Världens kortaste roman, alltså inte novell

En berättelse om en gymnasieelev. Skriven i tredjeperson. Relativt förtvivlade tankar, någorlunda känslostörd och utan riktigt nära vänner.
Som mig själv ungefär om man tar bort det sista, eller ja, det tål att diskuteras.

Helgknullar ganska friskt med drakar, skator, skåp och grisknull. Aldrig något seriöst.
Känner du igen dig?

Har en tjejbekant, ja vi kan säga barndomsvän, Känner sig kluven till henne. Ömsom upplever han henne som krävande, ömsom finner han deras vänskap mycket djup och speciell.
Han är inte det minsta intresserad av henne sexuellt. Hon har hängiga bröst och olycklig hy. Hon varierar kraftigt i vikt.
Han brukar säga att han aldrig har lagt sin hand på henne. De är bara vänner. Under alkoholens inverkan kan han emellertid ibland vackla.
Så även hon.

Tio år senare träffas de igen. De pratar gamla minnen. Mycket sprit.
Hon har problem med karlar. Han med relationen till sin far. Hon vill att han ska öppna sig för henne. Han sluter sig ännu mer. Frustration. Något gnager i henne, måste ut.

Hon säger det som om det vore den mest naturliga sak i världen:
”Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att du våldtog mig i gymnasiet”