Han som envisas med att kalla sig min far

Jag kommer tillbaka till det hela dagen, brevet. På jobbet nämner jag det för en kollega och vän, men jag blir dunkel. Kan inte sammanfatta vad det handlar om. Det är svårt att säga allt och inget på samma gång.

Han skickar alltså ett brev för att förklara hur han gick från att vara "världens bästa pappa" till att bli "världens sämsta pappa". För vilka barn då? Till sin hjälp har han plockat fram en gammal kollega ur minnets mörka gömslen. Han namnger honom till och med, skriver att brevet och utläggningen i annat fall skulle vara meningslösa. Jag googlar på kollegan och får reda på att han i slutet av 80-talet var insyltad i någon otrevlig historia om elchocker på ovetande patienter. Jag vet inte hur det kan ha medverkat till att min far blev världens sämsta pappa. Men han lovade ju att återkomma till det, så on verra bien.

Faktauppgifterna är felaktiga, eller på sin höjd godtyckliga. Syftet är oklart. Jag försöker föreställa mig hur han sitter i sin trea och skriver dagarna i ända. Hur han försöker få klarhet i det liv som han "strimlade sönder" med en dokumentförstörare av senaste modell för fem, sex år sedan. Förutom små studiebesök i verkligenheten, när han charmar tanterna i bridgeklubben, är han helt isolerad från omvärlden. Allting är bara han han han. Uppdraget, livsuppdraget, är att få den obehagliga sanningen greppbar, att få förlåtelse för synderna. Att få synderna till omständigheter och martyrskap. Och så basunera ut skiten när den antagit det rimligas form.
Så här kommer han hålla på tills han dör.
"Mellandagarna" ska han döpa sina memoarer till, det talade han om för mig när jag var femton. Jag kan inte tänka mig ett mer passande namn.

När jag berättade om brevet för min flickvän undrade hon om han hade frågat hur jag har det.

Nej, borde han det?
Gör farsor sånt?

Jag har alltid varit själv. Helt själv. Från den första knattefotbolls-
träningen till den sista hemtentan på lärarutbildningen. Han som skrev brevet vet inte ens vilka ämnen jag undervisar i eller på vilken nivå. Ändå tar han sig rätten att tränga sig på, utan skam i kroppen, när paniken över att jag klarar mig utan honom blir för påtaglig.

Det är rättningstider, betygstider och svensexetider. Tiden räcker inte till. Så är det bara. Och nu, just nu, väljer han att skicka ett kryptiskt navelskådarbrev, förslutet i ett FÖNSTERKUVERT!
Vad finns det för energi att lägga på detta?

Kom sommarlov, med löfte om mer svängrum!

Faderns livslögn 1

Två fönsterkuvert mötte mig när jag kom hem idag. Ett var från Telenor och det andra från kommunen, trodde jag. När jag sprättade upp det fick jag en smärre - alltså en mycket liten, näst intill obetydlig, men ändock - chock. Det var han som en gång i tiden gjorde anspråk på faderskapet. Alltså inte det biologiska, det har han aldrig behövt bevisa, men det sociala, det känslomässiga.
Det reella.

Kampen om detta faderskap stod på 80-talet. Jag kommer ihåg honom som en enveten härförare som tog till alla tänkbara medel för att få känna segerns sötma. Han baktalade, han infiltrerade, han hotade och bönade. Han lismade, smörjde och ljög, stora lögner. Sommaren 1984 var han nära att vinna mig över till hans sida, men min syster räddade mig. För det är jag henne tacksam. Han vann däremot ett annat betydande slag, det om min bror. Först var det guld och gröna skogar, som på denna tid stavades Hemdator! men sedan, ganska snabbt blev det känslokyla och isolering. Fram till sin 18-årsdag behandlades brorsan som något av en krigsfånge, ett byte, en beslagtagen standar. Han är djupt påverkad av tiden hos vår far. Sammanlagt sex år. När han till slut lyckades fly i slutet av 80-talet så drog sig den trötte fältherren tillbaka, trött och desillusionerad. Ingen hade förstått hans goda intentioner. Han vägrade emellertid erkänna slaget förlorat. Han hävdade med bestämdhet att han inte hade några barn och att han aldrig haft några.
Oavgort med andra ord.

Nu skickar han mig ett brev, ett fönsterkuvert.
Vem har fönsterkuvert hemma?

Brevet innehåller en liten berättelse kan man säga. Något som liknar en ursäkt, men som upphovsmannen troligtvis skulle benämna förklaring, eller ingenting alls.

Berättelsen behandlar hans livs lögn 1 som han valt att formulera det. Livslögnen; det att han intalat sig att han inte har några barn. Enligt brevet skulle detta ha skett redan 1981, närmare bestämt den 12 januari, vid tvåtiden på natten. Minnet är det inget fel på. "Jag har inga barn - jag har aldrig haft några barn". Det stod även att läsa att mycket saknades i berättelsen, att han skulle återkomma till detta, samt att ingen hört hans version ännu.

Det är märkligt med fäder. Vi har aldrig haft någon närmare kontakt med varandra och de sista 10-15 åren har den ytliga kontakten varit sporadisk, i bästa fall. Men ibland dyker det upp brev. Som detta. Helt omöjliga att förhålla sig till. Om jag känner gubben rätt så kan jag få ett brev om en månad som stryker mig ur hans testamente och uppmanar mig till att inte söka upp honom, eftersom han befinner sig på "hemlig ort". Detta trots att jag inte har gjort någon ansats till att få tag på honom. På ett tiotal år minst.

Och hur mår jag då?

Det kan finnas anledning att återkomma till det.