Schlagerhybris

Nu vankas det äntligen final i Eurovision. Vilket spektakel! Årets största TV-händelse. Bögarnas fotbolls-VM.
Ja, så stort är det faktiskt.

I Sverige har vi tagit ut segern lite i förskott. Det planeras uppträdanden när segern är bärgad. Det verkar ju som att de tänker så. Kaxigt är det i alla fall. Norrlänningen i mig undrar emellertid om det är så klokt. Enligt spelbolagen är vi "bara" fjärde-, femtehandsfavorit, och alla tycks ju rasa mot kompisröstandet i Östeuropa, som vi nordbor förövrigt hållit på med sedan starten.

Ja, jävlar. Skumpan kommer fram oavsett.
Undrar vad jag ska ha på mig..?

Cigarettes, cigarettes, njut en god cigarette

Jag sitter hemma i soffan. På TV:n leverar Henry Rollins något politisk klämkäckt som går mig totalt förbi; jag är som paralyserad av hans artikulerande, sättet på vilket hans läppar överarbetar fram orden.

Mina arbetskamrater har varit på besök. Vi skrev ett avslutningsspex för våra treor. Stämningen pendlade mellan hög och hetsk. Vid ett tillfälle balanserade vi på osämjans brant. Det var något om fastighetsskatten.
Det dracks öl.
Nu har de gått vidare och för mig gör det gamla nikotinbegäret sig påmint.
En gång nikotinist..
Hoppas tjejen syndat till sig ett paket.

Jag sitter i soffan och väntar på att hon ska komma hem. Två tjejer hånglar på Playboychannel. Jag läser i tidningen. Det är dags att få bort rökningen från filmen, står det. För dess skadliga inverkan på tittaren.
Ok, jag fattar att det är dåligt att röka, men samtidigt undrar jag, räcker det inte som det är? Allt känns så övernitiskt på något sätt.
Är de verkligen så måna om vår hälsa?
Vi ska ta vilka jobb som helst, var som helst och vi ska jobba hur mycket som helst.
"Vi frågar inte hur sjuk den inskrivne är, vi frågar istället hur stor arbetsförmåga han eller hon har."

Handlar inte alltihop bara om att vi ska betala igen den skuld vi tar med oss - ackumulerad och fin - in i arbetsför ålder?

Man kan fråga sig om denna förebyggande åtgärd verkligen kommer att fungera i det långa loppet. Jag, i min enfald, vill tro att summan av ens laster är konstant. Ju färre rökare, alkoholister och knarkare desto fler träningsnarkomaner och pedofiler.
Någonstans måste ju ångesten få sippra ut, få pysa lite.

Vad är nästa steg?
Varför låta sig nöja med nikotin, sprit och droger? Varför inte börja med den grundläggande orsaken till all ondska? Svordomarna. För är det inte så att svordomar är inkörsporten till kriminalitet och tunga droger?

Nej, nu ska jag ut på balkongen och leta fimpar..

Ett onomatopoetiskt förhållande

Först lite

Blink
Blink

Sen sa det klick
Och så smack

Efter ett år lät det
Dam-dam tadaaa
dam-dam tadaaa…

Lite klirr i kassan
Bling
Bling
Voff och mjau
Ka-ching

Men sedan
Tick tack
Tick tack

Sluta smaska!
Bläng

Prutta inte!
Gnäll
Skrän
Brak
krasch
Smock!

?

A knee to the groin!
A knee to the groin!

Torsdag min gamle vän

På torsdagar andas jag ut.
På torsdagar kan ingenting skada mig.
På torsdagar känner jag varken glädje eller sorg.

På torsdagar spottar jag döden i ansiktet.
På torsdagar lämnas jag ifred.

Torsdagar är bra dagar för att säga upp sig.

Det där var en tråkig ton

Jaha, nu är det någon kolumnist som känner sig manad att idiotförklara folk som tar droger.

Jag känner igen snacket från mina vistelser utomlands. De som inte tog droger var rabiata motståndare till dem. Varför är det så? Tänk, ack förbjudna tanke, om det grundar sig i avundsjuka? En avundsjuka riktad mot alla som lyckas bryta sig loss från sina medelsvenssonska kättingar, alla som gör något wild and crazy som man själv inte vågar? Hur många svenskar har jag inte mött som först dissar allt vad droger heter, för att några månader senare uppträda som experter på både speed och kokain.

Kom igen, låt folk tjuvkoppla serotoninet om de vill. Vad är det att bli upprörd över?

Nej, nu ska jag planera en lektion i samhällskunskap..

Förövrigt anser jag att Bodils blogg bör förstöras.

Dra åt helvete

Rullar omkring i lägenheten och föreställer mig hur det skulle kännas att vara handikappad. Omöjligt att säga förstås, men det funkar ganska bra. Jag känner mig relativt avslappnad. Det finns liksom ingen fysisk möjlighet att stressa. Då stöter man bara i saker..

Dagen har varit tung, utan någon märkbar anledning. Bara en sån dag. Missunnsamheten grinar en illa i ansiktet ibland. Missunnsamheten och självömkandet, bitterhetens fula enäggstvillingar.

Idag var bäste vännen måltavlan. Han som börjar göra sig en kärriär som konstnär. Säljer tavlor gör han, till snart sagt hela hemstaden. Tjänar extra kosing och en jävla massa renommé. Och själv blev man lärare. För ett gäng otacksamma elever, och en lika otacksam skolledning. Man tvingas föra ett tvåfrontskrig. Varje jävla dag. Nu skulle jag lite småkäckt kunna avrunda med att någon ju måste göra det också. Fast jag undrar det, måste någon verkligen göra det jag gör? Blir världen verkligen sämre om jag stämplar ut?

Nej nu ska jag rulla in i badrummet och göra mig iordning för korpfotbollen.
Som sagt, utan någon märkbar anledning..

Skärp dig PJ!

Jag tänkte bara försöka tydliggöra vissa saker. Många ledande socialdemokrater har uttryckt sig negativt till att alliansen håller på att göra om omfördelningssystemet. Från procentuell, och i vissa fall progressiv, skatt till plattskatt.
Så är det.

Jag tippar att PJ är den enda i hela världen som inte förstått att de talar om riktningen för Alliansens politik. RIKTNINGEN PJ! Och om vi ska vara ärliga, med de skattereformer de har hunnit genomföra på ett halvår så är det väl en ganska träffande beskrivning av – och jag upprepar det gärna igen – RIKTNINGEN för politiken.

Det verkar dessutom finnas ganska många högerpolitiker som skulle skriva under på denna beskrivning. Inte minst Fredrik Reinfeldt:

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten - Fredrik Reinfeldt 1993

Sedan kan man tycka att politiker gärna överdriver en aning, särskilt när de talar till sina likar. Jag vet inte om du har märkt det PJ men högern är ganska duktiga på överdrifter de med. Eller vad sägs om:

Det är synd om överklassen i dagens Sverige.
- Charlotta Beata Barke, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet

Eller, tillbaka till statsminister Reinfeldt, när han skriver om välfärdsstatens effekter:

Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS.

Eller om människor som är beroende av hjälp från samhället:

De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner.

Eller var det här när han tillhörde de gamla moderaterna? Ja just det. Förlåt mig. Det här var ju 90-talsmoderaterna, vad dum jag är. De nya moderaterna verkar ju så fantastiskt annorlunda..

Förövrigt så anser jag att Bodils Blogg bör förstöras

För 365 dagar sedan

”Det har tagit slut med tjejen. Hon som jag föraktat i lite drygt ett år. Eller sedan första gången jag såg henne, om man så vill. För att undslippa ensamheten tvingar jag mig att ringa till personer – vi kan kalla dem kompisar – som jag varken respekterar eller trivs tillsammans med. De nobbar mig. På tal om absolut ingenting alltså.”

Irritation

Helvete vad det senaste inlägget trilskades. Jag fick inte alls till det. Inte nöjd nu heller. Ja ja, det är bara att släppa och gå vidare. Ta en kopp kaffe. En chokladbit. Njuta av fågelsång och gå vidare.
Det kommer fler inlägg

Bloggum se ipse alet

Romarna kunde sin utrikespolitik.

Inte nog med att de var ena jääävlar på att slåss, de klarade dessutom av att försvara hela medelhavski, där sardinski swimski, apu, apu, apu, apu i århundraden. Tack vare ett gäng hårdhudade pensionärer..

När soldaterna gick i pension fick de nämligen ett litet landstycke på ockuperat område. Som betalning för sina tjänster. Dessutom slapp de betala skatt, tror jag. De krigströtta soldaterna gjorde givetvis allt de kunde för att skydda sin lilla landsplätt, vilket de styrande i Rom kallt räknat med. På så sätt bidrog de till att behålla kontrollen över tämligen vidsträckta områden, helt gratis. Och soldaterna födde givetvis barn, som flyttade ut och byggde egna bon och så vidare och så vidare.
Kriget födde sig självt – bellum se ipse alet.

Jag har märkt att det förhåller sig på ett liknande sätt med bloggar. När man börjar blogga får man ligga i om man ska få läsare, för att få kommentarer på sina inlägg. Förutom att vara en pålitlig skrivare så måste man göra reklam för sin blogg. Man pingar på diverse portaler, man kommenterar andras bloggar och man länkar till intressanta artiklar. Vissa går så långt så att de trycker in populära sökord i inläggen - lite på måfå gruppsex eller som en berättelse .
Vi kan kalla det att hora.

Målet är givetvis att slippa nedlåta sig till sådant strunt. Att få sig en trogen läsekrets som inte bara försvarar bloggen mot fienden, bloggskuggan, utan också sprider ordet vidare till nya läsare.
Helt enkelt att få bloggens inlägg att föda sig själva
- bloggum se ipse alet.

Ett grepp som jag tänkte prova är att utse någon känd bloggare till mitt hatobjekt. Lite som det uppmärksammade bråket mellan Oasis och Blur i början av 90-talet. Jag tänkte välja någon harmlös stackare, som inte sticker ut hakan överhuvudtaget, Bodil Malmsten typ.
Så, öh hurru din jävla kärring!

All piss and wind

Folkpartiet är på hugget. Först en sjugradig betygsskala och nu nationella prov i samtliga ämnen. Jaha och vad kommer att bli bättre av det?

Jag ska inte uttala mig om huruvida dessa förändringar är lovvärda...
Eller vad fan, det är klart att jag ska!
Om förändringarna inte kombineras med fler resurser till skolan så kommer utslagningen i samhället att öka. Är det lovvärt? Mer än varannan av oss verkar tycka det, eftersom det ligger helt i linje med regeringens övriga politik.

"Hört på stan: Det ska löna sig att arbeta - Köp! Har man kommit in på bostadsmarknaden så kan man inte gå back - Lite mer ordning skulle fan inte vara fel - Över en miljon arbetsföra svenskar går av olika anledningar inte till jobbet idag, kan du tänka dig?"

Så länge regeringen inte tar något beslut som skulle ha en verklig effekt på undervisningssituationen, t ex max 25 elever per klass, eller en maxgräns på antalet undervisningstimmar i veckan för lärare, eller ja bara mer resurser i största allmänhet, så är deras förslag luft.

Eller piss and wind som en engelsman skulle uttryckt det, eftersom jag sitter provvakt för nationella i engelska för tillfället..

Well well

Jag har haft en intensiv helg. En sextiårskrisande mor på besök. Tillika en tankspridd mor som lyckades tända eld på askfatet på balkongen. Brandkåren var ändå snäll och skonade dörren. De tog sig in via stege.

Många tankar också, men det får vänta till imorgon eller kanske en annan dag.

Varför skriver den här människan?

Ligger i sängen med magtoppen och kollar in bloggar. Fan vad mycket spännande folk det finns därute ändå. Och är de inte spännande, så blir det faktum att de bloggar lite spännande i sig.

Jag kollar alltid in det allra första inlägget i en blogg. Det kan jag verkligen rekommendera. Det känns lite som att smygläsa sista sidan i en deckare, fast omvänt.

Det första inlägget förpliktigar. Vi vet att vi kommer att slarva, stava fel, uttrycka oss tafatt och otydligt - så småningom. Men inte i det första inlägget. Felfritt ska det vara, och helst även läsvärt och fyndigt. Det gäller att hitta rätt ton på en gång.

Med dagböcker förhåller det sig på samma sätt. Särskilt om den är fin och exklusiv. Jag köpte en skrivbok i Barcelona i somras. Den samlar nu damm i bokhyllan. För fin för att skriva i. Jag lovar. Ni skulle se den. Jag brukar visa upp den för mina vänner när jag är full. De delar undantagslöst min förtjusning. En kompis plockar faktiskt fram den och beundrar den varje gång han är på besök..

Det är roligt att analysera bloggen utifrån det första inlägget. En majoritet skriver att de hade bestämt sig för att aldrig blogga. Vissa försöker hålla det första inlägget så kort som möjligt, för att få det överstökat liksom.
Som en oskuld man måste bli av med.
Så snabbt som möjligt.
För att kunna slappna av.
Sedan kan man väga in andra parametrar i analysen; hur många inlägg blev det första dagen? Hur länge har bloggen funnits? Hur många besökare har bloggen? Kommentarer?
Utifrån detta kan man göra sig en bild av författaren och vilken funktion skrivandet fyller för honom eller henne.

Ja så var det med det.
Over and out.

Hur mår Annika Duckmark egentligen?

Född i Borås 1971. Vann fröken Sverige 1996. Blev tillsammans med Tomas Brolin. Jobbade i hans bar. Sedan tog det slut. Nu jobbar hon som programvärd för Lotto på Tv4.

Frågorna hopar sig:

Är det lugnt mellan henne och Tompa?

Hur klarar hon sin försörjning? Är jobbet på Lotto en heltidsanställning eller inte? Om inte, håller hon på med något annat på sidan om? I så fall, vad?

Är hon nöjd med sitt jobb? Ger det henne tillräcklig stimulans? Eller ser hon det som en simpel inkomstkälla, ett medel för sina verkliga intressen – shopping, lerduveskytte, kanske golf?

Skulle jobbet kanske fungera som en språngbräda till andra Tv-jobb med mer status? Och i så fall, känner hon bitterhet över att hon aldrig får chansen?

---

Nu är det en film om Frida Kahlo på TV.
Ett nästan lika gripande människoöde…

Men vad är det för fel på folk?

Egentligen vill jag inte häckla, men vad är det egentligen för fel på folk? Uppenbarligen skulle majoriteten vilja ha sossarna i regeringsställning om det var val idag. Hur kan man tolka det så här ett halvår efter valet?

Antingen kommer Alliansens politik som en chock, något som ter sig smått otroligt. För ärligt talat, det var inte så svårt att inse vad som komma skulle. Man behövde inte ens läsa mellan raderna. De sa det ju rakt ut - vi ska sänka A-kasseersättningen och ta bort fastighetsskatten - och sedan la de till att de var Sveriges nya arbetarparti.

I så fall kan jag bara säga:
Det var ni som röstade dem till makten, och ni borde vetat bättre!

Eller så fanns det ett så djupt hat mot fader Göran att Monas övertagande av ordförandeposten bäddat för detta glädjeskutt i opinionsmätningarna.

Om så är fallet måste jag fråga:
Var ert hat mot Göran verkligen värt det?

En gammal nejsägare…

…sitter i soffan och känner sig akterseglad. Som den pajas man är kanske. Lite som En Dum En i Dunderklumpen.

Vad är det som händer med vår värld?
Först Alliansen och nu det här? Svenskar allt mer positiva till EU?!? Man kan inte lita på någon längre, till och med miljöpartiet börjar bli svaga i nyporna.

Jag vet inte hur många gånger jag föreställt mig slutet för den europeiska unionen, upproret och nedmonterandet, den största revolutionen i mänsklighetens historia. Hur den sprids från land till land. Snabb och skoningslös. Likt en gräsbrand i Australien.

Men icke…

Är det klimatet? Var det vad som krävdes? En riktigt fet kris för att vi skulle börja känna denna falska gemenskap och samhörighet?
Ännu en anledning att bäva inför hotet i så fall.

Lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, som man ändå får säga att man är, börjar man ju misstänka att alltihop bara är iscensatt av makthavarna. En fata morgana.

Eller är det de sjunkande matpriserna som är svaret? Är det så simpelt som att vägen till EU-medborgarnas hjärtan går via magen?

Eller kan man göra en koppling till de gamla romarna.
Ge folket vad de vill ha?
Bröd och skådespel.
Vi får brödet, lägre matpriser och skådespelet, klimathotet.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte!

---

Oj, titta vad mycket navelludd…

En onomatopoet gör sin debut

Jag har alltid närt en dröm om att få läsa dikter inför publik. Dikter eller kanske snarare någonting mer åt Spoken word-hållet. Tänka att få stå där och spy sin mundiarré ut över en samling finkulturella pajsare. I chocktillstånd över alla språkliga missgrepp som jag tillåter mig. Haha!

Finns den kvar idag, Spoken word-genren?
Eller har det som de kallar Morified tagit över, det vill säga att man läser upp utdrag ur gamla dagböcker?

Kanske ska man skapa sig något helt nytt?
Onomatopoetiska ord är som bekant ljudhärmande. Slörp och krasch till exempel.
Om ett ord kan vara onomatopoetiskt så borde det ju finnas onomatopoeter..
Kanske jag skulle ta och bli en Estrad-onomatopoet..
Vi får göra ett försök enna..

Varsågoda, mina högst onomatopoetiska intryck från dagen:

Kuckeliku!

Eleverna droppar in med buller och bonk
ka-tramp ka-tramp
ka-tramp ka-tramp

Va läxförhör?!?
Ingen susning
Ett satans gnäll

Mummel, mummel
från sista bänkraden

Ryggen och nacken knakar
Lederna gnisslar och knarrar

Fönstret är öppet
kvidevitt kvidevitt

Tänk att bara svischa iväg
Till ett liv i sus och dus
Och lite dunka dunka

Eller ta fram k-pisten

ra-ta-taaa
ra-ta-taaa

Raketen straffar stackars Ding

VM i snooker har precis börjat och rapporter når mig att Ronnie ”the Rocket” O’Sullivan har tagit sig vidare till andra omgången efter att ha förnedrat underbarnet Ding Junhui.

Ding, Kinas svar på Anderssonskans Kalle enligt kommentator Kim Hartman... Fråga inte.

10 – 2 skrevs siffrorna till, rena utklassningen alltså. Det verkar som att Ding inte klarar av pressen av att möta den enda talangen i världen som kan mäta sig med, och till och med överträffar, hans egen. Han får stora skälvan och gör enkla misstag.
Som en Ronnie i storform inte är sen att utnyttja.

Det tredje framet är ett typexempel på detta.

Synd bara att man jobbar.
Ska man kanske sjukskriva sig i ett par veckor…

Sarkozy-reggae

Med anledning av att Sarkozy gått vidare till andra omgången känner jag ett trängande behov av att dela med mig av en skön låt i vilken presidentkandidaten tar bladet från munnen.


Lyssna på låten här:
The Sarko Skanking

Jag bad en elev fixa en översättning.

Det rann ut i den berömda...

Ja ja, det är en skön låt i alla fall.

Till orginalkällan

En sådan läsare till och jag är förlorad

Du börjar blogga och du möts av tystnad.
Efter att dina tjugo första inlägg lämnats utan kommentar börjar du fundera på om du verkligen når ut. Du skickar din bloggadress till en avlägsen, före detta plastsyster via Msn och hon undrar, ovetandes om att det är du som är upphovsmannen, vad det är för skit du skickat till henne.

Bloggen existerar således och du fortsätter enträget att skriva. Du svänger dig med fina ord, forcerar fram hysteriskt klatschiga rubriker, larmar och gör dig till. Lik förbannat råder det stiltje på cyberhavet. Det lossnar liksom inte.
Till slut sätter bekräftelsehoran i dig ner foten och snör på sig sin sexigaste läderkorsett; du bestämmer dig för att länka till artiklar i DN och Svd.

Nu kommer träffarna, nu kommer läsarna, och faktiskt en och annan kommentar!
Kommentarer, kommentarer, du existerar!

Små ord av uppskattning?
Nej, nej, hut till lön och ve till tack, som morfar skulle säga.

Du skriver om dina intryck av Göran i intervjun med Fichtelius och en uppretad läsare uppmanar dig att sluta blogga, ögonaböj! (ett fantastiskt roligt ord för övrigt, ögonaböj)

Du skriver att Mona inte kan debattera och blir häcklad av en illvillig anhängare av alliansen.

Du skriver att integrationsministerns politik kommer att leda till ökat utanförskap och en Sverigedemokrat vill av någon outgrundlig anledning skaka din hand.

Du börjar fundera. Finns det inte några fina, snälla läsare därute, förutom sköna Riot? Hur mycket skit ska man behöva ta? Är det värt det? Eller är det som du misstänkt hela tiden, att du inte kan skriva, bara häckla och i bästa fall provocera?

Att ta skället. Är det kanske det som bloggande egentligen går ut på, att lära sig att ta skället?

Till slut skriver ännu en anonym att lärarkåren, du med andra ord, är att skylla för segregationen som råder i samhället.
Modstulen öppnar du fönstret mot en gråmulen söndag. Du känner dig som Pyrrhus när han tittade ut över slagfältet efter att striden lagt sig. En seger förvisso – för det är väl ändå för de potentiella läsarna du skriver? – men en så dyrköpt seger att bloggskugga kanske är att föredra.

Lär av Friggebo

Sabuni kanske tycker att det är tungt på jobbet nu. Men hon ska inte misströsta. Högerblocket har som bekant en lång tradition av mycket kompetenta ministrar i invandrarfrågor. Om det blir alltför otrevligt tycker jag att Sabuni ska slå Birgit Friggebo en pling. Hon visste hur man skulle göra för att lugna upprörda känslor.

Stäm upp i sång, sånt gillar de!

Ja, det vore direkt tjänstefel att inte ta del av den kunskap som Friggebo besitter.

Men kan nån byta ut henne!

Äntligen har vi fått en integrationsminister med både engagemang och spetskunskap i fenomenet utanförskap.

Den käcka Sabuni var ute i Rosengård för att få sig en uppfattning om vad som hänt. Hon menar att det förvisso är allvarligt men att det inte går att jämföra med Pariskravallerna. Paradoxalt nog låter hon precis som Sarkozy när hon reducerar oroligheterna till någonting som kan liknas vid pojkstreck. Det ligger inget politiskt bakom hörni!
Bara en massa ouppfostrade snorungar!

Nu är det faktiskt hög tid att föräldrarna tar sitt ansvar!
På samma sätt som regeringen tar sitt ansvar. Jag menar de sänker ju till exempel förmögenhets- och fastighetsskatten! Där kan vi snacka om engagemang.

Och analysen av utanförskapet är briljant.
Invandrarna kan ju inte bo så trångt där ute. Det måste vi få dem att förstå. För det är inte pengarna det kommer an på. Nej nej, de VILL bo två ja till och med tre familjer i en och samma lägenhet!

Vad är det som händer!?! Vad fan är det som händer? Vad är det för satans statsråd vi har fått?

Det var många utropstecken där, men vad fan kan man göra?

Kom tillbaka Göran

Jag vill inte verka misogyn men ger hon inte ett slätstruket intryck, Mona. Hon känns lite slö och slapp liksom. Tar för lång tid på sig att formulera sina argument. Tvingas pladdra runt, vinna tid - sådär partiledarmässigt - för att få ordning på faktauppgifterna som trängs i hennes Buttheadskalle (egentligen inte så illa menat, bara det faktum att hon liknar Butthead). När hon väl kommer till punkt har hon hunnit bli avbruten och ifrågasatt flera gånger och i TV-soffan har man glömt bort vad hon egentligen svarade på.

Göran, ta på dig sydvästen och kom tillbaka. Vi förlåter dig för EMU, för att du medverkade till att pensionspengarna spelades bort på börsen, för att du försummat skolpolitiken..

Sluta tjura nu Göran.

Bara kom tillbaka.

Tjänstepensionen, en vän som vill dig väl?

På jobbet beklagade sig en kollega över att sammanställningen av hennes lön för förra året hade blivit fel i fönsterkuvertet från tjänstepensionen.
Panik är väl det närmaste man likna känslan vid som hastigt bubblade upp inom mig. Pensionen har man ju ingen som helst koll på, och så ska det väl vara? Den ska ju bara sköta sig själv! Den får under inga omständigheter vara fel!

Jag försökte förgäves gräva fram den när jag kom hem. Men de enda förnsterkuvert jag hittade i mitt organiserade kaos var 1) CSN-räkningar, de små jävlarna som likt en fönsterkuverternas medeltida skatteindrivare varje kvartal kollar att kättingarna runt mina anklar verkligen sitter, och 2) deklarationen, den baksluge fa'an, the good cop, som låtsas vara din vän år efter år, men som till sist hugger dig i ryggen när du minst anar det.

Längst ner i högen hittade jag också räkningen från skvallertidningen DN på 79 riksdaler som jag efter telefonhot sluppit betala. Jag blev genast lite gladare. Ska nog spara den, ha den liggande där, längst ner.
Alternativt rama in den..

Men se grälsjukan är konstant

Jag hittade en Postitlapp på mitt nattduksbord. Det stod: "du är en sån som väljer att missförstå, för att få utlopp för ditt trängande konfliktbehov".
Jag undrar om jag syftade på mig själv eller någon annan när jag skrev lappen.
It takes one to know one

Om jag ska vara helt ärlig så vet jag vem som åsyftades. Hon finns inte längre i mitt liv och förvånansvärt sällan i mina tankar, så jag blev lite förvånad över att jag hade bemödat mig med att skriva ner meningen, som jag uppenbarligen funnit särskilt träffande. De få - jag vill verkligen understryka att det är sällan - gånger jag tänker på henne framträder en irritationsrynka i min höga panna. Inte sällan börjar jag föra inre dialoger med henne och ibland när jag kommer på en riktigt dräpande kommentar uttalar jag orden högt, i affekt. Rakt ut i tomma luften. Gärna när jag är ute på promenad.
Jag skiter i om någon råkar höra mig. Jag låtsas bara att jag pratar i en handsfree.

Sedan ett halvår tillbaka har jag inte samma behov av att göra upp med den här personen. De inre dialogerna däremot, de finns kvar. Det finns alltid någon jag vill skälla ut, en inkompetent arbetskamrat, mina gamla käpphästar fadern och systern, eller varför inte valfri person som horar på CSN för smutsiga pengar..

Dialogerna är som terapi kan man tänka, kanske nödvändiga.
Lite som att boxas.

Guds röda högra hand. Del 3

Jaktsäsongen skulle börja kl. 11.00, prick. Där var instruktionerna mycket bestämda.

Befriaren satt uppe i kyrktornet och väntade. I tanken fanns det ett torg alldeles framför kyrkan, med en massa människor. I tanken behövde han bara skjuta in i massan, gång på gång, och i paniken och trängseln skulle han träffa folk lite på måfå.

I verkligheten fanns där inget torg. I verkligheten var det ont om människor över huvud taget. Det fanns några få, ganska långt borta, de rörde på sig. Han skulle behöva sikta in sig på någon stillastående. Den här kroppen var långt mer bekant med sex strängar än sexskjutare. Som en skänk från ovan, ja ja, på en bänk i stadsparken, satt änkan Åkesson. Matar hon duvorna? Kan det vara så anakronistiskt att tanten faktiskt matar duvorna?

Änkan Åkesson hade blivit lämnad ensam i denna världen för snart tre år sedan. Med gubbens livförsäkring hade hon kunnat betala av det sista lånet på huset. Bankmannen hade förgäves försökt att få henne att inse att med dagens låga räntor var det ganska bra att ha lite lån. Hon hade inte lyssnat. Man vet aldrig hur det blir i framtiden och ungarna ska inte behöva bekymra sig. Hon ska inte ligga någon till last. Om de inte vill komma och hälsa på henne är det deras ensak. Hon gick i varje fall hem hos barn och mycket, mycket små djur, såsom duvor och kvalster. Och om hon skulle komma att behöva mer hjälp i hemmet, så fanns det ju pengar kvar.
Nu gick hon i väntans tider. Allt var förberett.

En ängel passerade sekunderna innan det första skottet hördes. Ett välriktat skott. Det trängde in i den åldrande fru Åkessons bröstkorg. Hon blev sittande i några sekunder innan hon segnade ner på ena sidan. Den ljudliga smällen hade fått duvorna att mekaniskt flaxa bort en bit. Precis när de skulle till att landa hördes ett andra skott.

Sedan tystnad. Återlösaren tittade sig omkring för att se om det kom någon. Halva stan måste ju ha hört det med tanke på hur lugnt och tyst det hade varit. En person öppnade ett fönster vid Pastorsexpeditionen. Han tittade ut, åt höger och sedan vänster. Sedan vände han in igen. Lämnade fönstret öppet.

Två minuter senare kom han ut ur byggnaden. Det var en äldre man. Han bar prästkrage och gick med snabba steg mot den hädangångna fru Larsson...

Konsumhelvetet

Efter ännu en kraftödande och ja, i sanning meningslös dag på jobbet - vem fan kom på att man skulle jobba? - tvingar vetskapen om ett tomt skafferi mig till Konsum.

Konsum i rusningstrafik är som bekant ingen picknick. Jag kan faktiskt inte tänka mig någonting mer motbjudande än en påtvingad shoppingtur i den akterseglade matvarubutiken, med kurrande mage som bonus.
Människor, stress, inkompetens och överpriser i en osalig blandning.

I helvetet, har jag hört från högre ort, kastas varje förlorad själ ut i det sammanhang som hon upplever som allra mest avskyvärt. I mitt fall kommer det utan minsta tvekan att vara Konsum i Nacka Forum vid halvsexsnåret en helt vanlig vardagkväll.
Jag förlorar min själ varje gång jag är där.
Ett tecken om något.

Jag övervägde seriöst att välja ut någon som såg ut att ha någorlunda liknande matvanor som jag och helt sonika sno dennes redan fyllda varukorg.
Nu gjorde jag inte det. Nej, det fick bli den pliktskyldiga svängomen bland mjölkprodukter, primörer, frysdiskar och pastaavdelningar.
Fast jag spar idén till en annan gång. För den var inte dum.

Väl hemma orkade jag inte laga någon mat. Det fick bli rostat bröd och chevreost till middag, och vips! så lämnade vi även in en beställning på spänningshuvudvärk lagom till sängdags.

---

Vad är det jag absolut inte får glömma ikväll då? Inte att skicka in anmälan till kurser till hösten, för det var igår. Inte att föra över pengar till det halvskumma sparkontot som tjejens polare tipsade om, för det kommer du aldrig göra...
Ja, just det, inte glomma att stodja en fin svensk tradition, www.beridnahogvakten.se

Shit alltså, vilken vidrig värld det här är!

Min lärare alkoholisten

Eleverna tror att jag är alkoholist.

En kollega har spridit ut ryktet att jag sitter nere på Gröne Jägar'n varje dag efter jobbet. Detta har han hållit på med en längre tid och numer finns det ett flertal elever som skulle kunna ta gift på att de sett mig ragla omkring nere vid Slussen, tidig kväll, veckodagar

Häromdagen kryddade min kollega följetongen med en rörande anekdot om hur glad jag blivit sedan de inkluderat Arboga 10,2 i sortimentet på The Green Hunter.

Hyseriskt roligt..

Tourettes!

Jag har kommit i onåd hos tanten i hålet-i-väggenkjorren.

Två personer framför mig i kön. En sommarlik sol värmer nacken. En nogger ska jag ha, årets första glass. Skulle vara typiskt om man råkade säga nigger istället. Shit, jag kommer säga nigger. Nu när jag börjat tänka på det kommer jag aldrig kunna släppa det.

"En 150-grammare, varsågod"
"Tackar"
"Jaha, vad får det lov att vara här då?"

Bara en person framför mig. Säg nu för fan inte nigger, nogger heter det. Tänk inte för mycket, säg det bara, nigg.. nej nogger! Nogger, kom igen nu för fan.

"En piggelin, varsågod"
"Tackar"
"Vad kan jag stå till tjänst med?"
"Fitta! Nej förlåt, jag menade neger"

Blod är tjockast

Uppe på berget och tittar ut över Stockholm. Det glittrar från strandpromenaden i Gamla Stan. Det är fint med låga fönster.

Min stackars syster ringde. Hon frågade ödmjukt om hon kunde sova hos mig, den här helgen och nästkommande. Sammanlagt fem nätter. Det är en helluva lot of nätter. Jag sa ja. Vad fan skulle jag säga?

Är det ok att inte tycka om sin syster särskilt mycket?
Kommer jag vara tvungen att välkomna henne med öppna armar varje gång hon behagar hälsa på, i resten av mitt liv?

Hur tjockt är blod egentligen?

Hon är speciell min syster, ska vi säga så? Fast vem fan är inte det? Själv har jag väl sabbat en handfull riktigt bra relationer genom åren. Barndomskompisar och sånt. Men jag har väl kompisar nu, har jag inte det?

Jag skulle kunna säga att vi inte går så bra ihop min syster och jag, men det vore att förminska problemen som finns mellan oss. Något annat har jag emellertid inte lust att säga.

Britt Ekland sa en gång, på sitt oefterhärmliga manér, att gäster var som fiskar. De börjar lukta efter tre dagar. Eller kanske två.

Kommer inte ihåg.