Svängrummet krymper, känner ni inte det?

Sitter och suger ur de sista godbitarna ur ett avsnitt av Deadliest Catch. Nästan lite desperat, irriterat. Kan inte slappna av och njuta. Den sista derbysäsongen, den sista säsongen med först till kvarn-principen.

Time Bandit kämpar hårt för att få upp sina sista 30 tinnor. Maverick stabil som vanligt. På Lady Alaska gråter kaptenen nostalgiskt över den tid av fritt fiske som snart är till ända - i 30 år har han varit på sjön. Retriever har tagit fel beslut och kammar noll, tinnorna gapar tomma. Sig Hansen och Northwestern avslutar säsongen storartat; den bästa säsongen någonsin faktiskt. Vem hade trott det?

Och citaten...
Phil på Cornelia Marie: "We cheated death one more time. I feel like a one-legged man in an ass-kicking contest."
...mycket vackert

Nästa år kommer båtarna få tilldelade sig kvoter, istället för en stor gemensam pott att slåss om. Den kanadensiska staten har efter påtryckningar givit vika för något jävla arbetsmiljöverk. Så det blir ingen brådska att hinna ut och fylla tanken med krabbor, inga 15-timmarspass, ingen action, inga råbarkade sjömän överbord och inga 15000 intjänade dollar på två intensiva veckor.
Ska de få kollektivavtal också?

Vad är det vi håller på med egentligen? Det känns som att det här kanske var den sista utvägen för alla som bränt sina skepp, om uttrycket tillåts, som inte har något att förlora och som är beredda att satsa allt på ett kort, med livet som insats, för att tjäna ihop storkovan. Det finns ju inga såna yrken kvar idag. Inga lagliga i varje fall. Det finns ingen plats för hjältar, för stordåd, för guldgrävande och upptäckande...

Det är bara att konstatera. Svängrummet krymper för var dag.