Nuit blanche

Det var fan vad maran red mig inatt.

Det var säkert någonting banalt, men jag vaknade med hög puls. Irriterad vände jag på mig för att kasta en blick på väckarklockan. Den skrek ut 03.48. Klarvaken. Tack ska du ha. Min bättre hälft spann som en katt och gav mig en luftpuss när jag la armen om henne.

Egentligen kan man inte ha det bättre, jobb, flickvän och bostad, temporär men ändå, men jag kunde omöjligt somna om. Tankar började ge sig tillkänna, växa och trycka på. Ibland tycks deras enda uppgift vara att påminna en om hur mycket skit man faktiskt bär på. Den lilla förhoppning jag hyste om att få somna om försvann.

Ska vi öppna säcken och se vad som finns där, tänkte jag när jag gav upp. Plocka fram klappar, rada upp dem bredvid varandra, de stora först sedan de små, precis som på julafton.

Få se..

Vi har farsan som aldrig funnits där, han som aldrig kommer att dö, som kommer att vara ett dämpat trauma under återstoden av mitt liv. Som en mild, drogrelaterad psykos.

Vi har hon som tog sitt liv för lite drygt ett år sedan. Barndomsvännen. Hon som inte klarade av det. Hon som bestämde sig redan för tio år sedan utan att du fattade det. Hon vars kaftan forfarande hänger på väggen. Vad känner du när du tänker på henne? Ilska eller sorg? Går det att tänka att hon har det bättre nu? Kan du fatta varför eller gav hon upp för lätt? Hur tomt är livet utan henne?

Vi har småklapparna. Som att hitta en bostad i moderatgrytan Stockholm. Som att vara trettio plus utan barn i sikte.
Som det omotiverade blödandet som aldrig sinar.

Jag har alltid sagt att jag inte gillar att få klappar..