Sveriges regering har varit tillsammans lite längre än jag och min flickvän, i lite drygt hundra dagar. Jag kan inte bli av med känslan att vi, valdagen i september, slutgiltigt släppte lös ett odjur, egoismens råa best. Nu låter vi den härja fritt på medmänsklighetens nedtrampade och i sörjan bortglömda slagfält, gläfsa och slita sönder de sista resterna av ett måhända gammalmodigt men ack så ädelt ideal.
Vi har gjort Sverige till ett solidaritetens U-land. Så känns det.
Stopplagar hävs och vi köper loss våra lägenheter, gör miljonklipp utan att förtjäna det. Vi köper in oss i sjukhus och behandlingshem och gör pengar på människors lidanden.
Allt är Görans fel. Hans loja inställning till ämbetet under valupptakten var ett direkt hån mot alla som kämpade emot den borgerliga masspsykosen som drog över landet. Överlägset leende, oengagerad, satt han och längtade bort till Anitra och det nya livet som storbonde som väntade honom. Tänk att hans tid skulle komma att präglas av detta svek.
Man trodde ju att kovändningen i EMU-frågan var lågvattenmärket men icke.
Ja, så här kan man ju också starta dagen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar