På mage i min säng

ligger hon, skulle jag vilja skriva.

Men det är jag som ligger där. Med en mage som bestämt sig för att lägga ner verksamheten, fullständigt och definitivt.

Jag hade på känn att de här problemen funnits en längre tid, ja så länge jag kan minnas, och mycket riktigt, en nostalgisk återblick i gamla dagböcker målar upp bilden av en apatisk och hårt fisande ung man.

Just nu orkar jag inte upphålla mig vid väderspänningarna utan tar en svängom med apatin istället. På den tiden fanns det ett intresse att sätta ord på den. Vad hände där? Var finns den lidelsen idag? Kan jag verkligen ha varit särskilt apatisk om jag hade lust och vilja att hitta passande ord att beskriva den med?

Det fanns nog annat där också, lite frustration kanske. En hel del avslaget kaffe och ett allmänt destruktivt leverne.

Det fanns något krampaktigt över hela skiten. Hur länge hade jag kunnat stå och stampa på den fläcken innan folk börjat undra? Har jag överhuvudtaget lämnat den?

Magen ger sig inte. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ut till Farsta sjukhus. Så fort jag ställer mig upp kommer yrseln. Någonting måste förändras i mitt inre. Flyttas på. En inälva. Ta första bästa. Klicka sedan på "yes" i rutan som undrar om inställningarna skall sparas.
Logga ut Guldfisken?