Den sista delen i den besjungna och redan klassiska trilogin om den flyktiga kärleken till fantasin, tanklösheten och eskapismen.
Prolog:
En man tänker tillbaka på obetydliga händelser. Tankarna är svävande, förvildade eller bara svarta..
Och sporadiska, nämnde jag det?
En kvinna dyker upp mer än en gång i bilderna som passerar revy. Han tyder det som ett tecken, som han inte förstår.
Han väljer ett ord.
Reservdelsbebis
Ingenting.
Hon däremot gjorde allt med förträfflig tanklöshet. Hon kunde leka med ord, med tanken, med sina tillgångar, sin tid, sitt liv och tillsammans med andra. Allvaret jagade hon på flykten med vilda skrattsalvor..
---
Det börjar handla om henne och jag vägrar acceptera det.
Var är jag i allt detta?
Jag väljer en mening, för att se om den funkar.
När jag leker med tanken befinner jag mig i en takvåning i Prag, invirad i skrynkliga vita lakan, med en okänd kvinna vid min sida. Genom det öppna fönstret för en svalkande vindpust med sig ljudet av tanksen som rullar in på kullerstensgatorna.
Eller så sitter jag på den amerikanska verandan till min ryska datja i Kaukasusbergen. I hammocken, ett glas cognac och en segercigarr. Det är eftermiddag, kväll och framför mig fattar tundran eld i den tryckande sensommarhettan.
Dessa är de finaste rader jag någonsin kommer att skriva.
The end
Ni som redan känner att ni saknar detta epos, misströsta inte, det finns långtgående planer på att sätta upp den som ett kammarspel i sjuttinutton akter…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar