Jag hittade en Postitlapp på mitt nattduksbord. Det stod: "du är en sån som väljer att missförstå, för att få utlopp för ditt trängande konfliktbehov".
Jag undrar om jag syftade på mig själv eller någon annan när jag skrev lappen.
It takes one to know one
Om jag ska vara helt ärlig så vet jag vem som åsyftades. Hon finns inte längre i mitt liv och förvånansvärt sällan i mina tankar, så jag blev lite förvånad över att jag hade bemödat mig med att skriva ner meningen, som jag uppenbarligen funnit särskilt träffande. De få - jag vill verkligen understryka att det är sällan - gånger jag tänker på henne framträder en irritationsrynka i min höga panna. Inte sällan börjar jag föra inre dialoger med henne och ibland när jag kommer på en riktigt dräpande kommentar uttalar jag orden högt, i affekt. Rakt ut i tomma luften. Gärna när jag är ute på promenad.
Jag skiter i om någon råkar höra mig. Jag låtsas bara att jag pratar i en handsfree.
Sedan ett halvår tillbaka har jag inte samma behov av att göra upp med den här personen. De inre dialogerna däremot, de finns kvar. Det finns alltid någon jag vill skälla ut, en inkompetent arbetskamrat, mina gamla käpphästar fadern och systern, eller varför inte valfri person som horar på CSN för smutsiga pengar..
Dialogerna är som terapi kan man tänka, kanske nödvändiga.
Lite som att boxas.
