Att fixa första sidan, å andra sidan...

... att slå in öppna dörrar.
Att kasta in brandfacklor i övertända hus.
Att utfärda gratulationer.

Att åberopa det femte författningstillägget. För att det låter coolt och för att det är nödvändigt. 60-40, fördel pommes.

Att träna penngrepp, klart bättre som tidsmarkör än vilken fluortant som helst... min kvinna i varje hamn.

Vad som helst hade kunnat vara mitt.

En riktigt malande låt för att avrunda. En evighetslång inledning som vägrar lyfta utan omärkligt övergår i en lika ändlös avslutning.
Som en Uffe som fastnat i haschpsykosen...

Peter, man blir ledsen, besviken, men kanske framförallt orolig...

Peter Wolodarski är just en sån där kille som man skulle vilja visa runt stan, världen eller varför inte skolan, så att han vaknar upp liksom. Dra fram hans anikte från under det tjocka duntäcket och tvinga honom att ta sig en liten titt. Vanligtvis skriver han om hur bra världen blivit sedan alla fick kapitalism och strukturanpassningsprogram. Nu ger han sig in i skoldebatten. Friskolorna har lett till en sund konkurrens som också gjort de kommunala skolorna bättre.
Så talar Wolodarski.
Ok, nu ska vi se.

Wolodarski tycker att det är missvisande att John Bauer får statuera exempel, när bilden egentligen är en helt annan om man tittar på "generella observationer". Redan här visar han tydligt hur illa insatt han är och varför det bara blir bisarrt när dagstidningarnas proffstyckare prompt skall ha något att säga om precis allt.

De förbättrade resultaten mäter man genom att titta på betygen, så är det. Betygen är i sin tur det bästa konkurrensmedlet skolor har idag för att locka till sig nya kunder, som friskolorna så oblygt valt att kalla eleverna. Om Peter Wolodarski brytt sig om att titta på hur våra styrmedel ser ut idag och hur debatten har gått om det alltför stora tolkningsutrymmet de ger så skulle han nog inse, kanske, att det är uplagt för att sätta godtyckliga betyg. Det krävs dessutom från skolchefer, inte bara underförstått. Wolodarksi borde ta och läsa konkurrenten Svd idag; en helt briljant beskrivning av hur det verkligen går till.

Tittar man på betygen så har de ökat markant sedan friskolornas inträde, så sant. Men har elevernas kunskaper ökat i samma takt? Åh nej, tyvärr har de snarare rört sig i motsatt riktning. I en internationell jämförelse tappar vi mark. Även högskolorna klagar sedan ett tiotal år tillbaka på att eleverna är sämre förberedda på vad som krävs för högre studier. Men det väljer Wolodarski att bortse ifrån.

Andra fakta om friskolor. Lärartätheten är lägre än på kommunala skolor. Fakta. Hur kan detta göra skolan bättre? Hur kan eleverna lära sig mer med färre lärare? Vidare drar man ner på kuratorer, skolsystrar och för att inte tala om vikarier. Hittar Wolodarski en enda friskola som engagerar vikarier vid sjukfrånvaro så ska jag personligen ge honom ett pris. De finns inte Peter.

Det är faktiskt så dumt att såna som Peter ska få uttala sig om skolan. Han kan sätta griller i huvudet på folk som är ännu sämre insatta än han själv.

Stoiska finnar

– Hon var en bra människa, hon var min kemilärare

En finsk elev uttalar sig om rektorn som så heroiskt offrade sig för att rädda sina elever.

Det är i sanning befriande att det är FInland som står som värd för den senaste skolmassakern. Istället för att tvingas lyssna till hysteriska amerikaners framtvingade klagosånger får vi nu ta del av en mer nedtonad, och tja värdig, redogörelse för vad som hände. Här slår vi inte på känslotrumman, snarare tvärtom faktiskt. Alla verkar uttrycka sig lugnt och sakligt, tja för att inte säga lite småtort.

Mest gillade jag killen som hade känt mördaren sen han var sju år gammal. När han hörde skotten så sprang han, inte mer med det. Innan vansinnesskjutningen hade mördaren in spe uttryckt beundran för Columbinekillarna.
Nej hade han då sagt, att tänka så är sjukt Matti (eller vad han nu kan ha hetat).
Inte mer med det.
Inget snyftande, inget hulkande.
Bara som det var.

Fusket värre på gymnasiet

Alla fuskar i dagens skola. Så är det tyvärr. Bevare oss när eländet når sjukvården.

Skolchefer lever på de kryphål som skolsystemet så behjälpligt tillhandahåller. Det finns många exempel på det. Titta bara på hur skolor idag tävlar med varandra om marknadsandelar. Marknaden utgörs av elever med en skolpeng på mellan 50 och 90 000. Hur gör skolor idag för att ta marknadsandelar av varandra? Ta er en liten titt i dessa bistra tider. Ofta heter det bärbar dator under studierna, eller unika möjligheter att kombinera studier med idrott och annat roligt. Kanske en utlandsresa. Eller en I-pod. Eller varför inte möjligheten att kunna välja mellan för- och eftermiddagsstudier.
Men framförallt handlar det om att kunna uppvisa goda resultat, höga betyg.

"När jag anställde dig för ett år sedan, vet du vad din handledare sa till mig då? Grattis sa han. Nu har det gått ett år. Du har 24 procent underkända på samhällskursen. När ska du börja visa din kvalitet?"

Så lät min förra arbetsgivare när vi skulle ha medarbetaresamtalet, det samtal som ligger till grund för en eventuell löneökning. 90 procent minst godkända skulle måluppfyllelsen ligga på, annars kunde man glömma bonusslantarna.

Många av mina kolleger hade redan nått målet. Samtliga efter enskilda samtal med chefen om hur man tolkar mål och kriterier. "Står det att man ska läsa en roman på 250 sidor? Gör det det? Nej precis, då behöver man inte göra det heller!"
Så talade vår pedagogiske ledare till svenskläraren.

Historieläraren fick också se sin stolthet aningen naggad i kanten.
Historia A har ett huvudsakligt innehållsmål: Eleven skall känna till grundläggande drag i den historiska utvecklingen. För att blidka vår rektor ritade läraren en tallinje från år noll fram till nu på tavlan. Sedan markerade han och skrev upp viktiga händelser, Jesus födelse, digerdöden, Gustav Wasa osv. Eleven, som i ärlighetens namn hade fått tillräckligt med chanser, ritade av tallinjen och sedan hade de "läxförhör" i en halvtimme, ett förhör under vilket eleven hela tiden fick ta tallinjen till hjälp. Rektorn var mycket nöjd med lärarens lösning. Var det en bra lärare? I mitt ospottade rövhål.

I media framhålls ofta att vi ska lita på lärarnas profession, de står som garant för skolans kvalitet. Men frågan är varför lärare skulle ha högre moral än någon annan i samhället? Särskilt när de upplever påtryckningar från alla håll, skolledningen, elever, föräldrar, att vara snälla i sin bedömning. Oavsett om lärare borde ha högre moral eller inte så misslyckas de. Ta en titt på betygsinflationen de senaste tio åren. Skolverket borde ha höjt betygsräntan för länge sedan.
Ja ja kom inte på nåt roligare att skriva.

Så långt om inkomsterna. Till utgifterna. Vad sparar skolorna pengar på?

Ja vi kan ju glömma gamla förlegade institutioner som bibliotek, idrottssal, kurator, skolsyster, mattant.. Vikarier? Ett typiskt 90-talsfenomen. Det gäller alltså att dra ner på tjänsterna helt enkelt. Min förra arbetsgivare ansökte om att få starta en skola med 300 elever på 18 heltidstjänster. Redan där en skrämmande låg lärartäthet.
Nu har de knappt 400 elever på 14-16 tjänster.

Grattis Sverige

Jag ska be att få återkomma om det där

Ja så får det nog bli, för just nu förefaller det som strängt taget omöjligt. Om man säger så här: mina fisar luktar som en blandning mellan riskakor och mycket gamla ägg, mina fingrar är stela av köld, jag kan se min andedräkt och min mage har vaknat till, rejält.

Det går bara inte...

Men nu får de väl ändå ge sig...

...förlåt Kjöller

Likväl

Folk har olika syn på vad termen arbetsfömåga borde innebära. Det fastslår idag min allra käraste ledarskribent på politruktidningen Dagens Nyheter. Myndighetspersoner med vänstersympatier sjukskriver oftare patienter än högermänniskor. Vad kan nu det bero på? Kanske på att människor ofta vill tro att andra gör som en själv. Högermänniskor tar helt enkelt för givet att alla skiter i att betala skatt. Utan skatt, inga pengar att betala sjukskrivningarna med.

Vidare förfärar sig Hanne Kjöller öfver att den sjukskrivne ofta ägnar sig åt målning eller någon annan kreativ syssla under sjukskrivningen. Ja, vilka jävla svin va. Nog kan man begära att en sjukling gör något riktigt tråkigt och meningslöst när han eller hon är hemma, som att ligga framför TV:n, kedjeröka och titta på ändlösa eftermiddagsrepriseringar av Falcon Crest. Inte fan ska man få må bra under rehabiliteringen.

Det ska löna sig att arbeta

Jaha, här sitter man på jobbet trots att det är novemberlov.

På nyheterna har de precis berättat att avgående Schenström - hette hon så? - kommer att få behålla sin lön i två år. Shit vad najs alltså. Två år att bara sitta och fisa, dricka kaffe och jäsa, slå dank och rulla hatt. Jag unnar hennne verkligen den ledigheten.

Ersättningen kommer emellertid att räknas av mot andra inkomster. Så för att det ska löna sig för Schenström att arbeta så ska hon hitta ett jobb som betalar mer än 84000 i månaden. Gött mos, Schenström! För vem har sagt att det ska löna sig att arbeta?

Ja, vad i helvete ska man säga?

Det är nästan Hanne kjöller-varning på hyckleriet.

Det var ju inte så snällt Pihlblad

Anders Pihlblads agerande i den så kallade Schenströmsaffären förefaller mycket besynnerligt. Som tämligen konservativ vad beträffar värderingar anser jag att man hånglar av en anledning, vilken som helst men någon; det är mycket sällan som man ramlar och tar emot sig med läpparna mot någon annans för att inte skada sig.

Frågan är vad herr Pihlblad tänkte när han tryckte sin mun mot Reinfeldts närmaste kvinnas dito? De var endast glada i hatten, inte redlösa, trots att notan gick på nästan tusenlappen.

Så det var inte gammal hederlig fyllekåthet. Och det handlade inte heller om någon privat relation. Det var ännu viktigare att poängtera.

Hm, så vad finns det kvar?

Ja vad kan det finnas kvar egentligen, herr seriösa politiske granskare?

Ännu en skarpsinnig ledare...

Jag förundras ofta över våra ledarskribenter. Vi har exempelvis Hanne Kjöller, som vecka efter vecka försöker hamra in budskapet att låginkomsttagare och långtidssjukskrivna är snåla, missunnsamma och arbetsskygga. Eller varför inte Per Gudmundson, som i dagens Svd presentarar en så urbota dum lösning på public service-dilemmat att man baxnar.

Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.

Så vad ska vi då göra?

Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".

Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.

Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?

Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...

Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.

Put a tail on me and call me a weasel...

Det kliar i fingrarna. Jag bara måste få berätta.

Det officiella anledningen till att vi igår natt, gumman och jag, ändrade vår resa till Thailand över jul, tidigarelade den med två veckor, är att jag inte ska behöva stressa under mellandagarna med förberedelser inför alla utvecklingssamtal, därtill är min mage alltför trasslig. Nej men självklart lille gubben, du ska inte stressa över jul.
Håhå jaja.

Men vad det egentligen handlar om är att resan krockar med London Masters i snooker. Polaren och jag satt och smygmsn:ade - bestämde resedatum och bokade biljetter - samtidigt som gumman letade efter nya flighter på luftgrop.com...
As cunning as a weasel. That's me.

Jag somnade in vid tvåsnåret sedan.
Leende och omnipotent.

Efter första boxningsträningen

Känner mig vimmelkantig efter boxningsträningen. Just det, boxningsträningen. Nu ska trettiplusmagen bort. Det verkade som om mina träningskamrater samtyckte; helvete vilka kroppslag. Måste ha svettats ut minst ett par, kanske tre liter på den dryga timme som jag studsade runt i den fyrkantiga ringen.

Träningen är slut och jag irrar omkring inne på ICA, har glömt bort vad jag ska handla. Tandkräm, så var det. Och så något att dricka förstås.

Framför juicedisken med tom blick. Det är med sorg i sinnet jag konstaterar att jag inte har någon favoritdryck, en törstsläckare som jag alltid brukar ta till. Utan att behöva tänka till. Coca cola, till exempel. Nej, jag måste alltid väga för och emot, och inget känns så där klockrent. Min räddning ikväll stavas Brämhult. Extrapris på ananas blodgrape. Bara 12 spänn. Jag känner mig mycket nöjd när jag går mot tandkrämsdisken.
Borde jag köpt två?

Historien upprepar sig. Pepsodent, liten tup. Eller colgate. Prislapparna är så slarvigt fastsatta på hyllkanten att det är omöjligt att avgöra vilken som är billigast. Pepsodenten kostar nog 17.90 men colgate vete fan.
Och ingen stor tub.
Varför har jag inget favoritmärke?
Till slut låter jag mig nöja med en Vademecum. Stor tub. Samma pris som en liten pepso.


Framme vid kassorna.
Alla tre köerna förefaller ta lika lång tid, om man räknar på längd och mängd varor per kund. Hugget som stucket. Varför har jag inte en favoritkassörska. En som jag alltid väljer när den här situationen uppstår? Tungan på vågen. Jag klarar inte det här idag, nu. Jag är helt slut. Kan ni inte se det?

I samma stund som jag ställer mig i en kö vet jag att jag valt fel. Den precis bredvid mig kommer att ta mycket kortare tid, så till den milda grad att nya kunder kommer att gå förbi mig, kasta nedlåtande blickar på puckot som är för stolt för att byta. Till slut kommer jag byta, när det går upp för mig att kassörskan har problem med något eller kanske till och med stängt kassan. Med en demonstrativ suck kommer jag att göra det, som för att signalera att jag åtminstone inte var omedveten om min otur.
För det var det, hör ni det!

Puss

Lilläldre om bloggstress

Ja, nog är det farten som dödar alltid. Det där som har med eftertanke att göra. Det hörs om inte annat på ordet.
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.

Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.

Ja, eller nåt sånt.

Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...

Janne i högform

Finns det något mer uppiggande än Janne Josefssonen i gammal god form? När han svavelosande, likt en blodhund, ansätter nonchalanta direktörer när de à la Albert Speer påstår att de inget visste?

Jag tror fan inte det.

Jag låg i sängen och bara njöt av kvällens Uppdrag granskning. Och sedan, i finalen, när Janne mer eller mindre tvingade de förlägna VDarna att garantera städarna vidare anställning, då bara tjöt jag av lycka.

Det börjar bli riktigt fånigt nu Hanne

Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.

Men på't igen.

Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?

Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.

Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.

Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.

Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?

Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.

En bild

...från Skottland.
Min polares blöta byxor.
Tyckte att bilden var cool.

...i brist därpå...

Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.

Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.

Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?

Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.


Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.

Grey my arse

Jaha, då ligger hon i koma hela avsnittet Meredtih. Bara en massa drömmar och what ifs à la Bobby Ewing. Och som salt på såret - för ack denna afton blöder vi - tycks alla i serien avguda det tillgjorda flickebarnet. Jag fattar inte hur ett sjukhus kan sluta upp så mangrant kring en så självupptagen, uppnäst och läppbotoxad tjej. De borde istället jubla och be till gud att hennes hjärta stannar för gott.

Nej, Grey's Anatomy höll inte heller måttet.

Och whiskyn var blaskig..

Man blir så trött, så trött

Jag vet inte varför jag utsätter mig för DN:s ledarskribent Hanne Kjöller.

I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.

Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.

Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?

Vem vet, vem vet.

Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.

Sista vagnen

När det handlar om vintern. Då är goda råd dyra. Resor är dyra. I varje fall runt Jul. Är det värt att betala det dubbla för att få fly kylan och mörkret?
Jag tror fan det.

Venezuela...

Jag drömmer.

Och hoppas.

Vad ska du göra ikväll då guldfisken?

Tja, titta på Idol och dricka Elefantöl

Två timmar i mörkret

Kommer hem. Gör mig redo för att njuta av ensamheten. Den oväntade och mycket välkomna. Sätter på mig sovsärken och gör mig bekväm i datorfåtöljen. Den nedgående solen bländar mig i låt säga en kvart innan den försvinner bakom fasaden av höstlika träd. Det råder nämligen ingen tvekan längre. Den är här.

Under ett par timmar hinner jag med att porrsurfa, ladda ner Jose Gonzalez senaste och öppna ett nytt blogkonto, ja eller vad man ska kalla det. Det har blivit helt mörkt nu, Joses metalliska Tear Drops ekar i rummet.

Snart ska jag börja blogga igen. Snart ska jag upp på den där jävla hästryggen igen. Den här gången blir det barbacka, ingen jävla snålskjuss, inget jävla smörande, inget jävla länkande till Svd bara för att.

Bara en massa skit som ingen bryr sig om.
Som när jag skrev dagbok

Back in business, motha fucka

Jaha, ska man ta tag i det här igen, bloggandet, nu när man äntligen har införskaffat en ny dator, äntligen har fått iordning lägenheten och förhoppningsvis gjort den sista vändan till IKEA-helvetet för överskådlig tid.
Ska man göra det?

Kanske borde jag pimpa upp bloggen litegrann... Jobba med lay out. Eller ett namnbyte. Jag vill ju mena att namnet inbjuder till förtröstan trots mörkret och kylan. Det är så jag tolkar det. Men jag kanske har lurat mig själv. Kanske börjar svängrummet krympa, kanske finns det inte längre? Efter helvetesalliansens budget kanske jag borde döpa om den till De hängdas svångrem, redskapen med vilket den dömde måhända lyckas förekomma sina bödlar...

Annars ägnade jag precis Jan guilliou en liten tanke. I dagens SVD berättar han om sin kärlek för Östermalm. Någonting om ridderlighet och tolerans som han inte fann på andra platser i huvudstaden. Egentligen borde man väl hata karln, men jag vet inte, det tar emot. Lite som mina känslor för Göran P...

En för professor Jung

1934 kom engelsmannen med det franskklingande namnet Boussin fram till att den optimala vikten för ett par vandringskängor av storlek 43 var 820 gram. Många storlekar har fått sina vikter reviderade genom historien, ända in på 2000-talet, men monsieur Boussins slutsats har stått sig.

Visst låter det trovärdigt. Uppgifterna har emellertid förmedlats till mig via en dröm. Jag kan inte förklara varför jag drömmer såna här saker. Jag fick till och med se en lista med alla årtal och viktangivelser.

Faktum är att 820 gram inte var så tokigt. Kolla in vad kängor väger så får ni se. Men vem Boussin är det vete katten.

Flyttångest II

Var och hämtade nyckeln till lägenheten. Passade på att ta en liten titt. Tapeterna är verkligen under all kritik. Pissgult, 80-talsturkost, och bebisrosa. Måste göra något åt det där. Balkongen var som jag kom ihåg den, fin, men vinden var östlig så Värmdöleden gjorde sig gällande. Som ett aldrig avstannande tinitusbrus, som en älvjävel rakt inpå husknuten. Tänk att man aldrig kan få ha det lite lugnt och skönt.
Det ska givetvis till att bli kritisk nu, nu när allt är bestämt, när flyttbil är hyrd och både kökssoffa och vardagsrumsdito är inhandlade.
Borde ta och sätta igång med packandet, men det tar emot. Det är de där jävla transportsträckorna.

Är det kanske läge för en whiskey istället, eller en liten öl på boule och berså? Om jag inte missminner mig så är det faktiskt solen som tittar fram.
För det var väl så där den såg ut?

Semesterapati

Det finns ingenting att säga.
Allt är redan dryftat.
I oändlighet.
Till förbannelse.

Med detta inte sagt att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att jag varken har lust eller finner det det minsta intressant att frossa i det, i allt som flyger och far runt omkring mig, och i min egen person.

Kan det vara det att jag aldrig sätter mig ner och bara andas ut, efter att ha andats in får man anta?

Kan det vara så att det måste få infinna sig lite stiltje - på gränsen till apati? - efter en hektiskt period av betygssättning, tuppslagsmål kolleger emellan, stora beslut om gemensamt boende och allmän stress?

Eller är det så att man bara får orden till låns? Språkkonjunkturen kanske går upp och ner, en himla massa variabler spelar in. Ibland kanske språkbanken höjer räntan, när det riskerar att gå inflation i ordbajsandet. Kan det vara så?

Hur ofta har man något att säga egentligen?

Otack, orätt och o

Nej nu jävlar drar jag till norrland. Här nere i Fjollträsk får man varken lön eller uppskattning. Här kämpat man som en, som en, som en person som kämpar skitmycket, men årets lärare, det blir, jag vem blir det?
Ja, iNte fan blir det jag!

Nej nej, du sorgliga riddare, du får istället sitta på första parkett, i allas blickfång, och förnedras när din PROTEGÉ får motta priset.
Inte ens brödsmulor att pilla i sig.
Ingenting
Nada

Och så säger han, i ett bisarrt uttryck för en perverterad ödmjukhet, att det här priset, det här priset, det har vi alla förtjänat, minsann, så mycket som vi jobbat. Så fint men så dumlätt att läsa dina tankar.
De bubblar över i de stora kokainögonen.
Jag vann priset, kidsen gillar mig mest av alla!

Nej den här skiten får det vara nog med. Nu ska jag till norrland. Tejpa fast en flaska Jack Daniels i min hand och bara svepa.
Förhoppningsvis glömma att gud finns.
Era jävla svin

Flyttångest

Jaha, vad händer i ditt liv egentligen? Ska vi ta det kronologiskt eller så som andan faller på? Eller kanske bara göra ett kort nedslag någonstans på vägen..

Du ska flytta ihop med din tjej. Det är första gången du tar det steget, märk väl. Börjar du få ångest? Går det lite för snabbt för ditt norrländska kynne?
Nej, det kan jag inte påstå.
Däremot är det trist att flytta ifrån berget, berget från vilket du blickar ut över precis hela Stockholm. Bort från berget och ut i förorten, nära naturen för det vill ni båda ha. Ut till förorten och alla gänguppgörelser. Ja, jo visst händer det att vi skjuter på varandra här ute men det är ju alltsomoftast lågkalibriga vapen, så det är sällan livshotande.

Två veckor innan inflyttning. Börjar det knaka lite i de berömda? En gammal synd från förr, en kort videosnutt à la Paris Hilton, i snokande orätta händer, och helvetet bryter ut. Hur fan kan man spara på en sån sak? Jag fattar det bara inte. Sparade du den för att titta på senare? Har du kanske en hel katalog med gamla erövringar?
Nej, inte i videoform, men du kan läsa om de flesta i min dagbok.
Här.

Låt mig berätta var jag befinner mig..

Just nu.

Jag har författat i runda slängar 43 stycken e-postmeddelanden till elever som i nuläget har IG i samhällskunskap.

Jag har haft 14 individuella samtal med elever mellan två betyg i franska. Av dessa fick samtliga det lägre alternativet. Jobbigt känns det, precis i början när man ser besvikelsen i deras naiva ögon. Men sedan rinner det av, snabbt.
Jag är en gås. Deras klagan är vatten.

Nu sitter jag och kämpar mot frestelsen att lätta på trycket i mitt anus. Att bara släppa ut det som finns där, det som bubblar och mullrar och längtar ut. I nio av tio fall är det en stor fis, men det kan även gömma sig en liten lort däri, i fisen så att säga, som kommer ut med en jävla fart. Jag ska nog ta det säkra före det osäkra. Ska nämligen vidare till en tant och skriva kontrakt. Man vill ju inte riskera… ja att komma dit med bajs i brallan liksom.
Dåligt första intryck.

Nej, nu ska jag visst på möte.

Cigarettes idjäen och idjäen och idjäen

Fan, jag är tillbaka i rökträsket. Helt plötsligt är min kropp inställd på nikotin- och röksug. Och godare har de förstås aldrig varit.
Kamelerna.
Det kommer väl vara så här. En gång rökare, alltid rökare. I perioder kan man hålla sig ifrån dem - som en nykter nikotinist - men helt fri, det blir man nog aldrig.

Lön? Äh det är inte så viktigt

En skolchef på en expanderande friskola försöker övertala mig att komma och jobba för henne. Hon ringer och mejlar, bjuder på glass och komplimenterar. Jag antar att jag håller på att bli head huntad...

Två ord bör uppmärksammas i detta inläggs första mening. Först och främst kallar vi idag den pedagogiska ledaren för "skolchef", av samma självklara anledning som vi kallar eleverna för "kunder". Rektor och elev luktar gammalt, mossigt och ja kateder liksom. Vidare lägger man med fördel till ordet "expanderande" när man pratar om framgångsrika friskolor. Som med all företagsverksamhet kan man bara få in mer kapital genom att expandera. Pengarna återfinns i elevunderlaget, varje elev tingar som bekant en liten peng, så det är inte tu tal om att förbättra befintliga skolor, nej nej det ger inga nya pengar, vad skulle aktieägarna säga om det?
Expandera, fler elever lika med större vinst.

Men nu har jag kommit av mig. Tanten som ringer på min mobil på de mest opassande tider, friskolekontorstider, dvs. när som helst, hon vill veta om jag gillar hennes skolas koncept. Ja, jo kanske säger jag, men jag har inte haft så mycket tid till att sätta mig in i det. I betygstider och allt. Nej det förstår hon. Dessutom säger jag att jag inte vet vad jag har att ta ställning till. Jag menar, vi har ju inte ens pratat var lönen kommer att hamna. På detta svarar skolchefen att det tar hon inte upp förrän hon vet att man är intresserad av jobbet, att man vill börja jobba för dem, först då är det läge att prata lön. Hon säger detta med en anstrykning av förakt i rösten. Hon verkar smått chockad över att jag nämner det.

För så är det mina vänner, för en lärare, och alla andra som jobbar med människor för den delen, fritidspedagoger och sjuksyrror, kommer lönen i andra hand. Det viktig är arbetssituationen, att det finns möjligheter att göra ett bra jobb. Vi ska stå över det rent materiella: Börjar man prata lön för tidigt i en förhandling då är man en oseriös lärare, en streber. Och inte ädel samarit som de friskolor för vars räkning vi förväntas jobba röven av oss.

Ja, jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om det...