Han som envisas med att kalla sig min far

Jag kommer tillbaka till det hela dagen, brevet. På jobbet nämner jag det för en kollega och vän, men jag blir dunkel. Kan inte sammanfatta vad det handlar om. Det är svårt att säga allt och inget på samma gång.

Han skickar alltså ett brev för att förklara hur han gick från att vara "världens bästa pappa" till att bli "världens sämsta pappa". För vilka barn då? Till sin hjälp har han plockat fram en gammal kollega ur minnets mörka gömslen. Han namnger honom till och med, skriver att brevet och utläggningen i annat fall skulle vara meningslösa. Jag googlar på kollegan och får reda på att han i slutet av 80-talet var insyltad i någon otrevlig historia om elchocker på ovetande patienter. Jag vet inte hur det kan ha medverkat till att min far blev världens sämsta pappa. Men han lovade ju att återkomma till det, så on verra bien.

Faktauppgifterna är felaktiga, eller på sin höjd godtyckliga. Syftet är oklart. Jag försöker föreställa mig hur han sitter i sin trea och skriver dagarna i ända. Hur han försöker få klarhet i det liv som han "strimlade sönder" med en dokumentförstörare av senaste modell för fem, sex år sedan. Förutom små studiebesök i verkligenheten, när han charmar tanterna i bridgeklubben, är han helt isolerad från omvärlden. Allting är bara han han han. Uppdraget, livsuppdraget, är att få den obehagliga sanningen greppbar, att få förlåtelse för synderna. Att få synderna till omständigheter och martyrskap. Och så basunera ut skiten när den antagit det rimligas form.
Så här kommer han hålla på tills han dör.
"Mellandagarna" ska han döpa sina memoarer till, det talade han om för mig när jag var femton. Jag kan inte tänka mig ett mer passande namn.

När jag berättade om brevet för min flickvän undrade hon om han hade frågat hur jag har det.

Nej, borde han det?
Gör farsor sånt?

Jag har alltid varit själv. Helt själv. Från den första knattefotbolls-
träningen till den sista hemtentan på lärarutbildningen. Han som skrev brevet vet inte ens vilka ämnen jag undervisar i eller på vilken nivå. Ändå tar han sig rätten att tränga sig på, utan skam i kroppen, när paniken över att jag klarar mig utan honom blir för påtaglig.

Det är rättningstider, betygstider och svensexetider. Tiden räcker inte till. Så är det bara. Och nu, just nu, väljer han att skicka ett kryptiskt navelskådarbrev, förslutet i ett FÖNSTERKUVERT!
Vad finns det för energi att lägga på detta?

Kom sommarlov, med löfte om mer svängrum!