Det var ju inte så snällt Pihlblad

Anders Pihlblads agerande i den så kallade Schenströmsaffären förefaller mycket besynnerligt. Som tämligen konservativ vad beträffar värderingar anser jag att man hånglar av en anledning, vilken som helst men någon; det är mycket sällan som man ramlar och tar emot sig med läpparna mot någon annans för att inte skada sig.

Frågan är vad herr Pihlblad tänkte när han tryckte sin mun mot Reinfeldts närmaste kvinnas dito? De var endast glada i hatten, inte redlösa, trots att notan gick på nästan tusenlappen.

Så det var inte gammal hederlig fyllekåthet. Och det handlade inte heller om någon privat relation. Det var ännu viktigare att poängtera.

Hm, så vad finns det kvar?

Ja vad kan det finnas kvar egentligen, herr seriösa politiske granskare?

Ännu en skarpsinnig ledare...

Jag förundras ofta över våra ledarskribenter. Vi har exempelvis Hanne Kjöller, som vecka efter vecka försöker hamra in budskapet att låginkomsttagare och långtidssjukskrivna är snåla, missunnsamma och arbetsskygga. Eller varför inte Per Gudmundson, som i dagens Svd presentarar en så urbota dum lösning på public service-dilemmat att man baxnar.

Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.

Så vad ska vi då göra?

Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".

Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.

Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?

Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...

Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.

Put a tail on me and call me a weasel...

Det kliar i fingrarna. Jag bara måste få berätta.

Det officiella anledningen till att vi igår natt, gumman och jag, ändrade vår resa till Thailand över jul, tidigarelade den med två veckor, är att jag inte ska behöva stressa under mellandagarna med förberedelser inför alla utvecklingssamtal, därtill är min mage alltför trasslig. Nej men självklart lille gubben, du ska inte stressa över jul.
Håhå jaja.

Men vad det egentligen handlar om är att resan krockar med London Masters i snooker. Polaren och jag satt och smygmsn:ade - bestämde resedatum och bokade biljetter - samtidigt som gumman letade efter nya flighter på luftgrop.com...
As cunning as a weasel. That's me.

Jag somnade in vid tvåsnåret sedan.
Leende och omnipotent.

Efter första boxningsträningen

Känner mig vimmelkantig efter boxningsträningen. Just det, boxningsträningen. Nu ska trettiplusmagen bort. Det verkade som om mina träningskamrater samtyckte; helvete vilka kroppslag. Måste ha svettats ut minst ett par, kanske tre liter på den dryga timme som jag studsade runt i den fyrkantiga ringen.

Träningen är slut och jag irrar omkring inne på ICA, har glömt bort vad jag ska handla. Tandkräm, så var det. Och så något att dricka förstås.

Framför juicedisken med tom blick. Det är med sorg i sinnet jag konstaterar att jag inte har någon favoritdryck, en törstsläckare som jag alltid brukar ta till. Utan att behöva tänka till. Coca cola, till exempel. Nej, jag måste alltid väga för och emot, och inget känns så där klockrent. Min räddning ikväll stavas Brämhult. Extrapris på ananas blodgrape. Bara 12 spänn. Jag känner mig mycket nöjd när jag går mot tandkrämsdisken.
Borde jag köpt två?

Historien upprepar sig. Pepsodent, liten tup. Eller colgate. Prislapparna är så slarvigt fastsatta på hyllkanten att det är omöjligt att avgöra vilken som är billigast. Pepsodenten kostar nog 17.90 men colgate vete fan.
Och ingen stor tub.
Varför har jag inget favoritmärke?
Till slut låter jag mig nöja med en Vademecum. Stor tub. Samma pris som en liten pepso.


Framme vid kassorna.
Alla tre köerna förefaller ta lika lång tid, om man räknar på längd och mängd varor per kund. Hugget som stucket. Varför har jag inte en favoritkassörska. En som jag alltid väljer när den här situationen uppstår? Tungan på vågen. Jag klarar inte det här idag, nu. Jag är helt slut. Kan ni inte se det?

I samma stund som jag ställer mig i en kö vet jag att jag valt fel. Den precis bredvid mig kommer att ta mycket kortare tid, så till den milda grad att nya kunder kommer att gå förbi mig, kasta nedlåtande blickar på puckot som är för stolt för att byta. Till slut kommer jag byta, när det går upp för mig att kassörskan har problem med något eller kanske till och med stängt kassan. Med en demonstrativ suck kommer jag att göra det, som för att signalera att jag åtminstone inte var omedveten om min otur.
För det var det, hör ni det!

Puss

Lilläldre om bloggstress

Ja, nog är det farten som dödar alltid. Det där som har med eftertanke att göra. Det hörs om inte annat på ordet.
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.

Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.

Ja, eller nåt sånt.

Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...

Janne i högform

Finns det något mer uppiggande än Janne Josefssonen i gammal god form? När han svavelosande, likt en blodhund, ansätter nonchalanta direktörer när de à la Albert Speer påstår att de inget visste?

Jag tror fan inte det.

Jag låg i sängen och bara njöt av kvällens Uppdrag granskning. Och sedan, i finalen, när Janne mer eller mindre tvingade de förlägna VDarna att garantera städarna vidare anställning, då bara tjöt jag av lycka.

Det börjar bli riktigt fånigt nu Hanne

Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.

Men på't igen.

Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?

Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.

Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.

Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.

Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?

Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.

En bild

...från Skottland.
Min polares blöta byxor.
Tyckte att bilden var cool.

...i brist därpå...

Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.

Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.

Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?

Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.


Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.

Grey my arse

Jaha, då ligger hon i koma hela avsnittet Meredtih. Bara en massa drömmar och what ifs à la Bobby Ewing. Och som salt på såret - för ack denna afton blöder vi - tycks alla i serien avguda det tillgjorda flickebarnet. Jag fattar inte hur ett sjukhus kan sluta upp så mangrant kring en så självupptagen, uppnäst och läppbotoxad tjej. De borde istället jubla och be till gud att hennes hjärta stannar för gott.

Nej, Grey's Anatomy höll inte heller måttet.

Och whiskyn var blaskig..

Man blir så trött, så trött

Jag vet inte varför jag utsätter mig för DN:s ledarskribent Hanne Kjöller.

I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.

Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.

Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?

Vem vet, vem vet.

Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.

Sista vagnen

När det handlar om vintern. Då är goda råd dyra. Resor är dyra. I varje fall runt Jul. Är det värt att betala det dubbla för att få fly kylan och mörkret?
Jag tror fan det.

Venezuela...

Jag drömmer.

Och hoppas.

Vad ska du göra ikväll då guldfisken?

Tja, titta på Idol och dricka Elefantöl

Två timmar i mörkret

Kommer hem. Gör mig redo för att njuta av ensamheten. Den oväntade och mycket välkomna. Sätter på mig sovsärken och gör mig bekväm i datorfåtöljen. Den nedgående solen bländar mig i låt säga en kvart innan den försvinner bakom fasaden av höstlika träd. Det råder nämligen ingen tvekan längre. Den är här.

Under ett par timmar hinner jag med att porrsurfa, ladda ner Jose Gonzalez senaste och öppna ett nytt blogkonto, ja eller vad man ska kalla det. Det har blivit helt mörkt nu, Joses metalliska Tear Drops ekar i rummet.

Snart ska jag börja blogga igen. Snart ska jag upp på den där jävla hästryggen igen. Den här gången blir det barbacka, ingen jävla snålskjuss, inget jävla smörande, inget jävla länkande till Svd bara för att.

Bara en massa skit som ingen bryr sig om.
Som när jag skrev dagbok

Back in business, motha fucka

Jaha, ska man ta tag i det här igen, bloggandet, nu när man äntligen har införskaffat en ny dator, äntligen har fått iordning lägenheten och förhoppningsvis gjort den sista vändan till IKEA-helvetet för överskådlig tid.
Ska man göra det?

Kanske borde jag pimpa upp bloggen litegrann... Jobba med lay out. Eller ett namnbyte. Jag vill ju mena att namnet inbjuder till förtröstan trots mörkret och kylan. Det är så jag tolkar det. Men jag kanske har lurat mig själv. Kanske börjar svängrummet krympa, kanske finns det inte längre? Efter helvetesalliansens budget kanske jag borde döpa om den till De hängdas svångrem, redskapen med vilket den dömde måhända lyckas förekomma sina bödlar...

Annars ägnade jag precis Jan guilliou en liten tanke. I dagens SVD berättar han om sin kärlek för Östermalm. Någonting om ridderlighet och tolerans som han inte fann på andra platser i huvudstaden. Egentligen borde man väl hata karln, men jag vet inte, det tar emot. Lite som mina känslor för Göran P...

En för professor Jung

1934 kom engelsmannen med det franskklingande namnet Boussin fram till att den optimala vikten för ett par vandringskängor av storlek 43 var 820 gram. Många storlekar har fått sina vikter reviderade genom historien, ända in på 2000-talet, men monsieur Boussins slutsats har stått sig.

Visst låter det trovärdigt. Uppgifterna har emellertid förmedlats till mig via en dröm. Jag kan inte förklara varför jag drömmer såna här saker. Jag fick till och med se en lista med alla årtal och viktangivelser.

Faktum är att 820 gram inte var så tokigt. Kolla in vad kängor väger så får ni se. Men vem Boussin är det vete katten.

Flyttångest II

Var och hämtade nyckeln till lägenheten. Passade på att ta en liten titt. Tapeterna är verkligen under all kritik. Pissgult, 80-talsturkost, och bebisrosa. Måste göra något åt det där. Balkongen var som jag kom ihåg den, fin, men vinden var östlig så Värmdöleden gjorde sig gällande. Som ett aldrig avstannande tinitusbrus, som en älvjävel rakt inpå husknuten. Tänk att man aldrig kan få ha det lite lugnt och skönt.
Det ska givetvis till att bli kritisk nu, nu när allt är bestämt, när flyttbil är hyrd och både kökssoffa och vardagsrumsdito är inhandlade.
Borde ta och sätta igång med packandet, men det tar emot. Det är de där jävla transportsträckorna.

Är det kanske läge för en whiskey istället, eller en liten öl på boule och berså? Om jag inte missminner mig så är det faktiskt solen som tittar fram.
För det var väl så där den såg ut?

Semesterapati

Det finns ingenting att säga.
Allt är redan dryftat.
I oändlighet.
Till förbannelse.

Med detta inte sagt att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att jag varken har lust eller finner det det minsta intressant att frossa i det, i allt som flyger och far runt omkring mig, och i min egen person.

Kan det vara det att jag aldrig sätter mig ner och bara andas ut, efter att ha andats in får man anta?

Kan det vara så att det måste få infinna sig lite stiltje - på gränsen till apati? - efter en hektiskt period av betygssättning, tuppslagsmål kolleger emellan, stora beslut om gemensamt boende och allmän stress?

Eller är det så att man bara får orden till låns? Språkkonjunkturen kanske går upp och ner, en himla massa variabler spelar in. Ibland kanske språkbanken höjer räntan, när det riskerar att gå inflation i ordbajsandet. Kan det vara så?

Hur ofta har man något att säga egentligen?

Otack, orätt och o

Nej nu jävlar drar jag till norrland. Här nere i Fjollträsk får man varken lön eller uppskattning. Här kämpat man som en, som en, som en person som kämpar skitmycket, men årets lärare, det blir, jag vem blir det?
Ja, iNte fan blir det jag!

Nej nej, du sorgliga riddare, du får istället sitta på första parkett, i allas blickfång, och förnedras när din PROTEGÉ får motta priset.
Inte ens brödsmulor att pilla i sig.
Ingenting
Nada

Och så säger han, i ett bisarrt uttryck för en perverterad ödmjukhet, att det här priset, det här priset, det har vi alla förtjänat, minsann, så mycket som vi jobbat. Så fint men så dumlätt att läsa dina tankar.
De bubblar över i de stora kokainögonen.
Jag vann priset, kidsen gillar mig mest av alla!

Nej den här skiten får det vara nog med. Nu ska jag till norrland. Tejpa fast en flaska Jack Daniels i min hand och bara svepa.
Förhoppningsvis glömma att gud finns.
Era jävla svin

Flyttångest

Jaha, vad händer i ditt liv egentligen? Ska vi ta det kronologiskt eller så som andan faller på? Eller kanske bara göra ett kort nedslag någonstans på vägen..

Du ska flytta ihop med din tjej. Det är första gången du tar det steget, märk väl. Börjar du få ångest? Går det lite för snabbt för ditt norrländska kynne?
Nej, det kan jag inte påstå.
Däremot är det trist att flytta ifrån berget, berget från vilket du blickar ut över precis hela Stockholm. Bort från berget och ut i förorten, nära naturen för det vill ni båda ha. Ut till förorten och alla gänguppgörelser. Ja, jo visst händer det att vi skjuter på varandra här ute men det är ju alltsomoftast lågkalibriga vapen, så det är sällan livshotande.

Två veckor innan inflyttning. Börjar det knaka lite i de berömda? En gammal synd från förr, en kort videosnutt à la Paris Hilton, i snokande orätta händer, och helvetet bryter ut. Hur fan kan man spara på en sån sak? Jag fattar det bara inte. Sparade du den för att titta på senare? Har du kanske en hel katalog med gamla erövringar?
Nej, inte i videoform, men du kan läsa om de flesta i min dagbok.
Här.

Låt mig berätta var jag befinner mig..

Just nu.

Jag har författat i runda slängar 43 stycken e-postmeddelanden till elever som i nuläget har IG i samhällskunskap.

Jag har haft 14 individuella samtal med elever mellan två betyg i franska. Av dessa fick samtliga det lägre alternativet. Jobbigt känns det, precis i början när man ser besvikelsen i deras naiva ögon. Men sedan rinner det av, snabbt.
Jag är en gås. Deras klagan är vatten.

Nu sitter jag och kämpar mot frestelsen att lätta på trycket i mitt anus. Att bara släppa ut det som finns där, det som bubblar och mullrar och längtar ut. I nio av tio fall är det en stor fis, men det kan även gömma sig en liten lort däri, i fisen så att säga, som kommer ut med en jävla fart. Jag ska nog ta det säkra före det osäkra. Ska nämligen vidare till en tant och skriva kontrakt. Man vill ju inte riskera… ja att komma dit med bajs i brallan liksom.
Dåligt första intryck.

Nej, nu ska jag visst på möte.

Cigarettes idjäen och idjäen och idjäen

Fan, jag är tillbaka i rökträsket. Helt plötsligt är min kropp inställd på nikotin- och röksug. Och godare har de förstås aldrig varit.
Kamelerna.
Det kommer väl vara så här. En gång rökare, alltid rökare. I perioder kan man hålla sig ifrån dem - som en nykter nikotinist - men helt fri, det blir man nog aldrig.

Lön? Äh det är inte så viktigt

En skolchef på en expanderande friskola försöker övertala mig att komma och jobba för henne. Hon ringer och mejlar, bjuder på glass och komplimenterar. Jag antar att jag håller på att bli head huntad...

Två ord bör uppmärksammas i detta inläggs första mening. Först och främst kallar vi idag den pedagogiska ledaren för "skolchef", av samma självklara anledning som vi kallar eleverna för "kunder". Rektor och elev luktar gammalt, mossigt och ja kateder liksom. Vidare lägger man med fördel till ordet "expanderande" när man pratar om framgångsrika friskolor. Som med all företagsverksamhet kan man bara få in mer kapital genom att expandera. Pengarna återfinns i elevunderlaget, varje elev tingar som bekant en liten peng, så det är inte tu tal om att förbättra befintliga skolor, nej nej det ger inga nya pengar, vad skulle aktieägarna säga om det?
Expandera, fler elever lika med större vinst.

Men nu har jag kommit av mig. Tanten som ringer på min mobil på de mest opassande tider, friskolekontorstider, dvs. när som helst, hon vill veta om jag gillar hennes skolas koncept. Ja, jo kanske säger jag, men jag har inte haft så mycket tid till att sätta mig in i det. I betygstider och allt. Nej det förstår hon. Dessutom säger jag att jag inte vet vad jag har att ta ställning till. Jag menar, vi har ju inte ens pratat var lönen kommer att hamna. På detta svarar skolchefen att det tar hon inte upp förrän hon vet att man är intresserad av jobbet, att man vill börja jobba för dem, först då är det läge att prata lön. Hon säger detta med en anstrykning av förakt i rösten. Hon verkar smått chockad över att jag nämner det.

För så är det mina vänner, för en lärare, och alla andra som jobbar med människor för den delen, fritidspedagoger och sjuksyrror, kommer lönen i andra hand. Det viktig är arbetssituationen, att det finns möjligheter att göra ett bra jobb. Vi ska stå över det rent materiella: Börjar man prata lön för tidigt i en förhandling då är man en oseriös lärare, en streber. Och inte ädel samarit som de friskolor för vars räkning vi förväntas jobba röven av oss.

Ja, jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om det...

Zidane och jag

Jag hade precis ett förtroligt samtal med Zinedine Zidane. Ni vet fransmannen som avslutade sin fantastiska fotbollskarriär med att skalla till sig ett rött kort och en förlust i VM-finalen för snart ett år sedan. Trots det blev han hyllad som en hjälte av fransmännen – han hade ju stått upp för sin familjs heder när Materazzi provocerat honom. Märklig machokultur det där.

Tillbaka till mitt samtal med karln. Jag hade spelat fotboll med mitt korpenlag och var på väg hem. Det regnade utanför idrottshallen och jag tvekade en stund. Hur fan ska jag ta mig till T-banan? Då fick jag syn på honom. Precis vid entrédörren stod han, bara några meter bort, och spanade ut i regnet med bekymrad min. Det såg ut som om han väntade på att bli hämtad.

Plötsligt insåg jag att jag hade sett honom tidigare. Han hade smugit omkring på den tomma läktaren och spanat in oss när vi spelade. Zinedine Zidane. Är inte det lite märkligt?

Vi stod ett tag och kastade förstulna blickar på varandra. Jag märkte att han kände sig iakttagen; han skruvade på sig som en frispark från strax utanför straffområdet.
Till slut gick jag fram till honom.

Saknar du fotbollen, Zidane?

Både och, sa han. Det naturliga steget nu är väl att skaffa barn. Jag frågade om det var det han ville. Han ryckte på axlarna.

Får jag ge dig ett råd? Vad du än bestämmer dig för, sluta inte med fotbollen, inte helt i alla fall.

På detta log han, så där avväpnande som bara Zidane kan le.
Il faut qu j’y aille, sa han kort, rättade till kragen och försvann ut i regnet.

Jag vill tro att han tog intryck av vårt korta samtal. Inte för att jag saknar Zidanes fotbollskonster, men man ska inte behöva ge upp det man älskar på grund av samhällets högst godtyckliga konventioner. Inte ska väl en sån som Zidane behöva smyga omkring, som en tjuv om natten, på tomma läktare i en sunkig hall i en Stockholmsförort bara för att han saknar fotbollen, för att någon bestämt att han är för gammal, att han borde göra något annat?

Det finns inget på förhand bestämt bäst före-datum, Zidane.

Glöm inte det.

En historisk dag

Mitt första inlägg från min Nokia N95. Plockade upp ett trådlöst nätverk på Götgatan. Nu sitter man här, med mobilus maximus i ena handen och en bärs i den andra.

Här behövs inget förlåtande ljus. Leksaken hade varit lika vacker i gråmulet, snöglopp och stänk. Om ni bara visste.

Detta inlägg hade kanske varit lite mer intressant för ofrivillig läsare om jag haft något vettigt på hjärtat men icke. Men det var historiskt som sagt.

Och så insomnandet

Somnade du?

Mm, jag skulle precis sätta mig på stjärtlappen och åka igenom istunneln...

Det sista innan insomnandet

Hon är lite nere nu, morsan.
Jag tror att hon äter dåligt och så.

Jaha..
vad äter hon då?

Hm..
jag vet inte..
men kassler typ...

Förbjud gruppsex

Med anledning av den uppmärksammade domen mot krögarpojkarna och att fallet nu skall prövas i hovrätten så kan jag bara säga att det är fan så strongt av den 19-åriga tjejen. Det kan inte vara lätt att ta om hela skiten en gång till.

För nog låter det helt galet att tingsrätten anser det troligt att hon utsattes för våld och förnedring men att grabbarna möjligtvis, kanske, måhända inte riktigt förstod det. Det är intressant att de uppenbarligen förstod det dagen efter, när de nyktrat till, om man får tro på deras egna sms-meddelanden. Full kille kan inte våldta och allt det där. Nu är ju inte förnedring i sig straffbart. Endast om någon person i sällskapet inte är med på det som sker och visar detta klart och tydligt.

Så vi kommer tillbaka till grundfrågan, fattade grabbarna att tjejen tyckte att leken gått för långt? Egentligen kanske man borde fråga, varför informerade de sig inte om vad tjejen tyckte? Och följdfrågan, hur kan man få grabbar att bry sig om hur tjejer upplever den älskog de idkar tillsammans?

Får jag komma med ett förslag?

Förbjud gruppsex.

Föreställ er det.
Om grabbarna visste att de begick en olaglig handling bara genom att ha sex med kvinnan, nog fan hade de förvissat sig om att hon inte skulle ha anledning att tjalla på dem dagen efter. Exempelvis skulle de troligtvis inte trycka upp prylar i hennes anus, utan hennes uttryckliga godtycke då förstås. Om den sexuella handlingen allena var olaglig, nog fan hade de stannat upp och frågat tjejen vad hon tyckte.

Petig och bakåtsträvande vän av ordningen kommer på detta förslag att opponera sig. Vi kan ju inte lagstadga mot gruppsex!?! Hur skulle det se ut? Om man vill ha gruppsex så måste man väl få ha det.

Ja, det är klart att man måste. Och de personer som vill ha gruppsex kommer också att ha det. Precis som att en femtonårig kille kommer att har sex med sin fjortonåriga flickvän, trots att det är en olaglig handling. Om han behandlar henne väl så finns det ingen anledning att oroa sig. Lagen fungerar preventivt.

Jag fattar inte att ingen har droppat detta tidigare. Och jag tycker att det vore en så jävla ball signal att sända ut till resten av världen. Vi i frigjorda Sverige -tillsammans med danskarna de som uppfann gruppsexet - förbjuder sex med fler än två personer!

Ännu ett obegripligt människoöde

Våren 2003 får Bertrand Cantat, sångare i rockgruppen Noir Desir, för sig att misshandla sin flickvän, skådespelerskan Marie Trintignant, till döds på ett hotellrum i Vilnius i Litauen. Nyheten slår ner som en bomb i hemlandet. Paret var nämligen mycket omskrivet - helt i klass med Monica Belluci och Vincent Cassel - och om man ska dra en parallell så skulle det vara ungefär som om Jocke Thåström slog ihjäl Regina Lund. Cantat är till yttermera visso känd för sitt stora sociala patos; att han skulle mörda någon upplevs som osannolikt. Men bevisen är obestridliga; med upprepade slag har han bragt henne om livet.
Nu sitter han bakom lås och bom.

Hatad men inte glömd.

För vilka låtar de gjorde ändå..

Kliande uppkoppling utan sex

En sjuksyster har sugit fast fem sugproppar på min torso. Sladdar förbinder dem med en elektroniskt mackapär som liknar en mobiltelefon i skala 5:1. Gigantisk med andra ord. Den sitter fast i mitt bälte vilket får mig att känna mig som en medlem av Unga Forskare på 80-talet. Propparna ska sitta kvar tills imorgon bitti.
Det börjar klia.

Jag genomgår ett 24-timmars Ekg. De kollar min hjärtverksamhet. Jag vet redan vad de kommer att säga. De kommer att säga att alla värden är helt normala, att det inte är något fel på mitt hjärta, och jag kommer att känna en konstig blandning av lättnad och besvikelse. För det ÄR något fel på mitt hjärta.

Sjuksyrran sa åt mig att föra anteckning över alla tillfällen då min puls stiger. Avsevärt sa hon. Tyvärr bad jag henne inte precisera vad hon menade med detta. Avsevärt som i när jag vispade grädden alldeles nyss? Avsevärt som i när jag skuttade uppför berget på min väg hem? Avsevärt som i min förväntan när jag öppnade dörren för att se om min nya Nokia N95 hade kommit? Avsevärt som i den häftiga besvikelse jag erfor när den inte hade det?

Tyvärr sover gumman hemma hos sig i natt. Det hade varit gött att protokollföra lite sex. Och att överdriva en smula.
Klockan 23.00 till 01.30: Älskog.
Det hade varit spännande och lite pinigt att se sjuktantens min.
Framför allt pinigt när hon sedan kollade in Ekg-resultatet och upptäckte att det var tämligen normalt..