Utbrändheten är lärarens fiende nummer ett. Man måste alltid vara beredd på den, förekomma den, aldrig sluta lyssna på kroppens nödsignaler. Utbrändheten är den ständigt närvarande angriparen, alltid redo att slå till, att utöka sitt välde. Den kommer inte att ge sig förrän den har hela kroppen i sitt våld. Så är det.
Men det finns de som bjuder motstånd. Först ut på året kommer sportlovet likt en modig partisan i vit kamoflagemundering. I år kom Sportlovet med oumbärlig förstärkning, i skyttegravskriget som rasat i magtrakten sedan snart ett halvår.
Jag kände att jag höll på att ge upp.
I den eviga kampen mellan det onda och det goda..
---
Igår var alltså sista dagen på jobbet och ledningen tvingade oss att lyssna på dumma tanten, superpedagogen i fem pedagogiska timmar i sträck. Utan pedagogiskt uppehåll. Förutom en pedagogisk lunch då. Smart som jag var satte jag mig längst bak med datorn i knät och smygtittade på pedagogiska hockeytacklingar på youtube.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar