Solnedgång över Stockholm. Vädringsfönstret är öppet och det hörs på bilarna utanför att det är vår i luften. De ger ifrån sig ett helt annat, lite gladare, läte när de får köra på asfalt och sprida grus och damm omkring sig.
Fantastisk skymning detta. Och här från berget, ett nästan konstgjort panorama hela vägen från Valdemarsudde till Skanstull. Som vore det ett vykort.
Här sitter man, i all denna prakt, med krånglande mage och knakande nacke, och känner sig vingklippt och ifrånsprungen. Skamfilad som ett gammalt rykte.
Och akterseglad, i mycket konkret bemärkelse. Snart passerar Ålandsbåten med vännerna ute på däck. De kommer att vinka upp till mig och jag kommer att titta på dem när de gör det genom kikaren. De kommer inte att se mig när jag vinkar tillbaka.
Det fanns en tid när man var med på alla äventyr. Visst fanns det?
Hur långt är egentligen steget mellan att rätta EU-prov och att experimentera med schamandroger? På en höft?
På ett bräde?
100?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar