Ur ett guldfiskperspektiv II

Det hyllade pekoralet fortsätter..

---

Det långsiktiga målet var att släppa tanken fri, att likt en guldfisk bemöta alla fenomen, vardagliga såsom stora och livsavgörande, med oförställt sinne, förutsättningslöst. Att välja ord utifrån infall var bara ett litet steg på vägen, vi ville längre.

Vissa kanske skulle hävda att guldfisken ingalunda är ett ideal, att dess mest utmärkande karaktärsdrag, om man kan tala om sådana för så små djur, är glömskan.
Och så kan man se det. Helt klart.

Vi valde emellertid att tro på perspektivets förlösande effekt. Tänk så lite som möjligt, var glad och snäll. Allt är nytt.

---

Hon är i Japan sedan några månader tillbaka. Numer är hon bara en vän, som med tid och avstånd sakta driver in i bekantskapens konturlöshet. Förmodligen fortfarande urskiljbar för blotta ögat, men det finns en gräns för det med.
Hon förgyllde guldfiskperspektivet på ett sätt som min oroliga själ aldrig kommer att bemäktiga. Hon vaknar säkert om morgonen med ett sött litet glädjevrål.
"Hej livet" liksom.

För mig krävdes det droger för att ens komma i närheten, och de höll på att bli min död, i Brighton hösten -98.

Saknad och glömska bestäms utifrån samma parametrar, tid och avstånd. Det är faktiskt lite lustigt emedan glömska inte sällan fungerar som ett bot, ett substitut för saknaden.

Jag saknar henne inte.

Såvitt jag förstår tog hon med sig sitt guldbelagda perspektiv in på arbetsförmedlingen i Roppongi i Tokyo. Hon fick jobb på IKEA. Ska lära japanen att sätta ihop sina möbler själv.

Bara en sån sak.

Andra bloggar om: litteratur, novell, roman