Idag damp det ner genom brevinkastet en annan tungviktare bland fönsterkuverten. Bokstäverna på denna ovälkomna gäst utstrålar hån och förakt, i jämn fördelning.
Kom känslodödens nirvana!
Som får min blick att förlora sig. Varken skratta eller gråta.
CSN, ja mina vänner CSN var hans namn
Jag skriver inte mer än så nu
Eller varför inte. Jag börjar ju onekligen fundera på alternativ till det livslånga återbetalandet.
En gammal tanke rymmer identitetsbyten, ett liv i exil någonstans i Sydamerika, ett sista farväl till nära och kära. Jag kan med lätthet klä detta scenario i ett romantiskt sken. Hur jag köper en sunkig gammal amerikanare, åker ut på vischan, någonstans i ett högland i Peru. Hett ohyggligt hett, men jag har cabben nedfälld, jag har hår och det fladdrar i vinden, dammolmnet som min nötta bildäck rör upp bakom mig. Jag stegar in hos den lokala sheriffen i en by med ett tiotal vindpinade hus.
”Need a new name, hombre…”
Programmet Dödlig Fångst gav andra något mindre dramatiska uppslag till snabba stålar på kort tid, med livet som insats.
En ung man mönstrar på. Två veckor till sjöss, utan sömn, ett iskallt Berings hav. Precis som förr.
Nu ska de ändra kvoteringssystemet och mitt framtida jag är bortfintad
Man kan kliva över gränsen och glatt omfamna olagliga alternativ också. Moraliska betänkligheter har jag inga - fan jag är ju lärare - men börja deala knark… nej, jag har redan ett hål i hjärtat, mellan klaffarna, skulle inte palla för trycket.
Jag skulle dö i förtid av en hjärtattack. Sans blague.
CSN blir nog en livslång partner trots allt…
Kan man inte bara spränga skiten?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Rekommenderar Erlend Loes Expedition L bara för att kunna skratta lite åt CSN-helvetet.
/Från en som sitter där också. I rävsaxen. Med fina fristående kurser i bagaget.
Skicka en kommentar