På tal om någonting helt annat..

Det finns inga lyckliga uppbrott. Det är bara så. Precis på samma sätt som det inte finns några lyckliga skilsmässobarn. Jag hade en flickvän en gång som ansåg sig vara en sån. Hon var helt mongo.

Det finns inget "vi ska ses och reda ut". Det fanns bara missförstånd och besvikelser, en jämn fördelning av skuldkänslor och hållhakar som en god vän en gång uttryckte det. En önskan att vara den första att få höra det förlösande förlåtet. En önskan som under perioder var ett krav och på så sätt gav upphov till ytterligare bråk. Ett krav som man i det ändlösa stryptaget såg som en rättighet.
Jag kräver förståelse! Så fick det stå på plakatet.

Det är bara att inse att det aldrig kommer. Man ska inte göra sig några illusioner. Man vet hur saker och ting kommer att sluta. Börjar det illa så slutar det illa. Det tar 10 sekunder att få sig ett första intryck av en människa.

Det räcker.