chockad, fick först inte tag på bollen. Den studsade upp mot hans huvud, han försökte greppa den med båda jättemålvaktshandskarna men koordinationen var helt uppfuckad. Bollen studsade hit och dit som en flipperkula och till slut hade han, målvakten, fumlat in bollen i mål över sitt eget huvud.

Två noll. Jag blev helt galet glad. Sprang tillbaka mot mina lagkamrater och tränarna på avbytarbänken. Bara skrek rakt ut. Slet mig loss från alla som ville krama mig. Ville bara fortsätta att springa och skrika. Passerade backen som jag försökt psyka tidigare. Hans såg ut som en Hammarbyspelare efter bandyfinalen.

Sedan blev jag nog utbytt för plötsligt befann jag mig utanför arenan. En kompis var där, fler var påväg sa han. Jag sa att jag avgjort finalen. Han visste inte vad han skulle tro.

Vänta du bara, kommer jag ihåg att jag tänkte, tills du slår på TV:n och Fotbollskväll så ska du få se..