De mest storslagna liven är sällan mönstergilla

Det var någon som sa så. Han tänkte nog på Poe, Strindberg, Rimbaud och Baudelaire, de killarna.

Mitt liv börjar bli mönstergillt. Jobb. Hemmakvällar. Utlandsresor med betoning på komfort. I perioder av mitt liv har jag föraktat det ordinära. Men nu verkar jag vara där.

Ibland fäktar jag vilt omkring mig, förefaller vägra inse faktum. "Larmar och gör mig till" En fåfäng förhoppning om att aldrig bli äldre än vad nöden kräver. Men i det stora hela ger jag nog efter.

Ett litet inslag i hela medelåldersbilden är krämporna.
Nu bränner det i halsen också. Jag skulle aldrig slutat röka. Brännan är ett ovälkommet komplement till blodet som fortsätter rinna ur min kropp. Vi pratar två månader nu, två månader av omotiverat blödande.
Som mens, om liknelsen tillåts.

Det får vara stopp där.

Söndagspromenad.