Uppe på berget och tittar ut över Stockholm. Det glittrar från strandpromenaden i Gamla Stan. Det är fint med låga fönster.
Min stackars syster ringde. Hon frågade ödmjukt om hon kunde sova hos mig, den här helgen och nästkommande. Sammanlagt fem nätter. Det är en helluva lot of nätter. Jag sa ja. Vad fan skulle jag säga?
Är det ok att inte tycka om sin syster särskilt mycket?
Kommer jag vara tvungen att välkomna henne med öppna armar varje gång hon behagar hälsa på, i resten av mitt liv?
Hur tjockt är blod egentligen?
Hon är speciell min syster, ska vi säga så? Fast vem fan är inte det? Själv har jag väl sabbat en handfull riktigt bra relationer genom åren. Barndomskompisar och sånt. Men jag har väl kompisar nu, har jag inte det?
Jag skulle kunna säga att vi inte går så bra ihop min syster och jag, men det vore att förminska problemen som finns mellan oss. Något annat har jag emellertid inte lust att säga.
Britt Ekland sa en gång, på sitt oefterhärmliga manér, att gäster var som fiskar. De börjar lukta efter tre dagar. Eller kanske två.
Kommer inte ihåg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar