"Mitt rum är nedlusat med könshår och harkranksben. Det är svårt att skilja dem åt. Inte för att det spelar så stor roll, det är ju inte så att det ena är en delikatess och det andra ett kräkmedel."
Smålands nation. B-längan.
onsdag 28 februari 2007
En dag hos doktorn
Det tar tio sekunder att få ett första intryck av en person. Positivt eller negativt. Tio sekunder. Säkert enligt något institut i Schweiz, men ändå. Jag tror att det är samma killar som varje år fastslår hur pass bisarr världen har blivit. År 2004 blev som exempel världen 5,2 promille mer bizarr jämfört med året innan..
Jag sätter en ära i att inte ändra för mycket på det första intrycket. Jag vill att magkänslan ska ha mycket att säga till om.
Det var magkänslan som fick mig att uppsöka läkare. Den har varit mycket beschvärlig den senaste tiden.
Ny doktor. Precis som den förra ger han ett sympatiskt första intryck. Men då var jag tvungen att revidera intrycket, killen hade glömt bort min inflamation i.. ja därbak när han gjorde en uppföljning.
"Hej och välkommen att ta en rejäl titt upp i min röv", vill jag säga när vi skakar hand. Hur många ska man behöva fläka upp sig för på det här stället egentligen? Det känns bara sådär att ligga på sidan, i fosterställning, kinden vilande mot handryggen och blunda. Hårt. Så att man inte råkar få syn på monitorn framför en som visar innanmätet av ens tarmar. I perfekt upplösning.
Undersökningen gick bra. Jag fick någon magmedicin också som komplement till stolpillren, så nu har vi inlett ett tvåfrontskrig mot magen och tarmarna. Det var på tiden. Man ska inte blöda i två månader i sträck.
Eventuella biverkningar: brösttillväxt hos män..
Jag sätter en ära i att inte ändra för mycket på det första intrycket. Jag vill att magkänslan ska ha mycket att säga till om.
Det var magkänslan som fick mig att uppsöka läkare. Den har varit mycket beschvärlig den senaste tiden.
Ny doktor. Precis som den förra ger han ett sympatiskt första intryck. Men då var jag tvungen att revidera intrycket, killen hade glömt bort min inflamation i.. ja därbak när han gjorde en uppföljning.
"Hej och välkommen att ta en rejäl titt upp i min röv", vill jag säga när vi skakar hand. Hur många ska man behöva fläka upp sig för på det här stället egentligen? Det känns bara sådär att ligga på sidan, i fosterställning, kinden vilande mot handryggen och blunda. Hårt. Så att man inte råkar få syn på monitorn framför en som visar innanmätet av ens tarmar. I perfekt upplösning.
Undersökningen gick bra. Jag fick någon magmedicin också som komplement till stolpillren, så nu har vi inlett ett tvåfrontskrig mot magen och tarmarna. Det var på tiden. Man ska inte blöda i två månader i sträck.
Eventuella biverkningar: brösttillväxt hos män..
tisdag 27 februari 2007
På mage i min säng
ligger hon, skulle jag vilja skriva.
Men det är jag som ligger där. Med en mage som bestämt sig för att lägga ner verksamheten, fullständigt och definitivt.
Jag hade på känn att de här problemen funnits en längre tid, ja så länge jag kan minnas, och mycket riktigt, en nostalgisk återblick i gamla dagböcker målar upp bilden av en apatisk och hårt fisande ung man.
Just nu orkar jag inte upphålla mig vid väderspänningarna utan tar en svängom med apatin istället. På den tiden fanns det ett intresse att sätta ord på den. Vad hände där? Var finns den lidelsen idag? Kan jag verkligen ha varit särskilt apatisk om jag hade lust och vilja att hitta passande ord att beskriva den med?
Det fanns nog annat där också, lite frustration kanske. En hel del avslaget kaffe och ett allmänt destruktivt leverne.
Det fanns något krampaktigt över hela skiten. Hur länge hade jag kunnat stå och stampa på den fläcken innan folk börjat undra? Har jag överhuvudtaget lämnat den?
Magen ger sig inte. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ut till Farsta sjukhus. Så fort jag ställer mig upp kommer yrseln. Någonting måste förändras i mitt inre. Flyttas på. En inälva. Ta första bästa. Klicka sedan på "yes" i rutan som undrar om inställningarna skall sparas.
Logga ut Guldfisken?
Men det är jag som ligger där. Med en mage som bestämt sig för att lägga ner verksamheten, fullständigt och definitivt.
Jag hade på känn att de här problemen funnits en längre tid, ja så länge jag kan minnas, och mycket riktigt, en nostalgisk återblick i gamla dagböcker målar upp bilden av en apatisk och hårt fisande ung man.
Just nu orkar jag inte upphålla mig vid väderspänningarna utan tar en svängom med apatin istället. På den tiden fanns det ett intresse att sätta ord på den. Vad hände där? Var finns den lidelsen idag? Kan jag verkligen ha varit särskilt apatisk om jag hade lust och vilja att hitta passande ord att beskriva den med?
Det fanns nog annat där också, lite frustration kanske. En hel del avslaget kaffe och ett allmänt destruktivt leverne.
Det fanns något krampaktigt över hela skiten. Hur länge hade jag kunnat stå och stampa på den fläcken innan folk börjat undra? Har jag överhuvudtaget lämnat den?
Magen ger sig inte. Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ut till Farsta sjukhus. Så fort jag ställer mig upp kommer yrseln. Någonting måste förändras i mitt inre. Flyttas på. En inälva. Ta första bästa. Klicka sedan på "yes" i rutan som undrar om inställningarna skall sparas.
Logga ut Guldfisken?
Dagboksanteckning måndagen 26/8 -02
"Idag var jag jävligt nära att köpa en mobiltelefon. Så här nära har jag inte varit sedan våren -99"
Haha!
Haha!
De lurade 70-talisterna
Timmen är sen och en ledbruten lärare ska äntligen få krypa till klojs. Men innan den efterlängtade vilan - från en dag av krämpor och yrsel - ska jag ta en liten, mycket liten, galopp på en av mina favoritkäpphästar; pensionssystemet.
Vetskapen om ens framtida fattigdom är den bästa godnattsagan.. Två punkter fick det bli på den.
Rapporterna duggar tätt. Framtiden, och framförallt ålderdomen, ter sig inte särskilt ljus för en hel del stackars satar. I första hand är det 70-talisterna som kommer att få baka barkbröd, flytta in hos barn och barnbarn, tigga på gatan och hos Soc.
Enligt de senaste undersökningarna bör varje 70-talist pensionsspara en tusing i månaden för att få en dräglig pension. Utöver denna utgift är 70-talisterna de mest skuldsatta hos CSN. Var det inte i som fick höra att man inte skulle köpa grisen i säcken, att man gärna kunde prova några kurser innan man bestämde sig. Att vi utbildning alltid lönar sig! Sammantaget blir det en knapp miljon per skalle som vi ska spara/betala tillbaka under vår yrkesverksamma tid, förutom alla löpande utgifter.
Så det är väl bara att kavla upp armarna.
Hur fan ska det gå ihop? Om jag får bestämma så revolterar 70-talisterna om en si sådär 20 år. Det är fan inte omöjligt. Förtvivlade tider kräver förtvivlade handlingar, eller nåt sånt. Och det är fan inte vårt fel att 40-talisterna sabbade allt. För det gjorde de, de har ju till och med erkänt det!
Den enda räddningen för oss, den förlorade generationen (på riktigt alltså, inget myspys lost generation à la Great Gatsby), är att fastighetsköpet slår väl ut.
Där kan vi ALLA göra en hacka, så snabba er och köp!
Vetskapen om ens framtida fattigdom är den bästa godnattsagan.. Två punkter fick det bli på den.
Rapporterna duggar tätt. Framtiden, och framförallt ålderdomen, ter sig inte särskilt ljus för en hel del stackars satar. I första hand är det 70-talisterna som kommer att få baka barkbröd, flytta in hos barn och barnbarn, tigga på gatan och hos Soc.
Enligt de senaste undersökningarna bör varje 70-talist pensionsspara en tusing i månaden för att få en dräglig pension. Utöver denna utgift är 70-talisterna de mest skuldsatta hos CSN. Var det inte i som fick höra att man inte skulle köpa grisen i säcken, att man gärna kunde prova några kurser innan man bestämde sig. Att vi utbildning alltid lönar sig! Sammantaget blir det en knapp miljon per skalle som vi ska spara/betala tillbaka under vår yrkesverksamma tid, förutom alla löpande utgifter.
Så det är väl bara att kavla upp armarna.
Hur fan ska det gå ihop? Om jag får bestämma så revolterar 70-talisterna om en si sådär 20 år. Det är fan inte omöjligt. Förtvivlade tider kräver förtvivlade handlingar, eller nåt sånt. Och det är fan inte vårt fel att 40-talisterna sabbade allt. För det gjorde de, de har ju till och med erkänt det!
Den enda räddningen för oss, den förlorade generationen (på riktigt alltså, inget myspys lost generation à la Great Gatsby), är att fastighetsköpet slår väl ut.
Där kan vi ALLA göra en hacka, så snabba er och köp!
måndag 26 februari 2007
Nu har de gjort en bragdguldet på Oscarsgalan
Anja Pärsson fick bragdguldet i den hårdaste konkurrensen som juryn någonsin tvingats beakta. Och alla vet att hennes bragd faller platt bredvid åtminstone två ishockeylandslag. Men fan, ge priset till Anja för lång och trogen tjänst. Det som hände Magdalena får inte hända igen.
Det underbart ironiska i alltihop är att Anja på VM några månader senare redan tingat årets utmärkelse med en verklig bragd, en bragd som till och med skulle ha stått sig i fjolårets konkurrens. Jaja då får hon priset två gånger då.
Samma sak kommer väl hända med Scorsese. Jag är böjd att hålla med Per Bjurman, eller Bjurhed eller vad han nu heter han på Aftonbladet. Den gode Martin ska inte ha en Oscar i år, hur mycket han än borde ha fått det tidigare för Maffiabröder, tjurfilmen eller varför inte Casino. Man får inte ett sådant pris för lång och trogen tjänst.
Och allvarligt talat, vad är The Departed för film egentligen? Luckorna i handlingen är inte små om man säger så, och bruden blir jag inte klok på. Om nu Scorsese inte klarar av att teckna ett kvinnoporträtt så får han väl ta hjälp utifrån. Viljelösa kvinnostereotyper har blivit Scorseses machosignum, kan ingen reagera på det någon gång?
Well well, förhoppningsvis så kanske Martin slappnar av lite nu när han äntligen har fått sitt pris, så att han likt Anja kan göra en prestation som verkligen förtjänar att hyllas.
Andra bloggar om: oscar, bragdguldet, scorsese
Det underbart ironiska i alltihop är att Anja på VM några månader senare redan tingat årets utmärkelse med en verklig bragd, en bragd som till och med skulle ha stått sig i fjolårets konkurrens. Jaja då får hon priset två gånger då.
Samma sak kommer väl hända med Scorsese. Jag är böjd att hålla med Per Bjurman, eller Bjurhed eller vad han nu heter han på Aftonbladet. Den gode Martin ska inte ha en Oscar i år, hur mycket han än borde ha fått det tidigare för Maffiabröder, tjurfilmen eller varför inte Casino. Man får inte ett sådant pris för lång och trogen tjänst.
Och allvarligt talat, vad är The Departed för film egentligen? Luckorna i handlingen är inte små om man säger så, och bruden blir jag inte klok på. Om nu Scorsese inte klarar av att teckna ett kvinnoporträtt så får han väl ta hjälp utifrån. Viljelösa kvinnostereotyper har blivit Scorseses machosignum, kan ingen reagera på det någon gång?
Well well, förhoppningsvis så kanske Martin slappnar av lite nu när han äntligen har fått sitt pris, så att han likt Anja kan göra en prestation som verkligen förtjänar att hyllas.
Andra bloggar om: oscar, bragdguldet, scorsese
söndag 25 februari 2007
De mest storslagna liven är sällan mönstergilla
Det var någon som sa så. Han tänkte nog på Poe, Strindberg, Rimbaud och Baudelaire, de killarna.
Mitt liv börjar bli mönstergillt. Jobb. Hemmakvällar. Utlandsresor med betoning på komfort. I perioder av mitt liv har jag föraktat det ordinära. Men nu verkar jag vara där.
Ibland fäktar jag vilt omkring mig, förefaller vägra inse faktum. "Larmar och gör mig till" En fåfäng förhoppning om att aldrig bli äldre än vad nöden kräver. Men i det stora hela ger jag nog efter.
Ett litet inslag i hela medelåldersbilden är krämporna.
Nu bränner det i halsen också. Jag skulle aldrig slutat röka. Brännan är ett ovälkommet komplement till blodet som fortsätter rinna ur min kropp. Vi pratar två månader nu, två månader av omotiverat blödande.
Som mens, om liknelsen tillåts.
Det får vara stopp där.
Söndagspromenad.
Mitt liv börjar bli mönstergillt. Jobb. Hemmakvällar. Utlandsresor med betoning på komfort. I perioder av mitt liv har jag föraktat det ordinära. Men nu verkar jag vara där.
Ibland fäktar jag vilt omkring mig, förefaller vägra inse faktum. "Larmar och gör mig till" En fåfäng förhoppning om att aldrig bli äldre än vad nöden kräver. Men i det stora hela ger jag nog efter.
Ett litet inslag i hela medelåldersbilden är krämporna.
Nu bränner det i halsen också. Jag skulle aldrig slutat röka. Brännan är ett ovälkommet komplement till blodet som fortsätter rinna ur min kropp. Vi pratar två månader nu, två månader av omotiverat blödande.
Som mens, om liknelsen tillåts.
Det får vara stopp där.
Söndagspromenad.
TV-kvällen fortsätter
Nej där hade jag visst fel, det var någon annan som vrålade så, kanske djävulens son. Ja troligtvis. Han vill ta över jorden. Djävulen är Peter Stormare. Eller tvärtom, beroende på humör. Han har en ganska anpråkslös agenda om man jämför med sonen, han vill bara hämta hem Keanu ner till helvetet efter att han dött.
Ärkeängeln Gabriel fick vingarna avklippta. Och så fick han lära sig om smärta.
Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.
---
Vidare en rörande historia om ett gäng surfartjejers kärlek till surfingbrädor och karlar. Både glädje och sorg tolkar jag in i filmens alla vändningar.
En mycket vacker sista scen, när alla fyra går hand i hand efter gruppsexet på stranden, allt förlåtet, mot nya äventyr tillsammans.
Ärkeängeln Gabriel fick vingarna avklippta. Och så fick han lära sig om smärta.
Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.
---
Vidare en rörande historia om ett gäng surfartjejers kärlek till surfingbrädor och karlar. Både glädje och sorg tolkar jag in i filmens alla vändningar.
En mycket vacker sista scen, när alla fyra går hand i hand efter gruppsexet på stranden, allt förlåtet, mot nya äventyr tillsammans.
lördag 24 februari 2007
Tittar på en film..
..med allas vår gullunge Keanu Reeves i huvudrollen.
Han kämpar mot djävulen.
Djävulen låter som nazgulernas flygödlor när han skriker.
Nåt annat var ju inte att vänta egentligen.
Han kämpar mot djävulen.
Djävulen låter som nazgulernas flygödlor när han skriker.
Nåt annat var ju inte att vänta egentligen.
Kom sportlovet och allt är glömt och förlåtet
Utbrändheten är lärarens fiende nummer ett. Man måste alltid vara beredd på den, förekomma den, aldrig sluta lyssna på kroppens nödsignaler. Utbrändheten är den ständigt närvarande angriparen, alltid redo att slå till, att utöka sitt välde. Den kommer inte att ge sig förrän den har hela kroppen i sitt våld. Så är det.
Men det finns de som bjuder motstånd. Först ut på året kommer sportlovet likt en modig partisan i vit kamoflagemundering. I år kom Sportlovet med oumbärlig förstärkning, i skyttegravskriget som rasat i magtrakten sedan snart ett halvår.
Jag kände att jag höll på att ge upp.
I den eviga kampen mellan det onda och det goda..
---
Igår var alltså sista dagen på jobbet och ledningen tvingade oss att lyssna på dumma tanten, superpedagogen i fem pedagogiska timmar i sträck. Utan pedagogiskt uppehåll. Förutom en pedagogisk lunch då. Smart som jag var satte jag mig längst bak med datorn i knät och smygtittade på pedagogiska hockeytacklingar på youtube.
torsdag 22 februari 2007
Nuit blanche
Det var fan vad maran red mig inatt.
Det var säkert någonting banalt, men jag vaknade med hög puls. Irriterad vände jag på mig för att kasta en blick på väckarklockan. Den skrek ut 03.48. Klarvaken. Tack ska du ha. Min bättre hälft spann som en katt och gav mig en luftpuss när jag la armen om henne.
Egentligen kan man inte ha det bättre, jobb, flickvän och bostad, temporär men ändå, men jag kunde omöjligt somna om. Tankar började ge sig tillkänna, växa och trycka på. Ibland tycks deras enda uppgift vara att påminna en om hur mycket skit man faktiskt bär på. Den lilla förhoppning jag hyste om att få somna om försvann.
Ska vi öppna säcken och se vad som finns där, tänkte jag när jag gav upp. Plocka fram klappar, rada upp dem bredvid varandra, de stora först sedan de små, precis som på julafton.
Få se..
Vi har farsan som aldrig funnits där, han som aldrig kommer att dö, som kommer att vara ett dämpat trauma under återstoden av mitt liv. Som en mild, drogrelaterad psykos.
Vi har hon som tog sitt liv för lite drygt ett år sedan. Barndomsvännen. Hon som inte klarade av det. Hon som bestämde sig redan för tio år sedan utan att du fattade det. Hon vars kaftan forfarande hänger på väggen. Vad känner du när du tänker på henne? Ilska eller sorg? Går det att tänka att hon har det bättre nu? Kan du fatta varför eller gav hon upp för lätt? Hur tomt är livet utan henne?
Vi har småklapparna. Som att hitta en bostad i moderatgrytan Stockholm. Som att vara trettio plus utan barn i sikte.
Som det omotiverade blödandet som aldrig sinar.
Jag har alltid sagt att jag inte gillar att få klappar..
Det var säkert någonting banalt, men jag vaknade med hög puls. Irriterad vände jag på mig för att kasta en blick på väckarklockan. Den skrek ut 03.48. Klarvaken. Tack ska du ha. Min bättre hälft spann som en katt och gav mig en luftpuss när jag la armen om henne.
Egentligen kan man inte ha det bättre, jobb, flickvän och bostad, temporär men ändå, men jag kunde omöjligt somna om. Tankar började ge sig tillkänna, växa och trycka på. Ibland tycks deras enda uppgift vara att påminna en om hur mycket skit man faktiskt bär på. Den lilla förhoppning jag hyste om att få somna om försvann.
Ska vi öppna säcken och se vad som finns där, tänkte jag när jag gav upp. Plocka fram klappar, rada upp dem bredvid varandra, de stora först sedan de små, precis som på julafton.
Få se..
Vi har farsan som aldrig funnits där, han som aldrig kommer att dö, som kommer att vara ett dämpat trauma under återstoden av mitt liv. Som en mild, drogrelaterad psykos.
Vi har hon som tog sitt liv för lite drygt ett år sedan. Barndomsvännen. Hon som inte klarade av det. Hon som bestämde sig redan för tio år sedan utan att du fattade det. Hon vars kaftan forfarande hänger på väggen. Vad känner du när du tänker på henne? Ilska eller sorg? Går det att tänka att hon har det bättre nu? Kan du fatta varför eller gav hon upp för lätt? Hur tomt är livet utan henne?
Vi har småklapparna. Som att hitta en bostad i moderatgrytan Stockholm. Som att vara trettio plus utan barn i sikte.
Som det omotiverade blödandet som aldrig sinar.
Jag har alltid sagt att jag inte gillar att få klappar..
onsdag 21 februari 2007
Kära bloggbok..
Det tar tjugo minuter att ta sig från jobbet, upp på berget och hem. Tjugo minuter allt som allt. Lägg till tio och du sitter i soffan med datorn i knät, Proviva i en kaffemugg och ett tilltagande ehuru förädiskt lugn i kroppen. Utbrändheten ligger och ruvar på hämnd för ditt engagemang. Men ikväll får du får kvällningen och hela Stockholm nedanför dig i en knapp halvtimme.
Nu sitter du där, rakt upp och ner med tröjan ut och in. Kepsen bak och fram. Blicken går fram och tillbaka och du vet varken ut eller in..
Jag ska fatta mig kort. Min käresta är på ingång och ikväll ska jag inte låta mig distraheras av bloggen. Jag tänker inte försumma henne bara för att det kliar i fingrarna. Får skriva en annan dag. Hörru.
Hörde talas om en pakistanier som bloggade bort allt han hade, pengar, jobb, fru och barn. Och Jehova är mitt vittne när jag säger: det ska inte hända mig.
Jaha, vad ska man göra då då?
Champions Leage på TV. Zlatan.
Det skulle falla i god jord..
Nu sitter du där, rakt upp och ner med tröjan ut och in. Kepsen bak och fram. Blicken går fram och tillbaka och du vet varken ut eller in..
Jag ska fatta mig kort. Min käresta är på ingång och ikväll ska jag inte låta mig distraheras av bloggen. Jag tänker inte försumma henne bara för att det kliar i fingrarna. Får skriva en annan dag. Hörru.
Hörde talas om en pakistanier som bloggade bort allt han hade, pengar, jobb, fru och barn. Och Jehova är mitt vittne när jag säger: det ska inte hända mig.
Jaha, vad ska man göra då då?
Champions Leage på TV. Zlatan.
Det skulle falla i god jord..
tisdag 20 februari 2007
En underbar svada idag..
På fredag kommer en avdankad lärare på besök. Hon har utbildat sig till någon sorts superpedagog. Hela dagen ska hon nervöst byta overheads och prata om det positiva ledarskapet med närmare 50 bångstyriga lärare.
Det är två saker hon inte vet. Dels att samtliga finner henne inkompetent på gränsen till patetisk. Dels att det kokar på skolan, bland kollegiet. Det bubblar och mullrar och fräser, fast under den berömda ytan. Missnöjet har slagit ursinnigt mot allt och alla en längre tid, mot elever, kolleger, skolledningen och facket, alla har fått sig en släng av jättesleven.
Fast som sagt, i det fördolda.
När som helst kan en bomb brisera, en storm bryta ut, få fäste, bli orkan och få tjejnamn. Förutsättningarna för ett renande sportlovsgräl har nog aldrig varit bättre.
Jag gnider mina händer.
Det enda som krävs är att någon trycker på rätt eller fel knapp, beroende på hur man ser det. Och dumma tanten har ingen aning om hur blindskären går.. och var de sitter och var de står.
Så på med sydvästen, surra tanten till rors för nu ska det blåsa kuling!
Styv kuling!
Det är två saker hon inte vet. Dels att samtliga finner henne inkompetent på gränsen till patetisk. Dels att det kokar på skolan, bland kollegiet. Det bubblar och mullrar och fräser, fast under den berömda ytan. Missnöjet har slagit ursinnigt mot allt och alla en längre tid, mot elever, kolleger, skolledningen och facket, alla har fått sig en släng av jättesleven.
Fast som sagt, i det fördolda.
När som helst kan en bomb brisera, en storm bryta ut, få fäste, bli orkan och få tjejnamn. Förutsättningarna för ett renande sportlovsgräl har nog aldrig varit bättre.
Jag gnider mina händer.
Det enda som krävs är att någon trycker på rätt eller fel knapp, beroende på hur man ser det. Och dumma tanten har ingen aning om hur blindskären går.. och var de sitter och var de står.
Så på med sydvästen, surra tanten till rors för nu ska det blåsa kuling!
Styv kuling!
måndag 19 februari 2007
Ur ett guldfiskperspektiv III
Den sista delen i den besjungna och redan klassiska trilogin om den flyktiga kärleken till fantasin, tanklösheten och eskapismen.
Prolog:
En man tänker tillbaka på obetydliga händelser. Tankarna är svävande, förvildade eller bara svarta..
Och sporadiska, nämnde jag det?
En kvinna dyker upp mer än en gång i bilderna som passerar revy. Han tyder det som ett tecken, som han inte förstår.
Han väljer ett ord.
Reservdelsbebis
Ingenting.
Hon däremot gjorde allt med förträfflig tanklöshet. Hon kunde leka med ord, med tanken, med sina tillgångar, sin tid, sitt liv och tillsammans med andra. Allvaret jagade hon på flykten med vilda skrattsalvor..
---
Det börjar handla om henne och jag vägrar acceptera det.
Var är jag i allt detta?
Jag väljer en mening, för att se om den funkar.
När jag leker med tanken befinner jag mig i en takvåning i Prag, invirad i skrynkliga vita lakan, med en okänd kvinna vid min sida. Genom det öppna fönstret för en svalkande vindpust med sig ljudet av tanksen som rullar in på kullerstensgatorna.
Eller så sitter jag på den amerikanska verandan till min ryska datja i Kaukasusbergen. I hammocken, ett glas cognac och en segercigarr. Det är eftermiddag, kväll och framför mig fattar tundran eld i den tryckande sensommarhettan.
Dessa är de finaste rader jag någonsin kommer att skriva.
The end
Ni som redan känner att ni saknar detta epos, misströsta inte, det finns långtgående planer på att sätta upp den som ett kammarspel i sjuttinutton akter…
Måndagen efter personalfesten
Det är knäpp tyst på skolan. My fellow colleges har tagit på sig skygglapparna. Man vill inte möta andras blickar i korridoren. Stämningen vilar tung och tjock över skolan en dag som denna, måndagen efter personalfesten. Vem sa vad till vem?
Vissa känner direkt antipati gentemot varandra, det känner man lång väg. De borde vara på samma lag, borde kämpa på samma sida i trefrontskriget mot elever, föräldrar och skolledning.
Jag ska ta fram min lilla fickkniv idag och testa om jag kan skära ut små skivor ur stämningen som råder..
Vissa känner direkt antipati gentemot varandra, det känner man lång väg. De borde vara på samma lag, borde kämpa på samma sida i trefrontskriget mot elever, föräldrar och skolledning.
Jag ska ta fram min lilla fickkniv idag och testa om jag kan skära ut små skivor ur stämningen som råder..
söndag 18 februari 2007
Ur ett guldfiskperspektiv II
Det hyllade pekoralet fortsätter..
---
Det långsiktiga målet var att släppa tanken fri, att likt en guldfisk bemöta alla fenomen, vardagliga såsom stora och livsavgörande, med oförställt sinne, förutsättningslöst. Att välja ord utifrån infall var bara ett litet steg på vägen, vi ville längre.
Vissa kanske skulle hävda att guldfisken ingalunda är ett ideal, att dess mest utmärkande karaktärsdrag, om man kan tala om sådana för så små djur, är glömskan.
Och så kan man se det. Helt klart.
Vi valde emellertid att tro på perspektivets förlösande effekt. Tänk så lite som möjligt, var glad och snäll. Allt är nytt.
---
Hon är i Japan sedan några månader tillbaka. Numer är hon bara en vän, som med tid och avstånd sakta driver in i bekantskapens konturlöshet. Förmodligen fortfarande urskiljbar för blotta ögat, men det finns en gräns för det med.
Hon förgyllde guldfiskperspektivet på ett sätt som min oroliga själ aldrig kommer att bemäktiga. Hon vaknar säkert om morgonen med ett sött litet glädjevrål.
"Hej livet" liksom.
För mig krävdes det droger för att ens komma i närheten, och de höll på att bli min död, i Brighton hösten -98.
Saknad och glömska bestäms utifrån samma parametrar, tid och avstånd. Det är faktiskt lite lustigt emedan glömska inte sällan fungerar som ett bot, ett substitut för saknaden.
Jag saknar henne inte.
Såvitt jag förstår tog hon med sig sitt guldbelagda perspektiv in på arbetsförmedlingen i Roppongi i Tokyo. Hon fick jobb på IKEA. Ska lära japanen att sätta ihop sina möbler själv.
Bara en sån sak.
Andra bloggar om: litteratur, novell, roman
---
Det långsiktiga målet var att släppa tanken fri, att likt en guldfisk bemöta alla fenomen, vardagliga såsom stora och livsavgörande, med oförställt sinne, förutsättningslöst. Att välja ord utifrån infall var bara ett litet steg på vägen, vi ville längre.
Vissa kanske skulle hävda att guldfisken ingalunda är ett ideal, att dess mest utmärkande karaktärsdrag, om man kan tala om sådana för så små djur, är glömskan.
Och så kan man se det. Helt klart.
Vi valde emellertid att tro på perspektivets förlösande effekt. Tänk så lite som möjligt, var glad och snäll. Allt är nytt.
---
Hon är i Japan sedan några månader tillbaka. Numer är hon bara en vän, som med tid och avstånd sakta driver in i bekantskapens konturlöshet. Förmodligen fortfarande urskiljbar för blotta ögat, men det finns en gräns för det med.
Hon förgyllde guldfiskperspektivet på ett sätt som min oroliga själ aldrig kommer att bemäktiga. Hon vaknar säkert om morgonen med ett sött litet glädjevrål.
"Hej livet" liksom.
För mig krävdes det droger för att ens komma i närheten, och de höll på att bli min död, i Brighton hösten -98.
Saknad och glömska bestäms utifrån samma parametrar, tid och avstånd. Det är faktiskt lite lustigt emedan glömska inte sällan fungerar som ett bot, ett substitut för saknaden.
Jag saknar henne inte.
Såvitt jag förstår tog hon med sig sitt guldbelagda perspektiv in på arbetsförmedlingen i Roppongi i Tokyo. Hon fick jobb på IKEA. Ska lära japanen att sätta ihop sina möbler själv.
Bara en sån sak.
Andra bloggar om: litteratur, novell, roman
Ur ett guldfiskperspektiv
- Ta ett ord, vilket som helst, och se om det funkar!
En livsfilosofi som började som ett infall, "ett infall utan anspråk" comme l'a dit monsieur Boris Vian. Ett infall som blev en livsfilosofi om att hänge sig åt infallet, ett konkret försök att släppa tanken fri, helt anspråkslöst.
- Esoterisk
Ordet fick sväva fritt ett tag och landa stilla. Hon, min dåvarande, hade under en av sina många Asienresor lärt sig konsten att smaka på ord medan de svävade. Hon smackade förnöjt och ögonen blev som streck.
- Vad betyder det? frågade hon
- För de invigda, svarade jag självsäkert fast utan att låta överlägsen, det vinnlade jag mig om.
- Det är ett bra ord, esoterisk, esoteriiiisch, det borde finnas på tyska också.
- Ja, jag tycker att det funkar.
Andra bloggar om: litteratur, novell, roman
En livsfilosofi som började som ett infall, "ett infall utan anspråk" comme l'a dit monsieur Boris Vian. Ett infall som blev en livsfilosofi om att hänge sig åt infallet, ett konkret försök att släppa tanken fri, helt anspråkslöst.
- Esoterisk
Ordet fick sväva fritt ett tag och landa stilla. Hon, min dåvarande, hade under en av sina många Asienresor lärt sig konsten att smaka på ord medan de svävade. Hon smackade förnöjt och ögonen blev som streck.
- Vad betyder det? frågade hon
- För de invigda, svarade jag självsäkert fast utan att låta överlägsen, det vinnlade jag mig om.
- Det är ett bra ord, esoterisk, esoteriiiisch, det borde finnas på tyska också.
- Ja, jag tycker att det funkar.
Andra bloggar om: litteratur, novell, roman
lördag 17 februari 2007
Höll på att glömma Kim Hartman...
Kommentatorn, flegmatikern Kim Hartman med sina oförlikneliga anekdoter och instick. Hur många träslag finns det i ett snookerbord egentligen? Hur många centuries har Hendry mäktat med i sin sagolika karriär? Kim har svaren och mycket mer...
Doherty... dubbelräven. Han har en rävsvans bakom varje öra
Snooker - en lisa för själen
En ny generation snookerspelare börjar ta för sig på allvar.
Ding Junhui ”Kinas svar på Anderssonskans Kalle” gör ett maximum brake. Så även Higginson, innan Welsh Open helt okänd, nu ostoppbar.
Robertson går till final efter att ha spöat mästarnas mästare Kung Hendry, underbarnet Ronnie ”the Rocket” O’Sullivan och den gamle mästaren Davies på vägen.
Vad hände med folkets hjälte Jimmy White? Penishuvudet Dott? Mark Williams och John Higgins, tillsammans med O’Sullivan den gyllene snookertrojkan från 1975? Och den härförleden framlidne, och i vissa kretsar mycket saknade, Paul Hunter, snookerns svar på David Beckham? Ja, han dog, men ändå.
Det är en så sagolikt vacker sport och vackrast av alla är Ronnie "the Rocket" O'Sullivan, här när han gör sin första och världens snabbaste 147:a.
Det finns inget mer lugnande att vila ögonen på en bakislördag.
Skulle vara golf då...
fredag 16 februari 2007
Påminn mig senare
Nu ska jag i det snaraste skriva om:
1) mitt jävulusiska morgonmöte med djävulen, judasarna och de andra, medlöparna, med händerna djupt nedkörda i fickorna, undvikande blickar..
2) om vad fan det egentligen är frågan om; en satan så sned skolpolitik!
3) om han som fordom, fast det var i sanningens namn länge sedan, envisades med att kalla sig min far, han som numer låter sig nöja med ett enkelt G....
Inte nödvändigtvis i nämnd ordning
1) mitt jävulusiska morgonmöte med djävulen, judasarna och de andra, medlöparna, med händerna djupt nedkörda i fickorna, undvikande blickar..
2) om vad fan det egentligen är frågan om; en satan så sned skolpolitik!
3) om han som fordom, fast det var i sanningens namn länge sedan, envisades med att kalla sig min far, han som numer låter sig nöja med ett enkelt G....
Inte nödvändigtvis i nämnd ordning
Morot eller piska?
För att få elever att söka vår skola måste vi ha ett bra snittbetyg, för att kunna sätta bra betyg måste få hit våra elever, till lektionerna.
Indraget CSN-bidrag för hög frånvaro?
Ipod för bästa närvaro?
Indraget CSN-bidrag för hög frånvaro?
Ipod för bästa närvaro?
Morgonmöte
"Målet är inte att dra studiebidraget, målet är att få ett förändrat beteende hos eleven"
Also spracht der boss...
Also spracht der boss...
torsdag 15 februari 2007
Igår var det pensionen, idag är det CSN
Idag damp det ner genom brevinkastet en annan tungviktare bland fönsterkuverten. Bokstäverna på denna ovälkomna gäst utstrålar hån och förakt, i jämn fördelning.
Kom känslodödens nirvana!
Som får min blick att förlora sig. Varken skratta eller gråta.
CSN, ja mina vänner CSN var hans namn
Jag skriver inte mer än så nu
Eller varför inte. Jag börjar ju onekligen fundera på alternativ till det livslånga återbetalandet.
En gammal tanke rymmer identitetsbyten, ett liv i exil någonstans i Sydamerika, ett sista farväl till nära och kära. Jag kan med lätthet klä detta scenario i ett romantiskt sken. Hur jag köper en sunkig gammal amerikanare, åker ut på vischan, någonstans i ett högland i Peru. Hett ohyggligt hett, men jag har cabben nedfälld, jag har hår och det fladdrar i vinden, dammolmnet som min nötta bildäck rör upp bakom mig. Jag stegar in hos den lokala sheriffen i en by med ett tiotal vindpinade hus.
”Need a new name, hombre…”
Programmet Dödlig Fångst gav andra något mindre dramatiska uppslag till snabba stålar på kort tid, med livet som insats.
En ung man mönstrar på. Två veckor till sjöss, utan sömn, ett iskallt Berings hav. Precis som förr.
Nu ska de ändra kvoteringssystemet och mitt framtida jag är bortfintad
Man kan kliva över gränsen och glatt omfamna olagliga alternativ också. Moraliska betänkligheter har jag inga - fan jag är ju lärare - men börja deala knark… nej, jag har redan ett hål i hjärtat, mellan klaffarna, skulle inte palla för trycket.
Jag skulle dö i förtid av en hjärtattack. Sans blague.
CSN blir nog en livslång partner trots allt…
Kan man inte bara spränga skiten?
Kom känslodödens nirvana!
Som får min blick att förlora sig. Varken skratta eller gråta.
CSN, ja mina vänner CSN var hans namn
Jag skriver inte mer än så nu
Eller varför inte. Jag börjar ju onekligen fundera på alternativ till det livslånga återbetalandet.
En gammal tanke rymmer identitetsbyten, ett liv i exil någonstans i Sydamerika, ett sista farväl till nära och kära. Jag kan med lätthet klä detta scenario i ett romantiskt sken. Hur jag köper en sunkig gammal amerikanare, åker ut på vischan, någonstans i ett högland i Peru. Hett ohyggligt hett, men jag har cabben nedfälld, jag har hår och det fladdrar i vinden, dammolmnet som min nötta bildäck rör upp bakom mig. Jag stegar in hos den lokala sheriffen i en by med ett tiotal vindpinade hus.
”Need a new name, hombre…”
Programmet Dödlig Fångst gav andra något mindre dramatiska uppslag till snabba stålar på kort tid, med livet som insats.
En ung man mönstrar på. Två veckor till sjöss, utan sömn, ett iskallt Berings hav. Precis som förr.
Nu ska de ändra kvoteringssystemet och mitt framtida jag är bortfintad
Man kan kliva över gränsen och glatt omfamna olagliga alternativ också. Moraliska betänkligheter har jag inga - fan jag är ju lärare - men börja deala knark… nej, jag har redan ett hål i hjärtat, mellan klaffarna, skulle inte palla för trycket.
Jag skulle dö i förtid av en hjärtattack. Sans blague.
CSN blir nog en livslång partner trots allt…
Kan man inte bara spränga skiten?
Och från roten av min kuk, en riktigt god jul!
Mon seigneur Sufjan Stevens bjuder på ett stycke alternativ jul. Lite sent kanske men ändå.
onsdag 14 februari 2007
Den allmänna pensionen
I eftermiddag bara var det där, i hallen när jag kom hem från jobbet..
..det orangea kuvertet, fönsterkuverternas fönsterkuvert.
All tänkbar jordlig ångest komprimerat till tre A4-sidor i ett fint oranget kuvert. De imposanta svarta bokstäverna talade till mig: öppna mig på en gång, gör processen kort, för din egen skull. För det fanns medlidande i de bokstäverna, jag lovar, leta fram kuvertet och kolla själva. Däremot när man öppnar, de siffror man möts av där, de säger något i stil med: där fick du!
Jag antar att man ska gråta när man tar del av beskedet. Jag har sett i tidningen att vissa hellre skrattar åt eländet. Gjorde ingetdera, bara dumstirrade.
7800 i pension, om jag klarar mig ifrån en tredje gradens utbrändskada innan 65. Men om börsen sköter sig, två procents tillväxt, då får jag faktiskt hela 9900.
Fast två procents tillväxt i lite drygt 30 år framåt, klarar vår arma jord det? Eller innebär det att vi passerar ”the point of no return”, den punkt efter vilken det är helt kört – växthusgaser, temperaturökningar, naturkatastrofer och vattennivåsökningar – den punkt efter vilken vi omöjligt kan vända eller ens bromsa den negativa spiralen?
Borde jag – med mina lysande framtidsutsikter – oroa mig för det och ta mitt medborgerliga ansvar och köpa lite miljövänligare och lite dyrare?
Eller borde jag kanske pensionsspara privat?
Det är nog tänkt att jag ska göra båda, och så ska jag vara glad och nöjd att jag har ett jobb.
..det orangea kuvertet, fönsterkuverternas fönsterkuvert.
All tänkbar jordlig ångest komprimerat till tre A4-sidor i ett fint oranget kuvert. De imposanta svarta bokstäverna talade till mig: öppna mig på en gång, gör processen kort, för din egen skull. För det fanns medlidande i de bokstäverna, jag lovar, leta fram kuvertet och kolla själva. Däremot när man öppnar, de siffror man möts av där, de säger något i stil med: där fick du!
Jag antar att man ska gråta när man tar del av beskedet. Jag har sett i tidningen att vissa hellre skrattar åt eländet. Gjorde ingetdera, bara dumstirrade.
7800 i pension, om jag klarar mig ifrån en tredje gradens utbrändskada innan 65. Men om börsen sköter sig, två procents tillväxt, då får jag faktiskt hela 9900.
Fast två procents tillväxt i lite drygt 30 år framåt, klarar vår arma jord det? Eller innebär det att vi passerar ”the point of no return”, den punkt efter vilken det är helt kört – växthusgaser, temperaturökningar, naturkatastrofer och vattennivåsökningar – den punkt efter vilken vi omöjligt kan vända eller ens bromsa den negativa spiralen?
Borde jag – med mina lysande framtidsutsikter – oroa mig för det och ta mitt medborgerliga ansvar och köpa lite miljövänligare och lite dyrare?
Eller borde jag kanske pensionsspara privat?
Det är nog tänkt att jag ska göra båda, och så ska jag vara glad och nöjd att jag har ett jobb.
tisdag 13 februari 2007
måndag 12 februari 2007
Tacka röven
Detta är sannerligen inget värdigt liv. Så fort jag lägger mig ner känner jag ett kraftigt tryck mot analöppningen som efterhand tilltar och lierar sig med en sveda i mynningen för att tvinga mig upp och tillbaka till toalettstolen. Allt för att en djävul till doktor har knutit en gummisnodd runt en hemorrojd i röven på mig.
Men jag ska vara glad. Det är inte cancer, säger han doktorn.
Så det är bara att springa skytteltrafik inatt och hoppas att det blir bättre imorgon.
Men jag ska vara glad. Det är inte cancer, säger han doktorn.
Så det är bara att springa skytteltrafik inatt och hoppas att det blir bättre imorgon.
söndag 11 februari 2007
lördag 10 februari 2007
Hang 'em high
Tålmodig och sporadisk besökare av denna sida är säkert insatt i snarans traditionella användningsområde. För att ta livet av någon eller varför inte sig själv vid långvarig depression.Inte sällan som ett straff för något ohyggligt brott.
Det värsta brottet man kan begå brukar benämnas ”brott mot mänskligheten” jaja och jadajada jada.
Vi hänger oss själva, i slipsen, ätandes en 72-kronors räkmacka. Det är ju det jag vill ha sagt!
Det enda vi kan hoppas på är en smula svängrum. That's it.
Sedan hade det givetvis också en speciell klang. De hängdas svängrum..
Ja, jag tycker att det fungerar.
Världens kortaste roman, alltså inte novell
En berättelse om en gymnasieelev. Skriven i tredjeperson. Relativt förtvivlade tankar, någorlunda känslostörd och utan riktigt nära vänner.
Som mig själv ungefär om man tar bort det sista, eller ja, det tål att diskuteras.
Helgknullar ganska friskt med drakar, skator, skåp och grisknull. Aldrig något seriöst.
Känner du igen dig?
Har en tjejbekant, ja vi kan säga barndomsvän, Känner sig kluven till henne. Ömsom upplever han henne som krävande, ömsom finner han deras vänskap mycket djup och speciell.
Han är inte det minsta intresserad av henne sexuellt. Hon har hängiga bröst och olycklig hy. Hon varierar kraftigt i vikt.
Han brukar säga att han aldrig har lagt sin hand på henne. De är bara vänner. Under alkoholens inverkan kan han emellertid ibland vackla.
Så även hon.
Tio år senare träffas de igen. De pratar gamla minnen. Mycket sprit.
Hon har problem med karlar. Han med relationen till sin far. Hon vill att han ska öppna sig för henne. Han sluter sig ännu mer. Frustration. Något gnager i henne, måste ut.
Hon säger det som om det vore den mest naturliga sak i världen:
”Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att du våldtog mig i gymnasiet”
Som mig själv ungefär om man tar bort det sista, eller ja, det tål att diskuteras.
Helgknullar ganska friskt med drakar, skator, skåp och grisknull. Aldrig något seriöst.
Känner du igen dig?
Har en tjejbekant, ja vi kan säga barndomsvän, Känner sig kluven till henne. Ömsom upplever han henne som krävande, ömsom finner han deras vänskap mycket djup och speciell.
Han är inte det minsta intresserad av henne sexuellt. Hon har hängiga bröst och olycklig hy. Hon varierar kraftigt i vikt.
Han brukar säga att han aldrig har lagt sin hand på henne. De är bara vänner. Under alkoholens inverkan kan han emellertid ibland vackla.
Så även hon.
Tio år senare träffas de igen. De pratar gamla minnen. Mycket sprit.
Hon har problem med karlar. Han med relationen till sin far. Hon vill att han ska öppna sig för henne. Han sluter sig ännu mer. Frustration. Något gnager i henne, måste ut.
Hon säger det som om det vore den mest naturliga sak i världen:
”Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att du våldtog mig i gymnasiet”
fredag 9 februari 2007
"Ska du ha kvittot?"
Jag vet inte hur det är i resten av Stockholm men här uppe på berget frågar alltid kassörskan på ICA om jag är intresserad av att spara mitt kvitto. Hon frågar alltid med en seriös uppsyn, och väntar tålmodigt på svaret, som om det var viktigt, som om det gjorde någon skillnad i hennes uppfattning om mig som kund. Eftersom jag ofta tvekar inför svaret skulle det ta kortare tid att bara ge mig kvittot...
Jag brukar titta hur andra gör och jag har märkt att nästan ingen vill ha kvittot, och jag får känslan av att det är en liten, men ändå tydlig, diss av hennes arbetsinsats att svarta ja, ett ifrågasättande av hennes förmåga att blipa in rätt summa pengar.
Men vad fan, de gör ju fel ju! Varför får jag inte kolla upp det?
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ställa mig till detta i fortsättningen, och i dagsläget pendlar jag mellan att överdriva den präktiga kunden, han som svarar ja och går igenom kvittot medan han packar ner varorna i kassen "så här gör jag verje gång, så det är inte dig jag dissar" och att, som de flesta, säga att nej det behövs inte, underförstått: jag litar på dig.
Jag måste bestämma mig helt enkelt, så här kan det inte fortsätta.
Jag brukar titta hur andra gör och jag har märkt att nästan ingen vill ha kvittot, och jag får känslan av att det är en liten, men ändå tydlig, diss av hennes arbetsinsats att svarta ja, ett ifrågasättande av hennes förmåga att blipa in rätt summa pengar.
Men vad fan, de gör ju fel ju! Varför får jag inte kolla upp det?
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ställa mig till detta i fortsättningen, och i dagsläget pendlar jag mellan att överdriva den präktiga kunden, han som svarar ja och går igenom kvittot medan han packar ner varorna i kassen "så här gör jag verje gång, så det är inte dig jag dissar" och att, som de flesta, säga att nej det behövs inte, underförstått: jag litar på dig.
Jag måste bestämma mig helt enkelt, så här kan det inte fortsätta.
torsdag 8 februari 2007
En politisk sanning
När borgarna vinner valet går börsen upp i tre månader. Sedan är det nedåt i tre år. När sossarna vinner är det först nedåt i tre månader. För att sedan gå uppåt under resten av mandatperioden.
onsdag 7 februari 2007
Att skriva...
...en blogg är lite som att gå på blind date, man ska nog bara vara sig själv...
Fan så svårt ibland.
Fan så svårt ibland.
Svängrummet krymper, känner ni inte det?
Sitter och suger ur de sista godbitarna ur ett avsnitt av Deadliest Catch. Nästan lite desperat, irriterat. Kan inte slappna av och njuta. Den sista derbysäsongen, den sista säsongen med först till kvarn-principen.
Time Bandit kämpar hårt för att få upp sina sista 30 tinnor. Maverick stabil som vanligt. På Lady Alaska gråter kaptenen nostalgiskt över den tid av fritt fiske som snart är till ända - i 30 år har han varit på sjön. Retriever har tagit fel beslut och kammar noll, tinnorna gapar tomma. Sig Hansen och Northwestern avslutar säsongen storartat; den bästa säsongen någonsin faktiskt. Vem hade trott det?
Time Bandit kämpar hårt för att få upp sina sista 30 tinnor. Maverick stabil som vanligt. På Lady Alaska gråter kaptenen nostalgiskt över den tid av fritt fiske som snart är till ända - i 30 år har han varit på sjön. Retriever har tagit fel beslut och kammar noll, tinnorna gapar tomma. Sig Hansen och Northwestern avslutar säsongen storartat; den bästa säsongen någonsin faktiskt. Vem hade trott det?
Och citaten...
Phil på Cornelia Marie: "We cheated death one more time. I feel like a one-legged man in an ass-kicking contest."
...mycket vackert
Nästa år kommer båtarna få tilldelade sig kvoter, istället för en stor gemensam pott att slåss om. Den kanadensiska staten har efter påtryckningar givit vika för något jävla arbetsmiljöverk. Så det blir ingen brådska att hinna ut och fylla tanken med krabbor, inga 15-timmarspass, ingen action, inga råbarkade sjömän överbord och inga 15000 intjänade dollar på två intensiva veckor.
Ska de få kollektivavtal också?
Vad är det vi håller på med egentligen? Det känns som att det här kanske var den sista utvägen för alla som bränt sina skepp, om uttrycket tillåts, som inte har något att förlora och som är beredda att satsa allt på ett kort, med livet som insats, för att tjäna ihop storkovan. Det finns ju inga såna yrken kvar idag. Inga lagliga i varje fall. Det finns ingen plats för hjältar, för stordåd, för guldgrävande och upptäckande...
Phil på Cornelia Marie: "We cheated death one more time. I feel like a one-legged man in an ass-kicking contest."
...mycket vackert
Nästa år kommer båtarna få tilldelade sig kvoter, istället för en stor gemensam pott att slåss om. Den kanadensiska staten har efter påtryckningar givit vika för något jävla arbetsmiljöverk. Så det blir ingen brådska att hinna ut och fylla tanken med krabbor, inga 15-timmarspass, ingen action, inga råbarkade sjömän överbord och inga 15000 intjänade dollar på två intensiva veckor.
Ska de få kollektivavtal också?
Vad är det vi håller på med egentligen? Det känns som att det här kanske var den sista utvägen för alla som bränt sina skepp, om uttrycket tillåts, som inte har något att förlora och som är beredda att satsa allt på ett kort, med livet som insats, för att tjäna ihop storkovan. Det finns ju inga såna yrken kvar idag. Inga lagliga i varje fall. Det finns ingen plats för hjältar, för stordåd, för guldgrävande och upptäckande...
Det är bara att konstatera. Svängrummet krymper för var dag.
Födelsedag ska det ju vara
"Grattis så hjärligt på dagen du in i det sista försöker förneka"
Påminner lite om Faith no Mores textrad "Don't you look so surprised. Happy birthday! Fucker!"
Påminner lite om Faith no Mores textrad "Don't you look so surprised. Happy birthday! Fucker!"
tisdag 6 februari 2007
Åh Johan, Johan, Johan Staël von Holstein!
På tisdagar huserar han, Johan Staël von Holstein, fritt på sidan sex i Metro. Alltid samma tema; Socialism och socialdemokrati - synonymer uppenbarligen - som roten till allt ont i samhället. Även ansvarig för käpphäst nummer två - miljöhotet - verkar det som. Om det inte vore för socialismen så hade jorden mått prima.
Kapitalismen räddar oss!
Jag som trodde att den aggregerade människan var egennyttig och att miljöförstöring var en effekt av detta, ett så kallat marknadsmisslyckande. Fast å andra sidan håller ju den gode Johan med om detta; vi ska ju införa avgifter på bränsle.
Ja då så.
Allt verkar så enkelt i dag.
Själv sitter man och väntar på elever som aldrig dyker upp. Oj, nu kom en i alla fall. Undrar vad han heter?
Kapitalismen räddar oss!
Jag som trodde att den aggregerade människan var egennyttig och att miljöförstöring var en effekt av detta, ett så kallat marknadsmisslyckande. Fast å andra sidan håller ju den gode Johan med om detta; vi ska ju införa avgifter på bränsle.
Ja då så.
Allt verkar så enkelt i dag.
Själv sitter man och väntar på elever som aldrig dyker upp. Oj, nu kom en i alla fall. Undrar vad han heter?
måndag 5 februari 2007
Är det konstigt att man längtar ut?
Kollade runt på olika bloggar. Folk i allmänhet verkar gilla Johan Staël von Holstein, om inte en massironi dragit över landet.
Vad fan är det fråga om?
Vad fan är det fråga om?
För en osjungen drog
Det är något fel på dagens ungdom. Man kan inte resonera med dem. De saknar förmågan att problematisera.
"Va då rå, på Wikipedia, typ, bah... "
Jag tror att det handlar om för lite lätta droger i deras unga liv. Denna teori bygger givetvis på att ungdomar idag röker på i mindre utsträckning än vi gjorde. Fan vet.
Men jag har faktiskt ägnat detta en viss tid och tanke.
När man är riktigt stenad släpper man den bas på vilken man överblickar verkligheten. Empiriska fakta ter sig inte lika logiska och självklara som när man är nykter.
Här är alla med?
Man kan ställa upp hypoteser, man förnimmer oanade möjligheter att närma sig olika problem, allt från kaffekokning till frihandel, man får en ökad förståelse för hur komplext allting egentligen är men... att exemplifiera eller sätta sina hypoteser på prov är desto svårare. Att vidare tänka sig en lösning på någonting, om det så handlar om att byta TV-kanal utan den borttappade fjärrkontrollen, är i stort sett omöjligt. Men det viktiga idag är ju inte svaren, utan frågorna, hydoteserna!
I början, innan man har vant sig vid hur ens tankar fungerar i detta förvildade tillstånd finns risken att man blir förvirrad och till och med paranoid. Men när man accepterar att man har förlorat kontrollen över tanken kan man titta på världen med nya ögon, ofärgade av våra fördomar och teoretiska perspektiv.
Utifrån denna nya plattform kan man likt ett tabula rasa teoretisera omgivningen. Man närmar sig induktionens motsägelsefulla grundsats. Diskursens fördämning rämnar och ut man glider ut på en ståtlig gaffelriggad skuta över en outforskad ocean.
Verstehen, verstehen!! Kapten Weber står vid rodret och lägger om kursen mot det otänkbara. Moderniteten var tesen, det postmoderna anti-tesen och syntesen står att finna därute.
Jag hävdar med bestämdhet, säger jag och sjunker lite djupare ner i de missförståddas nedsuttna fåtölj, att det är haschrökarna, harschrökarna som ska göra det!
"Va då rå, på Wikipedia, typ, bah... "
Jag tror att det handlar om för lite lätta droger i deras unga liv. Denna teori bygger givetvis på att ungdomar idag röker på i mindre utsträckning än vi gjorde. Fan vet.
Men jag har faktiskt ägnat detta en viss tid och tanke.
När man är riktigt stenad släpper man den bas på vilken man överblickar verkligheten. Empiriska fakta ter sig inte lika logiska och självklara som när man är nykter.
Här är alla med?
Man kan ställa upp hypoteser, man förnimmer oanade möjligheter att närma sig olika problem, allt från kaffekokning till frihandel, man får en ökad förståelse för hur komplext allting egentligen är men... att exemplifiera eller sätta sina hypoteser på prov är desto svårare. Att vidare tänka sig en lösning på någonting, om det så handlar om att byta TV-kanal utan den borttappade fjärrkontrollen, är i stort sett omöjligt. Men det viktiga idag är ju inte svaren, utan frågorna, hydoteserna!
I början, innan man har vant sig vid hur ens tankar fungerar i detta förvildade tillstånd finns risken att man blir förvirrad och till och med paranoid. Men när man accepterar att man har förlorat kontrollen över tanken kan man titta på världen med nya ögon, ofärgade av våra fördomar och teoretiska perspektiv.
Utifrån denna nya plattform kan man likt ett tabula rasa teoretisera omgivningen. Man närmar sig induktionens motsägelsefulla grundsats. Diskursens fördämning rämnar och ut man glider ut på en ståtlig gaffelriggad skuta över en outforskad ocean.
Verstehen, verstehen!! Kapten Weber står vid rodret och lägger om kursen mot det otänkbara. Moderniteten var tesen, det postmoderna anti-tesen och syntesen står att finna därute.
Jag hävdar med bestämdhet, säger jag och sjunker lite djupare ner i de missförståddas nedsuttna fåtölj, att det är haschrökarna, harschrökarna som ska göra det!
Underbart med ny teknik
En elev frågade om jag varit utomlands nyligen. Hon log uppskattande, himlade med ögonen, larmade och gjorde sig till. Nej, svarade jag, jag har införskaffat en ny dator med en tillhörande 19” solarieskärm. Till min stora glädje gick hon på det. Nu kan man bara hoppas att hon kommer att fråga efter en likadan nästa gång hon uppgraderar sin dator.
Svängrummet krymper onekligen
Den där fjunige marknadsälskaren skrev i lördags en mycket rörande artikel i DN om att fattigdomen kommer att halveras inom 25 år. Molnen (= Socialdemokraterna) hade skingrats och i ett litet stickspår förutspådde han tungotalslyriskt à la Staël von Holstein att minskad fattigdom skulle leda till mer demokrati som i sin tur skulle leda till... bättre miljö!?!?
Man kan ju fråga sig hur 550 miljoner fler människor som har råd att ta flyget på semestern skulle leda till en bättre miljö.
Och det gör faktiskt DN några sidor längre fram i den där lördagstidningen. Lite mer nyktert och nyanserat redogör de för FN:s senaste miljörapport. Befolkningsökingen och inte minst tillväxtländerna kommer att bli allas vår död, heter det nu.
Vad som är objektiv nyhetsrapportering och vad som är "lögn, dikt och förbannad lögn" är väl upp till mig att lista ut antar jag.
Och jag var i ärlighetens namn för bakis för att ta ställning.
Man kan ju fråga sig hur 550 miljoner fler människor som har råd att ta flyget på semestern skulle leda till en bättre miljö.
Och det gör faktiskt DN några sidor längre fram i den där lördagstidningen. Lite mer nyktert och nyanserat redogör de för FN:s senaste miljörapport. Befolkningsökingen och inte minst tillväxtländerna kommer att bli allas vår död, heter det nu.
Vad som är objektiv nyhetsrapportering och vad som är "lögn, dikt och förbannad lögn" är väl upp till mig att lista ut antar jag.
Och jag var i ärlighetens namn för bakis för att ta ställning.
söndag 4 februari 2007
Hört på Idol 2007
”Du är ju en väldigt sensuell kvinna, ändå vill jag inte sätta på dig. Förklara...”
- Clabbe af Geijerstam
”Du sjunger som… vore du lite bajsnödig. Skitbra! Men tyvärr suger låten. Och den är värdelöst framförd”
- Någon av de andra
- Clabbe af Geijerstam
”Du sjunger som… vore du lite bajsnödig. Skitbra! Men tyvärr suger låten. Och den är värdelöst framförd”
- Någon av de andra
Snaran dras åt
Sveriges regering har varit tillsammans lite längre än jag och min flickvän, i lite drygt hundra dagar. Jag kan inte bli av med känslan att vi, valdagen i september, slutgiltigt släppte lös ett odjur, egoismens råa best. Nu låter vi den härja fritt på medmänsklighetens nedtrampade och i sörjan bortglömda slagfält, gläfsa och slita sönder de sista resterna av ett måhända gammalmodigt men ack så ädelt ideal.
Vi har gjort Sverige till ett solidaritetens U-land. Så känns det.
Stopplagar hävs och vi köper loss våra lägenheter, gör miljonklipp utan att förtjäna det. Vi köper in oss i sjukhus och behandlingshem och gör pengar på människors lidanden.
Allt är Görans fel. Hans loja inställning till ämbetet under valupptakten var ett direkt hån mot alla som kämpade emot den borgerliga masspsykosen som drog över landet. Överlägset leende, oengagerad, satt han och längtade bort till Anitra och det nya livet som storbonde som väntade honom. Tänk att hans tid skulle komma att präglas av detta svek.
Man trodde ju att kovändningen i EMU-frågan var lågvattenmärket men icke.
Ja, så här kan man ju också starta dagen
Vi har gjort Sverige till ett solidaritetens U-land. Så känns det.
Stopplagar hävs och vi köper loss våra lägenheter, gör miljonklipp utan att förtjäna det. Vi köper in oss i sjukhus och behandlingshem och gör pengar på människors lidanden.
Allt är Görans fel. Hans loja inställning till ämbetet under valupptakten var ett direkt hån mot alla som kämpade emot den borgerliga masspsykosen som drog över landet. Överlägset leende, oengagerad, satt han och längtade bort till Anitra och det nya livet som storbonde som väntade honom. Tänk att hans tid skulle komma att präglas av detta svek.
Man trodde ju att kovändningen i EMU-frågan var lågvattenmärket men icke.
Ja, så här kan man ju också starta dagen
Sofisten i dig
Jag trodde mig ha rätt, jag antog att det var betydelsefullt och jag kämpade. Det var en tydlig missräkning. Jag var aldrig ute efter sanningen, jag ville bara sätta er på plats.
Un grand début
Det är dags att ge sig till tals. Jag har varit tyst alldeles för länge nu. Fyra år av tystnad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
