Den allmänna pensionen

I eftermiddag bara var det där, i hallen när jag kom hem från jobbet..

..det orangea kuvertet, fönsterkuverternas fönsterkuvert.

All tänkbar jordlig ångest komprimerat till tre A4-sidor i ett fint oranget kuvert. De imposanta svarta bokstäverna talade till mig: öppna mig på en gång, gör processen kort, för din egen skull. För det fanns medlidande i de bokstäverna, jag lovar, leta fram kuvertet och kolla själva. Däremot när man öppnar, de siffror man möts av där, de säger något i stil med: där fick du!

Jag antar att man ska gråta när man tar del av beskedet. Jag har sett i tidningen att vissa hellre skrattar åt eländet. Gjorde ingetdera, bara dumstirrade.

7800 i pension, om jag klarar mig ifrån en tredje gradens utbrändskada innan 65. Men om börsen sköter sig, två procents tillväxt, då får jag faktiskt hela 9900.

Fast två procents tillväxt i lite drygt 30 år framåt, klarar vår arma jord det? Eller innebär det att vi passerar ”the point of no return”, den punkt efter vilken det är helt kört – växthusgaser, temperaturökningar, naturkatastrofer och vattennivåsökningar – den punkt efter vilken vi omöjligt kan vända eller ens bromsa den negativa spiralen?

Borde jag – med mina lysande framtidsutsikter – oroa mig för det och ta mitt medborgerliga ansvar och köpa lite miljövänligare och lite dyrare?

Eller borde jag kanske pensionsspara privat?

Det är nog tänkt att jag ska göra båda, och så ska jag vara glad och nöjd att jag har ett jobb.