De hängdas svängrum

Självbefläckelsen blir alltmer destruktiv

2010-03-18T19:37:00.000+01:00

Men säg förlåt då

2010-01-16T00:12:00.004+01:00

Om man säger något känsligt till en vän, något som riskerar att såra den vederbörande, så måste det finnas ett syfte med det. Ett högre syfte, som rättfärdigar den skada man åsamkat. Om det inte finns något syfte utan det känsliga, som man förövrigt kan ha burit på en längre tid, råkar komma fram i ett obetänkt ögonblick, eller i en animerad diskussion, och vännen som en konsekvens blir sårad, vad bör man göra då?

Hallå eller!

Ensam men inte övergiven

2010-01-05T20:09:00.001+01:00

Glöm inte det

Eftertanke

2009-12-09T17:06:00.004+01:00

Man kan alltid se på samhällsfenomen ur olika perspektiv. Man kan fokusera på olika delar av samma sak. Som exempel kan man se på hur droger påverkar samhället i stort och komma fram till att den eller den drogen borde legaliseras. Eller så kan man lägga fokus på de bevisade fysiska effekterna av samma drog och komma fram till något annat. Man kan även fokusera på hur en specifik individ drabbats av drogen och kanske känna sympati för personen ifråga. Kanske känner man så starkt att alla de logiska argumenten man fått i de tidigarenämnda analyserna vittrar bort. Kanske bestämmer man sig för något enkom utifrån känslan man fick. Eller ett ännu bättre exempel, det moraliska dilemmat porr. Aktör eller struktur för att få oss att sluta konsumera?

Strukturerna ger oss en större förståelse för ett problems komplexitet. Men risken med detta perspektiv är alltid determinismen. Det är så stort och invecklat och jag är så liten. Det går inte att ändra på. Utifrån ett aktörsperspektiv finns det större möjligheter att påverka historiens gång. Du behöver bara hindra en enda Gavrilo Princip för att undvika ett helt världskrig.
Du behöver bara rädda en enda människa för att rädda hela världen.

Jag var feg.
Vi tittade på en dokumentär som i sitt tydliga aktörsperspektiv berör mig på djupet, jag har tittat på den förr så jag vet. Jag visste exakt vid vilka scener jag skulle få svårt att hålla tillbaka tårarna. Som en skänk från ovan kunde jag lämna över min stol vid katedern till en elev för att smyga längst bak i klassrummet och i skydd av mörker och ryggtavlor förstulet torka tårarna.
När dokumentären var över lämnade jag ordet fritt. Och det är här jag fegade ur. Jag klarade helt enkelt inte av att förhöra mig om vilka känslor filmen framkallade. Mina egna känslor var för nära inpå, mitt pansar för svagt. Så jag lämnade ordet fritt och diskussionen tog genast fasta på strukturerna.

Efter lektionen påmindes jag om mina känslor tack vare en elev som var lika förkrossad som jag. Fast det som upprörde henne mest var just den distans med vilken vi analyserat problemet. Hur vi alla gömt oss bakom de omöjliga strukturerna. Om vi någon gång borde pratat om problemet ur ett mer individfokuserat perspektiv så skulle vi gjort det just där och då. Efter dokumentären som så naket blottlade allas vår skuld i det som sker i världen, utifrån offrens perspektiv, de vi skördar varje dag.

Jag talade med en kollega om detta efteråt. Vi var båda överens om att det nästan alltid handlar om att man rationaliserar för att inte behöva bli så berörd och för att slippa bära på skuld. Men kanske inte alltid, och då är det läskigt på riktigt. Kanske finns det personer som verkligen tycker att arbetssituationen för arbetare i Kina är inte bara naturlig, rationalisering, utan även önskvärd. De måste vi ju komma åt. Och det gör vi kanske bara om vi fokuserar på känslan.

Ingenting

2009-12-02T23:31:00.002+01:00

Nu får det faktiskt vara nog. Jag har inte gjort någonting på flera dagar, veckor.
Jag kommer hem, röker på och gör sedan ingenting.
Det börjar gå mig på nerverna.

Revolutionary Road

2009-12-01T21:14:00.000+01:00

Now you’ve said it.
Funny… people are on to the emptiness, but it takes real guts to see the hopelessness

9:e avsnittet

2009-12-01T17:44:00.003+01:00

Fantastisk teveunderhållning, Paradise Hotel.
Tänkte hoppa över det 9:e avsnittet, men ändrade mig.
Så otroligt bra producerat.
Jag bokstavligen tjöt av skratt.

Och stenad var det faktiskt ännu bättre

Idag

2009-11-30T23:45:00.002+01:00

Idag var du vackrare än någonsin. Du strålade i regnet. Jag söker dig med blicken. Strosar bort mot där jag senast såg dig. Tittar efter röda mössor.

Vad är jag för människa?

2009-11-30T23:33:00.002+01:00

Ja, jag hade rätt.

Och du min syster fick fel.

Jag har klarat mig bra, har två av tre, flickvän jobb, saknar bara egen bostad, medan du har misslyckats på alla punkter.
Jag vet det, det är hugget i sten.

Och jag framhärdar jag med mina goda råd och insikter. Gör inte så, tänk istället så här. Det funkar ju inte. Du kommer inte förstå, du kommer aldrig bli lycklig. Inte på egen hand och inte i gruppen.

Har jag gjort min plikt? Räcker det?

Ska jag fortsätta på denna inslagna väg och komma hem efter jobbet, lägga upp fötterna på soffbordet och klappa mig självtillräckligt på magen.

Räcker det?

Det är en sak att jag går förbi min lokala uteliggare varje morgon och kväll utan att ägna honom en blick, men att jag inte ens sträcker ut min hand till min egen syster.

Saknar poäng

Gubbsjuka

2009-11-30T23:02:00.004+01:00

Sexuell frustration och åldersnojja

den förra lågintensiv och övergående

den senare överväldigande och definitiv

Sydländsk familjekänsla

2009-11-28T18:42:00.003+01:00

Det finns människor som påstår att de föddes i fel kropp. En man som alltid känt sig som en kvinna och tvärtom. Så tvingas de kämpa som fan och till slut får de byta kön. Jag träffade en sån... person en gång. Han var en han första gången vi sågs och en hon sex månader senare. Jag gillade honom bättre som man. Han var mindre tillgjord då. Vi satt på en efterfest och diskuterade spelet Mastermind, som vi båda var mycket fästa vid.

Min syster har alltid känt att hon föddes in i fel familj. Hon tror på fullaste allvar att hon egentligen är en sydeuropeisk seniorita och att allt hade varit bra om hon bara fått leva med en familj någonstans i Andalusien eller varför inte södra Italien. Enligt henne så finns det en större acceptens för oliktänkande i sådana länder. Där är man minsann impulsiva och utåtagerande. Och det är inte hela världen om det blossar upp ett bråk då och då. Det rensar bara luften, ett av hennes favorituttryck.

Vår familj är inte sån. Hos oss är den låga profilen en stor dygd. Eventuella meningsskiljaktigheter kvävs; på sin höjd att man markerar med en kort kommentar för att sedan släppa det. Det förväntas inte att man ska reda ut något, snarare tvärtom. Vi kommer inte varandra så nära in på livet. Som ett tecken på respekt, man ska inte vara någon annan till last. Den vill vi inte få reda på för mycket heller.

Min syster har bråkat hela sitt liv. Så hon hade väl passat bra där nere. Vi börjar tro att hon lider av någon form av bokstavskombination. Hon klarar inte av tystnaden och friden. Troligtvis för att hon inte kan fly från kaoset inuti henne. För att det är i tystnaden som hon tvingas konfronteras med det, kaoset. Så hon kanaliserar det utåt och projicerar det på oförrätter hon ständigt råkar ut för. På grund av detta koleriska temperament har hon inga nära vänner och mycket få och tyvärr ofta ofrivilliga bekanta. En granne, eller någon hon raggat upp på krogen som gjort henne gravid. Nu har hon nått medelåldern, hon saknar jobb och utbildning, en bulle i ugnen och två små barn från ett tidigare förhållande.
I det här läget är det inte svårt att förstå att familjen blir än viktigare.

Hon skickade ett mejl för ett par dagar sedan. Hon ville att jag skulle veta hur illa hon blir behandlad av släkten.
Jaha, nu ringde det på dörren.
A suivre.

Vinterregn

2009-11-28T17:16:00.003+01:00

Tog mig så småningom ut. Huvudvärken släppte lite, och det kändes bra att använda musklerna i benen. De blev positivt överraskade, kan jag säga. Trodde nog inte att det skulle hända något speciellt idag. Jag tog mig bort till kyrkan och julmarknaden. Vidrigt på alla sätt och vis, men jag blev bjuden på en glögg och fick köpa loss ett par dosor snus.
Inget mer.

Strosade tillbaka och regnet tilltog. Handlade mat. Valde som vanligt fel kö och blev irriterad på kassörskan och gubben som inte kunde enas om vems felet var att grönsakerna inte kostade vad de borde. Fast å andra sidan valde jag den ojämförligt snabbaste kön igår. Då njöt jag verkligen av alla avundsjuka blickar från de som stod i köerna bredvid. Så jag antar att det går på ett ut.

Hemma.
Har inte lagt in maten i kylen. Känns lite onödigt eftersom besöket är på ingång.

---

Frågan gjorde sig påmind och vägrade sedan släppa när jag var ute. Den blir alltid påtaglig när jag rör på mig.

Vad gör jag här?

Så brukar den formuleras. Utan åthävor. Utan vare sig invektiv eller eufemismer. Bara så.

Vad gör jag här?

En självvald isolering i en europeisk metropol.
Paris.

Gubbsjuk

2009-11-28T12:41:00.003+01:00

Igår hade du på dig en alldeles för avslöjande topp. Åtsittande och med en djup urringning. Dina bröst såg både större och äldre ut. Nästan som vuxna bröst. Som om de börjat hänga lite och du lyft upp dem med en push-up.
Jag fick anstränga mig för att inte titta på dem. Jag fixerade blicken vid ditt ansikte och dina ögon när du ställde frågor och bad om hjälp. Jag ställde mig strategiskt bakom dig, på behörigt avstånd trodde jag, men när du lutade dig bakåt tittade urringningen fram och jag satte mig istället på huk bredvid dig. Med blicken antingen på dataskärmen eller i tomma intet. Åtminstone 90 grader från dig. Som om vi satt på en bänk tillsammans och stirrade rakt ut.

Jag vet inte om de andra anar. Jag kanske är avslöjande i mitt sätt. När jag själv gick i gymnasiet var jag intresserad av en klasskamrat och jag kunde inte låta bli att kasta förstulna blickar på henne. Hon var så otroligt vacker. Jag trodde att ingen märkte det men i trean fick jag reda på att alla bara gick omkring och väntade på att något skulle hända, att någon av oss skulle ta första steget. De hade nästan börjat ledsna sa de.
Och sedan den där fantastiska kyssen i baren på stället som sedan gick i konkurs. Mer blev det inte.
Jag har sett dig på facebook och om inte bilden ljuger är du precis lika vacker som då.

Jag vet inte om det var en dum idé att berätta det för kollegan. Att avdramatisera det. Det kanske ska vara så dramatiskt att det inte uttalas, att det förträngs. Kanske är det just det vi gör ända tills vi inte orkar längre, och vi bara säger skit samma och börjar prata med kompisen om det och han säger samma sak och båda känner en lättnad, över att få lätta på sitt hjärta, och upprymdhet, över att äntligen känna sig busiga.

De anar nog. Det finns indikatorer på det. Undrar om de i så fall uppfattar mig som blyg och besvärad av din närvaro eller om de tycker att jag är en gubbsjuk jävel som flörtar. I ärlighetens namn vet jag inte själv hur jag beter mig.

Jag känner något. Och nog anar du det. Som när du smekte min arm och sa åh, lilla gubben. Jag kommer inte ihåg vad som föranledde denna ömhetsbetygelse, men beröringen. Den kommer jag ihåg. Och även om inte handlingen var medveten - för det vet jag inte - så märkte du att min hud reagerade. Och det blev en liten tystnad.
Var det bara vi som märkte den?

Stackars syster

2009-11-28T12:13:00.003+01:00

I tonåren våndades jag över arvet från fadern. I alla hans tillkortakommanden såg jag motsvarande drag hos mig. Paranoian i gruppen och ensamheten i den självvalda isoleringen. De snabba kasten. Konspirationsteorierna.
Tänk om jag bar på smittan?

Jag kan inte svära på att jag klarat mig. Det finns tendenser till allt det där. Men när jag tittar mig i spegeln ser jag väl nån annan, än honom, gör jag inte det?

Inte som med syster. Hon hade nog ingen chans. Hon fick med sig allt med blodet. Inget hade spelat någon roll. Hon var dömd på förhand. Och nu blommar hon ut i sin fulla prakt. Makalösa motsägelser, desperation på gränsen till panik, självömkan och förebråelser. Allt snyggt paketerat i ett mejl, personligt formulerat men kopierat och vidarebefordrat till alla på listan som kan tänkas visa förbarmande.
Som om vi någonsin gjort det förut.

Bara bakfull

2009-01-14T20:56:00.000+01:00

Jag hade glömt hur det kändes att vara bakfull.

Jag vaknade kl. 9, fortfarande full. Jag kastade mig upp ur sängen, snubblade över jeansen på min väg ut till köket. Ett stort glas brusvatten, C-vitamin och mineraler. Sedan tillbaka till sängen. Tre, fyra timmars sömn och så skulle allt vara bra.

Tyvärr var det inte så enkelt. Inte längre. Förvisso förmådde jag mig att slumra till ett par timmar, men själva tillnyktrandet, om den ens börjat infinna sig, förde inte med sig någon känsla av välbehag, snarare illamående. Och den tilltog. Vid tolvsnåret insåg jag att spyan inte skulle låta vänta på sig.

Grön galla utblandat med gult brusvatten kom upp i tre kraftiga stötar. Magen krampade rejält vid en fjärde sammandragning, men det kom inget och sedan var det lugnt. Jag låg kvar ett tag på badrumsgolvet, i forsterställning, och kallsvettades.

Två timmar senare vågade jag dricka ett glas saft framför snookern och något senare fick jag ner en halv pizza. Tanken att det var sista gången jag drack, någonsin, formulera jag ganska exakt klockan 21.15 efter att den, tanken, legat och svävat på uppåtvindarna i vardagsrummet hela dagen. Likt en albatross.

En ond en

2008-10-30T09:02:00.001+01:00

It could happen

2008-10-27T20:48:00.003+01:00

Dessa förbannade val. Tanken är ju att jag ska åka till Mexico. Jag har föresatt mig att göra det, nästan som vore det en plikt. Åkförhelvete! Annars kommer du ångra det. Sen. Det tutar de i mig. Och jag köper det.
Precis som jag köper Gainomax efter träningspasset.

Men visst, jag är inte helt indoktrinerad och ålderskrisig - jag har ju bara köpt en choppermoppe (!) med flames på tanken, börjat en golfkurs, börjat spåna på ett filmmanus, börjat titta på filmkameror, börjat planera vad jag ska ha i min matsäck i nästa års Idolkö. Nyckelordet, som avslöjar mig, är Börjat. Hursomhelst bestämde jag mig för att jag bara skulle åka om det kändes rätt, om rätt känlsa, den självklara infann sig. Jag jag jag har väntat väntat väntat på den känslan. Men hélas!

Och nu är börjar det brinna i de berömda. Min polare på plats (PPP) planerar för fulla muggar. Än hit än dit. Han vet ingenting om mina tvivel. Och hur skulle han veta det? Tvivel framgår inte så lätt i mejlkontakt, om man inte skyltar med det.

Gumman ska stanna hemma, nämnde jag det? Jag brukar ofta skylla på flygrädsla när min förestående resas vara eller icke vara kommer på tal, men om jag ska vara riktigt ärlig så är det nog så att det inte är lika kul att åka utan gumman. Magin har försvunnit liksom. Hon är ju min bästa vän.

Så jag pendlar. Från visshet till visshet. Ett par gånger om dan.

Kasta inte ut mig

2008-09-06T10:01:00.003+01:00

Österrikes näst sjukaste man?

2008-05-01T14:06:00.007+01:00

Om jag vore tyska förbundskanslern Angela Merkel så skulle jag snabbt utnyttja denna tragedi för att påminna världen om att Hitler faktiskt inte var tysk. Ännu en österrikare med taskig uppväxt..

När man fick läsa om Natasha Kampusch i tidningen för drygt ett år sedan tänkte nog de flesta att sjukare än så här kan det inte bli.
Men en man satt hemma och gned sina händer.
Ty Fritzl måste ju ha reflekterat över detta, i sin bunker; att han ändå var strået vassare än Priklopeddo, eller vad han nu hette. Och hans dotter, som hade TV:n på 24 timmar om dygnet, måste ju ha tagit del av nyhterna och funderat över likheterna med sin egen belägenhet. Vad tänkte hon? Kände hon sig lättad över att inte vara ensam? Frågan man kan ställa sig, om man är lagd åt det hållet, är om det nu försiggår något ännu lite sjukare än det som vi fått läsa om i tidningarna. Utspelar sig något ännu konstigare någonstans i världen, as we speak? Faktum är att i dagens Svd kan man uttalar sig en japansk reporter som säger att de hade ett liknande fall för ett par år sedan.

Har jag missat något? Har sjukan spritt sig till övriga världen? Finns det frihetsberövare lite här och var i världen? Har de en egen liten community, med en egen hemsida? Finns det ännu sjukare människor därute? Finns det till exempel någon därute som håller ett fotbollslag (varför inte?) som gisslan i en rostig oljecistern? Kanske denne någon är andra eller varför inte tredje generationen kidnappare i en lång släkt av kidnappare? Kanske det finns någon vars fångar utgör en hel släkt som fötts och dött i samma källare i århundraden?

Karlstad - äpplen blir inte surare än så här

2008-04-04T17:52:00.005+01:00

Ur den stora högen av kvitton och sprättade fönsterkuvert med lösryckta meningar på urskiljer sig något, till slut. Något som liknar en rubrik.

Vi 70-talister fattade inte mycket. Vi fostrades i en sosseanda som ljög för oss att staten ändå kommer at ta hand om en, att det fanns möjligheter därute. De lät oss smaka på lyxen att få välja. Att kunna prova sig fram. För statens skyddsnät finns där för precis varenda en.

I denna villfarelse skuttade vi från A-kurs till A-kurs. Levde studentlivets glada dagar. Drack sommardrinkar och spred könssjukdomar. Men så en dag var det någon insiktsfull överklasskille som hamnat i fel bakisstudentrum som påpekade att man endast hade si eller så många terminer tillgodo hos pappa CSN. Sedan var det stopp.

Men bultande hjärta tvingade vi oss att räkna. En - Två - Tre - och så nationalekonomin - Fem - och så Erasmusterminen - Sju...
Hur många fick man ta sa du?

... två terminer kvar. Vad hände där?

Ja, det var ett uppvaknande som hette duga. Vad fan hade jag? Kunde man få ihop nåt på det här?

Vi överlade, jag och min vän av normala nojor och smärre ångestattacker - ni vet han som det alltid löser sig för, han som i värsta fall har en stenrik mormor han kan ringa till, va känner ni honom? - och kom fram till att läraryrket nog var det enda alternativet. Ja, det kom ju inte som en chock direkt.
Det var bara att bita i det sura äpplet..

Tre terminer på distans i Karlstad varav en på nåder, en på lånade lånade pengar så att säga. Och någon gång ska jag skriva om Karlstad. Vilket jävla ställe alltså. När vi började förkunnade rektorn stolt att ingen hade blivit underkänd på lärarutbildningen på Karlstads universitet.

Ja, ni fattar.

Förövrigt anser min flickvän att Blondinbellas blogg bör förstöras. Hon tvingar mig att skriva så. Mynningen mot tinningen, världsapromiss.

Tickande bomber

2008-04-03T23:10:00.004+01:00

Högst ofrivilligt har jag ett antal landminor utplacerade i lägenheten. Det blir så när man har en svartsjuk flickvän. Gamla brev, anteckningar, dagböcker bara ligger där och väntar på att bli upptäckta av ett nyfiket öga. Och då smäller det.

Den kraftigaste laddningen är väl den här bloggen... Eller torde vara, men är nog ändå inte. Självbevarelsedrift kan vi väl kalla det.
Skulle bli ett jävla ramaskri.
Liksom.

Kanske är det därför som det skrivs så sällan i den. Det blir en fadd smak när man tvingas hålla igen, skala bort, lägga band på sig själv.

Well well.

Gårdagens tankar

2008-03-30T03:31:00.002+01:00

Igår kväll, precis efter att jag bestämt mig för att gå och lägga mig utan att skriva något, slog det mig att jag befinner mig i samma medelålderskris som jag alltig befunnit mig i. Eller ja, åtminstånde de senaste 15 åren. Är det möjligt att påbörja en medelålderskris när man fyller 23?

Fan vet, men i vilket fall. Jag upplever som alla andra i samma situation att man inte duger något till, att man inte har några speciella intressen, något som man brinner för. Och det slog mig att mitt botemedel alltid varit att bara dra, sticka iväg. Antingen relationsmässigt eller rent fysiskt; ett nytt land, nya förutsättningar och framför allt: noll kopplingar till det som varit innan.

Allt detta slog mig igår för att jag började på allvar umgås med tanken på att dra. Sticka iväg. Lämna landet. För gott?

Är det så jag ska tackla mina ålderskriser i framtiden? I resten av livet?

Eller ska jag hitta något äkta? För det är väl det det handlar om?

Eller är jag helt fel ute?

Dagboksbloggande del 2

2008-03-19T16:50:00.003+01:00

Men fortsätt stirra på skärmjävulen då för helvete!

- Efter en halvtimmes apati verbaliseras tanken. Den enda tanken.

Dagboksbloggande

2008-03-15T11:47:00.002+01:00

...verkar vara något som jag glömt bort alldeles fullständigt. Ska det vara så svårt att skapa sig rutiner för att få ner några ynka rader per dag? Nej, rättning i leden! Och bort med de förhatliga utropstecknen.

Idag är det så grått så att man undrar vad det finns för mening med att leva. DN:s bokrecensioner fick mig tack och lov på något bättre humör och är väl i ärlighetens namn anledningen till att jag faktiskt sitter här nu.

Tänk om man skulle göra som den danska författartanten de skrev om.

Skapa sig rutiner för ett skrivande.

Ett veckoskrivande för det bli i så fall. Jobb och så. Men att man avsätter tid, kanske en eller ett par vardagskvällar, och helger. Lördag och söndagmornar, first things first som Karen Blixen sa, och bara under bestämda tider, sluta när det går som bäst à la Hemingway.

Och temat? Och med vilket fokus? Utifrån att det kanske finns en läsare därute, eller i väntan på... Det svåraste av allt.

Och meningarna. Ska de fritt få flyta ut över skärmen, eller ska de vara sparsmakade och förtätade? Ska de vara hårdkokta eller utsvävande.. översvallande?

Friday night and shobadobadoh

2008-03-08T00:25:00.003+01:00

Ja röven röven röven

Natten till lördag och baksmällan har redan kickat in. En kväll helt till spillo innan den ens börjat. När ska det sluta..

Det finns inget att säga och framförallt inget att säga er. Så jävla enkelt. Ingen rytm i någonting.

Fördelar gracerna på bästa sätt, så här på kvällskvisten. Alla ska få sin beskärda släng av slevjävulen. Lite på bloggen, lite på Angelina på rertube, lite på adult baby. Och vem fan är jag?

Vårtecken

2008-02-14T17:39:00.005+01:00

En helt underbar känlsa. Tänk att få uppleva detta. Det känns som att det var årstider sedan, närmare bestämt fyra, eller tre beroende på lite hur man räknar. Nåväl, här kommer den: Åker hem lite tidigare från jobbet och tar en sväng förbi puben. Sänker två stora för 19 stycket. Nu inträffar det riktigt revolutionerande i sammanhanget: det är ljust när jag lämnar puben för att, lite smålullig, leta mig hemåt. Och varmt utifrån omständigheten, som i folkmun benämns februari. Fantastiskt.

Nåväl, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan jag tänkte göra en liten koppling till Lars Linders tankeväckare. Världsbanken har uppenbarligen räknat fel på 600 miljoner människor när de tagit fram siffror på hur många som befinner sig under fattigdomsgränsen (som förövrigt legat på en dollar om dagen sedan 60-talet. Varför ska man ta hänsyn till inflation?). Oups. Men vad är egentligen 600 miljoner? Vad säger det oss?

Siffran fungerar ju som en logisk fortsättning på på Adolf Eichmanns lakoniska kommentar till sin roll som administratör för tredje rikets tvångsdeporteringar av judar till utrotningslägren. " 100 döda människor är en tragedi, sex miljoner döda människor är statistik". Frågan är då Världsbanken: Vad är 600 miljoner människor?

Fan, det var många kolon i det inlägget.

Från Windows Vista

2008-02-08T16:40:00.001+01:00

Hemma och snörvlar

Det var ett tag sedan

2008-02-08T15:55:00.000+01:00

JAg vet inte varför jag gör så här mot stackars bloggen hela tiden. Försummar den när den behöver mig som mest. Det har gått två månader sedan sist. Och mycket vatten har flutit under de famösa.

En resa till Thailand och Kambodja.

...

Ja det var väl främst det. Jo, jag har ju blivit med moppe. En chopper med flames. Och fyllt år. 33 and counting. Undrar om det finns samband mellan de två händelserna?

Och köttfärsen som är det känsligaste vi har...

2007-12-05T22:23:00.000+01:00

Janne Josefsson har gjort det igen.

Vilken man, vilken hjälte. Fick han som han ville så skulle programmet ha avslutats med att butikschefernas tillgångar konfiskeras.

Innan de kölhalas, lemlästas och vattentorteras och så vidare och så vidare...

Han gör min dag och vecka. En levande legend. En sann hjälte.

Tack

När man kommer för sent...

2007-12-04T18:02:00.000+01:00

Ska man alltid börja med att åberropa force majeur.

Och sedan det femte författningstillägget på alla följdfrågor...

Restips i Laos och Kambodja

2007-12-03T18:58:00.001+01:00

- Angkor Wat var väl ok, men stanna inte längre än två dar. Det blir lite tjatigt.

- Åkte du till Phnom Penh?

- Ja för fan, där var jag så stenad så att jag trodde att jag blivit blind. Jävligt bisarrt alltså. Jag rörde handen framför ögonen. Helt svart alltså. Hyfsad skraj jag blev alltså.

- Å fan. Men förutom det, hur var Phnom Penh?

- Jo det var väl ok.

- Vad gjorde du? Åkte du till Killing fields?

- Mhm, ja det var väl där de hade nåt fängelse typ, eller koncentrationsläger. Eller var det.. var fan var det nu då? Nej nu kanske jag blandar ihop det med nåt annat ställe..

- Var du nåt i Laos? Min kollega pratar hela tiden om att jag bara måste åka till Louang Prabang.

- Louang Prabang, Vientiane.. jag kommer inte ihåg vad alla städer hette däruppe.

- Ok, men var du där?

- Ja, det var najs. I Vientiane rökte vi opium...

Följande sidor

2007-12-03T18:07:00.000+01:00

läses med fördel högt.
I skenet av en oljelampa.

Magproblem

2007-12-02T00:44:00.000+01:00

Jag är så less på att hela tiden vara medveten om min mages i högsta grad varierande tillstånd.

Jag är less på att aldrig få medicin som har någon som helst verkan.

Jag är less på att alltid bli misstrodd av läkare, sjuksystrar och så kallade specialister.

Jag är less på att okända män stoppar sina prinskorvsfingrar i min röv.

Allt som gör livet drägligt att leva; alkohol, och kaffe, cigg och snus, allt tar Jehova ifrån mig. Nu kan vi lägga fet mat till den listan.

Tack ska han ha

Nu börjar det!

2007-11-30T19:19:00.000+01:00

Jag har alltid undrat, kommer vi drunkna eller brinna upp? Nu vet vi svaret. Nu står snart tundran i brand.

Nu gäller det att lägga sig i pipeline för de bästa platserna. Växla sparkapitalet till rubel, köpa en liten tomt, slå upp en datja, någonstans uppe i Uralbergen. Bänka sig, slå av halsen på en vodkaflaska, ropa Nastarovje till kosackgrannen och invänta spektaklet...

Det gäller att snabba på.

Tomtpriserna på de bästa sluttningarna lär skjuta i höjden.

Min hårda elev

2007-11-29T22:27:00.000+01:00

Så grabbade hon en näve muffins, fnyste och vände på klacken. Tack för ingenting sa hon och smällde igen dörren bakom sig.

Jag fick snabbt torka en tår innan jag tog emot nästa förälder..

Allt du behöver veta om...

2007-11-27T20:37:00.000+01:00

Ideologier

Ideologier är tankar om hur samhället bör se ut. Ideologin bör vara praktiskt genomförbar, annars kan dess förespråkare bli anklagade för att omhulda en utopi.

En ideologi uppkommer som en reaktion på det rådande samhällssystemet. På detta sätt kan man se konservatismen och liberalismen som reaktioner på varandra. 1800-talskonsvervatismen reagerade på upplysningstidens idéer om individuell frihet och individualismen var en reaktion mot konservativa feodalismen. Socialismen uppstod som en kritik mot de orättvisor som följde i den liberala kapitalismens kölvatten. Sålunda kan man inte betrakta ideologierna var och en för sig, den ena ideologin är ett svar på den andra.

Kära kollega

2007-11-26T17:52:00.000+01:00

Jag ser ingen anledning till att "tävla" om vem som har det sämst. Jag vet inte om du märkt det men jag berättar inte om allt merjobb jag tvingas göra; jag har inte heller fått någon planeringstid på jag vet inte hur lång tid. Du däremot vänder dig hela tiden till mig för att berätta om hur lite tid du har till ditt förfogande.
Vad vill du att jag ska säga? Om jag kommer med ett välmenat förslag så skäller du ut mig. Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel.

Nog är det väl ändå bäst att vi bara låter bli att ventilera känsliga ämnen med varandra. Är det inte tillräckligt infekterat som det är?

Det var droppen

2007-11-25T09:15:00.000+01:00

Härmed säger jag upp min prenumeration på DN med omedelbar verkan.
Droppen var Wolodarskis senaste utspel om giriga låginkomsttagare i kombination med Kjöllers mantra om fuskande bidragstagare. Det borde strida mot all tänkbar journalistisk etik att publicera båda två på samma sida, samma dag..

Wolodarski tar ändå priset med sin ideologiska fartblindhet. Vad får han allt ifrån? Får man verkligen redogöra för hur många jobb som går förlorade på grund av låginkomsttagarnas girighet utan att nämna motsvarande siffra för höginkomsttagarnas dito? Är det ok att bara framställa bråkdelen av problemet på detta utstuderade sätt? Har man inte passerat gränsen för den subjektiva åsikten? Borde det inte klassas som ett medvetet försök att om inte ljuga så åtminstone vilseleda?

Har de kanske en tävling ihop? Jag kan föreställa mig hans lillgamla hånleende när han kastar en kaxig blick åt Kjöllers håll på redaktionen. Hur Kjöller gör tummen-upp samtidigt som hon förstulet gnisslar tänder..

I duschen med nyrakad porrpung

2007-11-20T15:01:00.000+01:00

Jag har alltid sett det som en högst ansträngd fåfänga att raka bort könshåret. Vissa gör det utan minsta skrupler. Själv känner jag mig som ett pervo. Nåväl, igår gjorde jag det, och i ärlighetens namn känner jag mig som ett, ja ett pervo.
Icke desto mindre när jag inser att jag ska hjälpa till med idrotten.

Bara att bita i det sura, hålla god min och låtsas som att det regnar, när jag sedan står där med mina små högstadieelever i duschen.

Det kändes inte bra alltså

Nej inte en till i utanförskap!

2007-11-15T17:08:00.000+01:00

Ja bättre läge kan man väl knappast få.
Den här få man bara inte missa.

Det är synd om Axén Olin. Alkoholproblem och sömnsvårigheter.
Säkert säkert. Men alla som läser nyheten vet - även alla som verkligen tycker synd om henne - att det verkliga nyhetsvärdet ligger i ironin att hon nu har blivit sjukskriven för en sån där icke-sjukdom som man enligt hennes eget parti ska jobba sig ur. För annars blir det ju svårt för stackars Axén Olin att komma tillbaka från det utanförskap som en sjukskrivning innebär.
Och gud förbjude om hon skulle måla eller göra något annat berikande under rehabiliteringen, eller hur Hanne Kjöller?

Frågan är om försäkringskassan kommer att godkänna det, eller om läkaren med de nya direktiven verkligen kan sjukskriva henne i en hel månad. Och i så fall, är hennes fall på något sätt prejudicerande?
Kan andra i liknande situationer framöver åberopa Lex Axén Olin?

Att fixa första sidan, å andra sidan...

2007-11-15T08:35:00.000+01:00

... att slå in öppna dörrar.
Att kasta in brandfacklor i övertända hus.
Att utfärda gratulationer.

Att åberopa det femte författningstillägget. För att det låter coolt och för att det är nödvändigt. 60-40, fördel pommes.

Att träna penngrepp, klart bättre som tidsmarkör än vilken fluortant som helst... min kvinna i varje hamn.

Vad som helst hade kunnat vara mitt.

En riktigt malande låt för att avrunda. En evighetslång inledning som vägrar lyfta utan omärkligt övergår i en lika ändlös avslutning.
Som en Uffe som fastnat i haschpsykosen...

Peter, man blir ledsen, besviken, men kanske framförallt orolig...

2007-11-14T19:39:00.000+01:00

Peter Wolodarski är just en sån där kille som man skulle vilja visa runt stan, världen eller varför inte skolan, så att han vaknar upp liksom. Dra fram hans anikte från under det tjocka duntäcket och tvinga honom att ta sig en liten titt. Vanligtvis skriver han om hur bra världen blivit sedan alla fick kapitalism och strukturanpassningsprogram. Nu ger han sig in i skoldebatten. Friskolorna har lett till en sund konkurrens som också gjort de kommunala skolorna bättre.
Så talar Wolodarski.
Ok, nu ska vi se.

Wolodarski tycker att det är missvisande att John Bauer får statuera exempel, när bilden egentligen är en helt annan om man tittar på "generella observationer". Redan här visar han tydligt hur illa insatt han är och varför det bara blir bisarrt när dagstidningarnas proffstyckare prompt skall ha något att säga om precis allt.

De förbättrade resultaten mäter man genom att titta på betygen, så är det. Betygen är i sin tur det bästa konkurrensmedlet skolor har idag för att locka till sig nya kunder, som friskolorna så oblygt valt att kalla eleverna. Om Peter Wolodarski brytt sig om att titta på hur våra styrmedel ser ut idag och hur debatten har gått om det alltför stora tolkningsutrymmet de ger så skulle han nog inse, kanske, att det är uplagt för att sätta godtyckliga betyg. Det krävs dessutom från skolchefer, inte bara underförstått. Wolodarksi borde ta och läsa konkurrenten Svd idag; en helt briljant beskrivning av hur det verkligen går till.

Tittar man på betygen så har de ökat markant sedan friskolornas inträde, så sant. Men har elevernas kunskaper ökat i samma takt? Åh nej, tyvärr har de snarare rört sig i motsatt riktning. I en internationell jämförelse tappar vi mark. Även högskolorna klagar sedan ett tiotal år tillbaka på att eleverna är sämre förberedda på vad som krävs för högre studier. Men det väljer Wolodarski att bortse ifrån.

Andra fakta om friskolor. Lärartätheten är lägre än på kommunala skolor. Fakta. Hur kan detta göra skolan bättre? Hur kan eleverna lära sig mer med färre lärare? Vidare drar man ner på kuratorer, skolsystrar och för att inte tala om vikarier. Hittar Wolodarski en enda friskola som engagerar vikarier vid sjukfrånvaro så ska jag personligen ge honom ett pris. De finns inte Peter.

Det är faktiskt så dumt att såna som Peter ska få uttala sig om skolan. Han kan sätta griller i huvudet på folk som är ännu sämre insatta än han själv.

Stoiska finnar

2007-11-09T17:30:00.000+01:00

– Hon var en bra människa, hon var min kemilärare

En finsk elev uttalar sig om rektorn som så heroiskt offrade sig för att rädda sina elever.

Det är i sanning befriande att det är FInland som står som värd för den senaste skolmassakern. Istället för att tvingas lyssna till hysteriska amerikaners framtvingade klagosånger får vi nu ta del av en mer nedtonad, och tja värdig, redogörelse för vad som hände. Här slår vi inte på känslotrumman, snarare tvärtom faktiskt. Alla verkar uttrycka sig lugnt och sakligt, tja för att inte säga lite småtort.

Mest gillade jag killen som hade känt mördaren sen han var sju år gammal. När han hörde skotten så sprang han, inte mer med det. Innan vansinnesskjutningen hade mördaren in spe uttryckt beundran för Columbinekillarna.
Nej hade han då sagt, att tänka så är sjukt Matti (eller vad han nu kan ha hetat).
Inte mer med det.
Inget snyftande, inget hulkande.
Bara som det var.

Fusket värre på gymnasiet

2007-11-06T20:49:00.000+01:00

Alla fuskar i dagens skola. Så är det tyvärr. Bevare oss när eländet når sjukvården.

Skolchefer lever på de kryphål som skolsystemet så behjälpligt tillhandahåller. Det finns många exempel på det. Titta bara på hur skolor idag tävlar med varandra om marknadsandelar. Marknaden utgörs av elever med en skolpeng på mellan 50 och 90 000. Hur gör skolor idag för att ta marknadsandelar av varandra? Ta er en liten titt i dessa bistra tider. Ofta heter det bärbar dator under studierna, eller unika möjligheter att kombinera studier med idrott och annat roligt. Kanske en utlandsresa. Eller en I-pod. Eller varför inte möjligheten att kunna välja mellan för- och eftermiddagsstudier.
Men framförallt handlar det om att kunna uppvisa goda resultat, höga betyg.

"När jag anställde dig för ett år sedan, vet du vad din handledare sa till mig då? Grattis sa han. Nu har det gått ett år. Du har 24 procent underkända på samhällskursen. När ska du börja visa din kvalitet?"

Så lät min förra arbetsgivare när vi skulle ha medarbetaresamtalet, det samtal som ligger till grund för en eventuell löneökning. 90 procent minst godkända skulle måluppfyllelsen ligga på, annars kunde man glömma bonusslantarna.

Många av mina kolleger hade redan nått målet. Samtliga efter enskilda samtal med chefen om hur man tolkar mål och kriterier. "Står det att man ska läsa en roman på 250 sidor? Gör det det? Nej precis, då behöver man inte göra det heller!"
Så talade vår pedagogiske ledare till svenskläraren.

Historieläraren fick också se sin stolthet aningen naggad i kanten.
Historia A har ett huvudsakligt innehållsmål: Eleven skall känna till grundläggande drag i den historiska utvecklingen. För att blidka vår rektor ritade läraren en tallinje från år noll fram till nu på tavlan. Sedan markerade han och skrev upp viktiga händelser, Jesus födelse, digerdöden, Gustav Wasa osv. Eleven, som i ärlighetens namn hade fått tillräckligt med chanser, ritade av tallinjen och sedan hade de "läxförhör" i en halvtimme, ett förhör under vilket eleven hela tiden fick ta tallinjen till hjälp. Rektorn var mycket nöjd med lärarens lösning. Var det en bra lärare? I mitt ospottade rövhål.

I media framhålls ofta att vi ska lita på lärarnas profession, de står som garant för skolans kvalitet. Men frågan är varför lärare skulle ha högre moral än någon annan i samhället? Särskilt när de upplever påtryckningar från alla håll, skolledningen, elever, föräldrar, att vara snälla i sin bedömning. Oavsett om lärare borde ha högre moral eller inte så misslyckas de. Ta en titt på betygsinflationen de senaste tio åren. Skolverket borde ha höjt betygsräntan för länge sedan.
Ja ja kom inte på nåt roligare att skriva.

Så långt om inkomsterna. Till utgifterna. Vad sparar skolorna pengar på?

Ja vi kan ju glömma gamla förlegade institutioner som bibliotek, idrottssal, kurator, skolsyster, mattant.. Vikarier? Ett typiskt 90-talsfenomen. Det gäller alltså att dra ner på tjänsterna helt enkelt. Min förra arbetsgivare ansökte om att få starta en skola med 300 elever på 18 heltidstjänster. Redan där en skrämmande låg lärartäthet.
Nu har de knappt 400 elever på 14-16 tjänster.

Grattis Sverige

Jag ska be att få återkomma om det där

2007-11-05T16:41:00.000+01:00

Ja så får det nog bli, för just nu förefaller det som strängt taget omöjligt. Om man säger så här: mina fisar luktar som en blandning mellan riskakor och mycket gamla ägg, mina fingrar är stela av köld, jag kan se min andedräkt och min mage har vaknat till, rejält.

Det går bara inte...

Men nu får de väl ändå ge sig...

2007-11-02T16:04:00.000+01:00

...förlåt Kjöller

Likväl

Folk har olika syn på vad termen arbetsfömåga borde innebära. Det fastslår idag min allra käraste ledarskribent på politruktidningen Dagens Nyheter. Myndighetspersoner med vänstersympatier sjukskriver oftare patienter än högermänniskor. Vad kan nu det bero på? Kanske på att människor ofta vill tro att andra gör som en själv. Högermänniskor tar helt enkelt för givet att alla skiter i att betala skatt. Utan skatt, inga pengar att betala sjukskrivningarna med.

Vidare förfärar sig Hanne Kjöller öfver att den sjukskrivne ofta ägnar sig åt målning eller någon annan kreativ syssla under sjukskrivningen. Ja, vilka jävla svin va. Nog kan man begära att en sjukling gör något riktigt tråkigt och meningslöst när han eller hon är hemma, som att ligga framför TV:n, kedjeröka och titta på ändlösa eftermiddagsrepriseringar av Falcon Crest. Inte fan ska man få må bra under rehabiliteringen.

Det ska löna sig att arbeta

2007-11-02T12:15:00.000+01:00

Jaha, här sitter man på jobbet trots att det är novemberlov.

På nyheterna har de precis berättat att avgående Schenström - hette hon så? - kommer att få behålla sin lön i två år. Shit vad najs alltså. Två år att bara sitta och fisa, dricka kaffe och jäsa, slå dank och rulla hatt. Jag unnar hennne verkligen den ledigheten.

Ersättningen kommer emellertid att räknas av mot andra inkomster. Så för att det ska löna sig för Schenström att arbeta så ska hon hitta ett jobb som betalar mer än 84000 i månaden. Gött mos, Schenström! För vem har sagt att det ska löna sig att arbeta?

Ja, vad i helvete ska man säga?

Det är nästan Hanne kjöller-varning på hyckleriet.

Det var ju inte så snällt Pihlblad

2007-10-31T20:55:00.000+01:00

Anders Pihlblads agerande i den så kallade Schenströmsaffären förefaller mycket besynnerligt. Som tämligen konservativ vad beträffar värderingar anser jag att man hånglar av en anledning, vilken som helst men någon; det är mycket sällan som man ramlar och tar emot sig med läpparna mot någon annans för att inte skada sig.

Frågan är vad herr Pihlblad tänkte när han tryckte sin mun mot Reinfeldts närmaste kvinnas dito? De var endast glada i hatten, inte redlösa, trots att notan gick på nästan tusenlappen.

Så det var inte gammal hederlig fyllekåthet. Och det handlade inte heller om någon privat relation. Det var ännu viktigare att poängtera.

Hm, så vad finns det kvar?

Ja vad kan det finnas kvar egentligen, herr seriösa politiske granskare?

Ännu en skarpsinnig ledare...

2007-10-27T09:47:00.000+01:00

Jag förundras ofta över våra ledarskribenter. Vi har exempelvis Hanne Kjöller, som vecka efter vecka försöker hamra in budskapet att låginkomsttagare och långtidssjukskrivna är snåla, missunnsamma och arbetsskygga. Eller varför inte Per Gudmundson, som i dagens Svd presentarar en så urbota dum lösning på public service-dilemmat att man baxnar.

Inledningsvis antyder Per G att antalet gratistidningar onödiggör en statlig oberoende aktör, Svt. Att den statliga aktören ändå hämtar sina nyheter från samma internationella telegrambyråer.

Så vad ska vi då göra?

Per G vill ha en public service-kanal som varje enskild individ får ta ställning till, kan välja och välja bort, "som Canal Plus".

Hela poängen med public service är att en statlig och förhoppningsvis objektiv instans faktiskt bestämmer vad människorna behöver. Om det inte fungerar - om man till exempel skär ner på den grävande jornalistiken, eller bara ägnar sig åt talkshower - så får vi ändra på direktiven, inte som nu låta direktiven styras av tittarsiffror.

Skribenten verkar mena att Svt skulle klara av att bibehålla mångfalden i en konkurrensutsatt situation. Folk skulle fortsätta betala eftersom Svt håller så hög klass när de väl antränger sig. Men vad skulle hända om några valde bort kanalen, om kanalens intäkter skulle minska? Skulle de kunna fortsätta hålla lika höga klass? Skulle Svt tvingas höja avgiften för de som är kvar? Eller skulle pappa staten skjuta till pengar?

Det här förslaget var så dumt så jag baxnar. Det går inte att privatisera public service. Så enkelt är det. Lägg avgiften på skatten istället. Då skulle inte moderata statsråd kunna smita från avgiften. Om de inte nolltaxerar förstås...

Och att Adaktusson flytt till kanal 8 är väl snarare något vi ska vara glada över.

Put a tail on me and call me a weasel...

2007-10-27T08:35:00.000+01:00

Det kliar i fingrarna. Jag bara måste få berätta.

Det officiella anledningen till att vi igår natt, gumman och jag, ändrade vår resa till Thailand över jul, tidigarelade den med två veckor, är att jag inte ska behöva stressa under mellandagarna med förberedelser inför alla utvecklingssamtal, därtill är min mage alltför trasslig. Nej men självklart lille gubben, du ska inte stressa över jul.
Håhå jaja.

Men vad det egentligen handlar om är att resan krockar med London Masters i snooker. Polaren och jag satt och smygmsn:ade - bestämde resedatum och bokade biljetter - samtidigt som gumman letade efter nya flighter på luftgrop.com...
As cunning as a weasel. That's me.

Jag somnade in vid tvåsnåret sedan.
Leende och omnipotent.

Efter första boxningsträningen

2007-10-26T18:43:00.000+01:00

Känner mig vimmelkantig efter boxningsträningen. Just det, boxningsträningen. Nu ska trettiplusmagen bort. Det verkade som om mina träningskamrater samtyckte; helvete vilka kroppslag. Måste ha svettats ut minst ett par, kanske tre liter på den dryga timme som jag studsade runt i den fyrkantiga ringen.

Träningen är slut och jag irrar omkring inne på ICA, har glömt bort vad jag ska handla. Tandkräm, så var det. Och så något att dricka förstås.

Framför juicedisken med tom blick. Det är med sorg i sinnet jag konstaterar att jag inte har någon favoritdryck, en törstsläckare som jag alltid brukar ta till. Utan att behöva tänka till. Coca cola, till exempel. Nej, jag måste alltid väga för och emot, och inget känns så där klockrent. Min räddning ikväll stavas Brämhult. Extrapris på ananas blodgrape. Bara 12 spänn. Jag känner mig mycket nöjd när jag går mot tandkrämsdisken.
Borde jag köpt två?

Historien upprepar sig. Pepsodent, liten tup. Eller colgate. Prislapparna är så slarvigt fastsatta på hyllkanten att det är omöjligt att avgöra vilken som är billigast. Pepsodenten kostar nog 17.90 men colgate vete fan.
Och ingen stor tub.
Varför har jag inget favoritmärke?
Till slut låter jag mig nöja med en Vademecum. Stor tub. Samma pris som en liten pepso.

Framme vid kassorna.
Alla tre köerna förefaller ta lika lång tid, om man räknar på längd och mängd varor per kund. Hugget som stucket. Varför har jag inte en favoritkassörska. En som jag alltid väljer när den här situationen uppstår? Tungan på vågen. Jag klarar inte det här idag, nu. Jag är helt slut. Kan ni inte se det?

I samma stund som jag ställer mig i en kö vet jag att jag valt fel. Den precis bredvid mig kommer att ta mycket kortare tid, så till den milda grad att nya kunder kommer att gå förbi mig, kasta nedlåtande blickar på puckot som är för stolt för att byta. Till slut kommer jag byta, när det går upp för mig att kassörskan har problem med något eller kanske till och med stängt kassan. Med en demonstrativ suck kommer jag att göra det, som för att signalera att jag åtminstone inte var omedveten om min otur.
För det var det, hör ni det!

Puss

Lilläldre om bloggstress

2007-10-24T21:15:00.001+01:00

Ja, nog är det farten som dödar alltid. Det där som har med eftertanke att göra. Det hörs om inte annat på ordet.
Eftertanke.
Vi har liksom inte tid för den längre.

Mer om fart:
En bok jag läste en gång. La lenteur av Milan Kundera. Det enda jag kommer ihåg var en parallell mellan hur det förhåller sig med våra tankar och sätter på vilket vi promenerar. Om vi är upprörda, om det känns som att huvudet håller på att sprängas av disparata tankar, då tenderar vi att gå lite snabbare, som för att kyla ner hjärnan och sakta ner tankarna. Omvänt om vi är fundersamma och söker efter den rätta tanken, när det är precisionen i tankarna vi är ute efter, då saktar vi ner på stegen, för att få igång tankarna, få dem i rörelse.

Ja, eller nåt sånt.

Eller så handlar det bara om att man vill hinna få in inlägget på bloggen innan gumman somnar...

Janne i högform

2007-10-24T20:29:00.000+01:00

Finns det något mer uppiggande än Janne Josefssonen i gammal god form? När han svavelosande, likt en blodhund, ansätter nonchalanta direktörer när de à la Albert Speer påstår att de inget visste?

Jag tror fan inte det.

Jag låg i sängen och bara njöt av kvällens Uppdrag granskning. Och sedan, i finalen, när Janne mer eller mindre tvingade de förlägna VDarna att garantera städarna vidare anställning, då bara tjöt jag av lycka.

Det börjar bli riktigt fånigt nu Hanne

2007-10-23T17:27:00.000+01:00

Som sporadisk läsare kanske förstått har jag ett horn i sidan till DN:s ledarskribenter. Den högervridna inskränktheten som dessa ger uttryck för har jag svårt att förlika mig med. Alltsomoftast känner jag mig nödgad att gå i klinch.
Det har nästan utvecklats till en besatthet.
Jag är rädd.

Men på't igen.

Vad som får Hanne Kjöller att fortsätta i samma spår, och vad som får DN:s ledning att behålla henne, övergår mitt av idogt mobiltelefonerande strålningsskadade förstånd. Idag vill hon belysa två saker: Hennes korta svada tar avstamp i ett projekt för pojkar som försummats av sina fäder. Män har väl alltid hållit sig borta, menar hon, det är väl inget konstigt med det. Vad händer med kvinnorna, och för att inte tala om alla tjejer som lämnats av sina mödrar?

Ja, jag visste inte att det var ett så stort problem i dagens samhälle, men det är det kanske.

Jag förstår inte varför Hanne Kjöller inte bara kan vara glad för de pojkar som får det lite bättre med hjälp av detta projekt, istället för att bara gnälla över de som inte får. Bara för att vissa får det bättre betyder ju inte det att andra får det sämre. Är det inte så du brukar resonera när du tar upp regeringens skatte- och fördelningspolitik, Hanne? Hon skriver att "denna fixering vid män förefaller både tidstypisk och masochistisk". Tidstypisk? Ja. Masochistisk? Något för dumt för att kommentera.

Men detta var ju inte huvudinvändningen. Nej, på sant Filippa Reinfeldtskt manér frågar sig Hanne Kjöller vad för samhälle vi har som inte tar hand om sina gamla, sinnessjuka och så vidare. Ja Hanne Kjöller, det vete fan. Var hittar du det samhället någonstans? I USA? På Kuba? Eller tänker du på någon tillbaka på den gamla goda tiden innan sossarna så försåtligt byggde upp välfärden? Hur var det med medellivslängden på den tiden Hanne? Hur var det med de sociala orättvisorna?
Det blir bara larvigt när man drar paralleller till någon romantiserad bild av hur det en gång var. Särskilt om man i allt övrigt strävar bort ifrån det.

Eller menar kanske Hanne Kjöller att vi snart kommer att få det samhället bara regeringen släpper på tyglarna och säljer ut allt vad skola och sjukvård heter?

Jag gillar att skriva ner Hanne Kjöller. Jag vet inte varför.
Troligtvis för att det är så lätt.

En bild

2007-10-22T21:41:00.000+01:00

...från Skottland.
Min polares blöta byxor.
Tyckte att bilden var cool.

...i brist därpå...

2007-10-14T18:54:00.000+01:00

Fantastiskt egentligen hur ett enda litet inlägg kan väcka sådana känslor. En oförarglig kommentar om DN:s sämsta partipolitiska reporter och stormen - åtminstone med denna blygsamma blogs mått mätt - bryter ut. Sex kommentarer (alltså inte sexkommentarer, tyvärr) som vill få mig att inse att jag lever. Det värsta man kan göra i dessa tider verkar vara att kritisera makten. Ungefär som om dess förespråkare fortfarande tror att de befinner sig i opposition, i underläge. Det påminner litegrann om någon som innerst inne vet att han eller hon är skyldig och hoppas att anfall ska skingra hopen av belackare.
Idag skriver Hanne Kjöller, sin vana trogen, om just ingenting. Jag vet i fan hur det har gått till men uppenbarligen har hon fått tillåtelse att vädra sina högst personliga åsikter utan några som helst krav på innehåll. Hjälp mig här nu, Sokrates eller vad fan du nu kallade dig. Förklara storheten med detta.

Får se hur mycket skit man får för det här inlägget.

Jag kanske borde börja fundera på varför jag utsätter mig för påhopp från den skräniga pöbeln?

Ja, varför gör jag det egentligen? Varför erbjuder jag mig som måltavla för allehanda paragrafryttare och vänner av ordningen? Varför accepterar jag inte min plats i den eviga bloggskuggan? Kan den gode Hjalmar ha varit något stort på spåren när han diktade:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Vad beträffar det här jävla skitsamhällets alla försvarare, blinda, döva och allmänt nervöst lagda, så kan nog ett annat Söderbergcitat klargöra sakernas tillstånd:
Det är naturligt att dumbommarna är i majoritet i riksdagen: de är i majoritet i folket.

Grey my arse

2007-10-10T21:41:00.000+01:00

Jaha, då ligger hon i koma hela avsnittet Meredtih. Bara en massa drömmar och what ifs à la Bobby Ewing. Och som salt på såret - för ack denna afton blöder vi - tycks alla i serien avguda det tillgjorda flickebarnet. Jag fattar inte hur ett sjukhus kan sluta upp så mangrant kring en så självupptagen, uppnäst och läppbotoxad tjej. De borde istället jubla och be till gud att hennes hjärta stannar för gott.

Nej, Grey's Anatomy höll inte heller måttet.

Och whiskyn var blaskig..

Man blir så trött, så trött

2007-10-10T20:18:00.000+01:00

Jag vet inte varför jag utsätter mig för DN:s ledarskribent Hanne Kjöller.

I sin senaste skrivelse vill hon lyfta fram att den nya regeringens jobbpolitik vida överträffar sossarnas, så till den milda grad faktiskt att AMS socialdemokratiske generaldirektör nu ger sitt bifall.

Det är med andra ord samma visa som alltid från Hanne. Samma hyllningstal. Och det är väl egentligen inget fel med det, man ska väl få tycka vad man vill, men det jag vänder mig mot, och det å det grövsta, är att hon är så onyanserad att det blir intetsägande och platt, som ett politiskt floskeltal. Seriöst Hanne, kan du inte försöka att se på saker och ting utifrån olika perspektiv. Du har fastnat i nåt tämligen trist att läsa. Man får inga aha-upplevelser av att läsa små, knappt skönjbara, omformuleringar av alliansens utsändelser vecka efter vecka.

Än jag då. Som tvångsmässigt bläddrar fram till just hennes sida, varje morgon. Som för att hitta en anledning till mitt dåliga morgonhumör. Som en tacksam efterhandskonstruktion. Eller är jag bara masochist?

Vem vet, vem vet.

Nej nu ska jag dricka en ansenlig mängd whisky framför Grey:s Anatomy. Se vad det ger.

Sista vagnen

2007-09-27T21:24:00.000+01:00

När det handlar om vintern. Då är goda råd dyra. Resor är dyra. I varje fall runt Jul. Är det värt att betala det dubbla för att få fly kylan och mörkret?
Jag tror fan det.

Venezuela...

Jag drömmer.

Och hoppas.

Vad ska du göra ikväll då guldfisken?

2007-09-26T19:19:00.000+01:00

Tja, titta på Idol och dricka Elefantöl

Två timmar i mörkret

2007-09-26T18:23:00.000+01:00

Kommer hem. Gör mig redo för att njuta av ensamheten. Den oväntade och mycket välkomna. Sätter på mig sovsärken och gör mig bekväm i datorfåtöljen. Den nedgående solen bländar mig i låt säga en kvart innan den försvinner bakom fasaden av höstlika träd. Det råder nämligen ingen tvekan längre. Den är här.

Under ett par timmar hinner jag med att porrsurfa, ladda ner Jose Gonzalez senaste och öppna ett nytt blogkonto, ja eller vad man ska kalla det. Det har blivit helt mörkt nu, Joses metalliska Tear Drops ekar i rummet.

Snart ska jag börja blogga igen. Snart ska jag upp på den där jävla hästryggen igen. Den här gången blir det barbacka, ingen jävla snålskjuss, inget jävla smörande, inget jävla länkande till Svd bara för att.

Bara en massa skit som ingen bryr sig om.
Som när jag skrev dagbok

Back in business, motha fucka

2007-09-21T16:12:00.000+01:00

Jaha, ska man ta tag i det här igen, bloggandet, nu när man äntligen har införskaffat en ny dator, äntligen har fått iordning lägenheten och förhoppningsvis gjort den sista vändan till IKEA-helvetet för överskådlig tid.
Ska man göra det?

Kanske borde jag pimpa upp bloggen litegrann... Jobba med lay out. Eller ett namnbyte. Jag vill ju mena att namnet inbjuder till förtröstan trots mörkret och kylan. Det är så jag tolkar det. Men jag kanske har lurat mig själv. Kanske börjar svängrummet krympa, kanske finns det inte längre? Efter helvetesalliansens budget kanske jag borde döpa om den till De hängdas svångrem, redskapen med vilket den dömde måhända lyckas förekomma sina bödlar...

Annars ägnade jag precis Jan guilliou en liten tanke. I dagens SVD berättar han om sin kärlek för Östermalm. Någonting om ridderlighet och tolerans som han inte fann på andra platser i huvudstaden. Egentligen borde man väl hata karln, men jag vet inte, det tar emot. Lite som mina känslor för Göran P...

En för professor Jung

2007-06-30T08:52:00.000+01:00

1934 kom engelsmannen med det franskklingande namnet Boussin fram till att den optimala vikten för ett par vandringskängor av storlek 43 var 820 gram. Många storlekar har fått sina vikter reviderade genom historien, ända in på 2000-talet, men monsieur Boussins slutsats har stått sig.

Visst låter det trovärdigt. Uppgifterna har emellertid förmedlats till mig via en dröm. Jag kan inte förklara varför jag drömmer såna här saker. Jag fick till och med se en lista med alla årtal och viktangivelser.

Faktum är att 820 gram inte var så tokigt. Kolla in vad kängor väger så får ni se. Men vem Boussin är det vete katten.

Flyttångest II

2007-06-29T14:50:00.000+01:00

Var och hämtade nyckeln till lägenheten. Passade på att ta en liten titt. Tapeterna är verkligen under all kritik. Pissgult, 80-talsturkost, och bebisrosa. Måste göra något åt det där. Balkongen var som jag kom ihåg den, fin, men vinden var östlig så Värmdöleden gjorde sig gällande. Som ett aldrig avstannande tinitusbrus, som en älvjävel rakt inpå husknuten. Tänk att man aldrig kan få ha det lite lugnt och skönt.
Det ska givetvis till att bli kritisk nu, nu när allt är bestämt, när flyttbil är hyrd och både kökssoffa och vardagsrumsdito är inhandlade.
Borde ta och sätta igång med packandet, men det tar emot. Det är de där jävla transportsträckorna.

Är det kanske läge för en whiskey istället, eller en liten öl på boule och berså? Om jag inte missminner mig så är det faktiskt solen som tittar fram.
För det var väl så där den såg ut?

Semesterapati

2007-06-19T13:20:00.000+01:00

Det finns ingenting att säga.
Allt är redan dryftat.
I oändlighet.
Till förbannelse.

Med detta inte sagt att det inte händer saker, för det gör det. Det är bara det att jag varken har lust eller finner det det minsta intressant att frossa i det, i allt som flyger och far runt omkring mig, och i min egen person.

Kan det vara det att jag aldrig sätter mig ner och bara andas ut, efter att ha andats in får man anta?

Kan det vara så att det måste få infinna sig lite stiltje - på gränsen till apati? - efter en hektiskt period av betygssättning, tuppslagsmål kolleger emellan, stora beslut om gemensamt boende och allmän stress?

Eller är det så att man bara får orden till låns? Språkkonjunkturen kanske går upp och ner, en himla massa variabler spelar in. Ibland kanske språkbanken höjer räntan, när det riskerar att gå inflation i ordbajsandet. Kan det vara så?

Hur ofta har man något att säga egentligen?

Otack, orätt och o

2007-06-13T21:00:00.000+01:00

Nej nu jävlar drar jag till norrland. Här nere i Fjollträsk får man varken lön eller uppskattning. Här kämpat man som en, som en, som en person som kämpar skitmycket, men årets lärare, det blir, jag vem blir det?
Ja, iNte fan blir det jag!

Nej nej, du sorgliga riddare, du får istället sitta på första parkett, i allas blickfång, och förnedras när din PROTEGÉ får motta priset.
Inte ens brödsmulor att pilla i sig.
Ingenting
Nada

Och så säger han, i ett bisarrt uttryck för en perverterad ödmjukhet, att det här priset, det här priset, det har vi alla förtjänat, minsann, så mycket som vi jobbat. Så fint men så dumlätt att läsa dina tankar.
De bubblar över i de stora kokainögonen.
Jag vann priset, kidsen gillar mig mest av alla!

Nej den här skiten får det vara nog med. Nu ska jag till norrland. Tejpa fast en flaska Jack Daniels i min hand och bara svepa.
Förhoppningsvis glömma att gud finns.
Era jävla svin

Flyttångest

2007-06-12T21:17:00.000+01:00

Jaha, vad händer i ditt liv egentligen? Ska vi ta det kronologiskt eller så som andan faller på? Eller kanske bara göra ett kort nedslag någonstans på vägen..

Du ska flytta ihop med din tjej. Det är första gången du tar det steget, märk väl. Börjar du få ångest? Går det lite för snabbt för ditt norrländska kynne?
Nej, det kan jag inte påstå.
Däremot är det trist att flytta ifrån berget, berget från vilket du blickar ut över precis hela Stockholm. Bort från berget och ut i förorten, nära naturen för det vill ni båda ha. Ut till förorten och alla gänguppgörelser. Ja, jo visst händer det att vi skjuter på varandra här ute men det är ju alltsomoftast lågkalibriga vapen, så det är sällan livshotande.

Två veckor innan inflyttning. Börjar det knaka lite i de berömda? En gammal synd från förr, en kort videosnutt à la Paris Hilton, i snokande orätta händer, och helvetet bryter ut. Hur fan kan man spara på en sån sak? Jag fattar det bara inte. Sparade du den för att titta på senare? Har du kanske en hel katalog med gamla erövringar?
Nej, inte i videoform, men du kan läsa om de flesta i min dagbok.
Här.

Låt mig berätta var jag befinner mig..

2007-06-11T14:09:00.000+01:00

Just nu.

Jag har författat i runda slängar 43 stycken e-postmeddelanden till elever som i nuläget har IG i samhällskunskap.

Jag har haft 14 individuella samtal med elever mellan två betyg i franska. Av dessa fick samtliga det lägre alternativet. Jobbigt känns det, precis i början när man ser besvikelsen i deras naiva ögon. Men sedan rinner det av, snabbt.
Jag är en gås. Deras klagan är vatten.

Nu sitter jag och kämpar mot frestelsen att lätta på trycket i mitt anus. Att bara släppa ut det som finns där, det som bubblar och mullrar och längtar ut. I nio av tio fall är det en stor fis, men det kan även gömma sig en liten lort däri, i fisen så att säga, som kommer ut med en jävla fart. Jag ska nog ta det säkra före det osäkra. Ska nämligen vidare till en tant och skriva kontrakt. Man vill ju inte riskera… ja att komma dit med bajs i brallan liksom.
Dåligt första intryck.

Nej, nu ska jag visst på möte.

Cigarettes idjäen och idjäen och idjäen

2007-06-07T18:48:00.000+01:00

Fan, jag är tillbaka i rökträsket. Helt plötsligt är min kropp inställd på nikotin- och röksug. Och godare har de förstås aldrig varit.
Kamelerna.
Det kommer väl vara så här. En gång rökare, alltid rökare. I perioder kan man hålla sig ifrån dem - som en nykter nikotinist - men helt fri, det blir man nog aldrig.

Lön? Äh det är inte så viktigt

2007-06-05T14:29:00.000+01:00

En skolchef på en expanderande friskola försöker övertala mig att komma och jobba för henne. Hon ringer och mejlar, bjuder på glass och komplimenterar. Jag antar att jag håller på att bli head huntad...

Två ord bör uppmärksammas i detta inläggs första mening. Först och främst kallar vi idag den pedagogiska ledaren för "skolchef", av samma självklara anledning som vi kallar eleverna för "kunder". Rektor och elev luktar gammalt, mossigt och ja kateder liksom. Vidare lägger man med fördel till ordet "expanderande" när man pratar om framgångsrika friskolor. Som med all företagsverksamhet kan man bara få in mer kapital genom att expandera. Pengarna återfinns i elevunderlaget, varje elev tingar som bekant en liten peng, så det är inte tu tal om att förbättra befintliga skolor, nej nej det ger inga nya pengar, vad skulle aktieägarna säga om det?
Expandera, fler elever lika med större vinst.

Men nu har jag kommit av mig. Tanten som ringer på min mobil på de mest opassande tider, friskolekontorstider, dvs. när som helst, hon vill veta om jag gillar hennes skolas koncept. Ja, jo kanske säger jag, men jag har inte haft så mycket tid till att sätta mig in i det. I betygstider och allt. Nej det förstår hon. Dessutom säger jag att jag inte vet vad jag har att ta ställning till. Jag menar, vi har ju inte ens pratat var lönen kommer att hamna. På detta svarar skolchefen att det tar hon inte upp förrän hon vet att man är intresserad av jobbet, att man vill börja jobba för dem, först då är det läge att prata lön. Hon säger detta med en anstrykning av förakt i rösten. Hon verkar smått chockad över att jag nämner det.

För så är det mina vänner, för en lärare, och alla andra som jobbar med människor för den delen, fritidspedagoger och sjuksyrror, kommer lönen i andra hand. Det viktig är arbetssituationen, att det finns möjligheter att göra ett bra jobb. Vi ska stå över det rent materiella: Börjar man prata lön för tidigt i en förhandling då är man en oseriös lärare, en streber. Och inte ädel samarit som de friskolor för vars räkning vi förväntas jobba röven av oss.

Ja, jag vet inte om jag har så mycket mer att säga om det...

Zidane och jag

2007-05-30T10:04:00.000+01:00

Jag hade precis ett förtroligt samtal med Zinedine Zidane. Ni vet fransmannen som avslutade sin fantastiska fotbollskarriär med att skalla till sig ett rött kort och en förlust i VM-finalen för snart ett år sedan. Trots det blev han hyllad som en hjälte av fransmännen – han hade ju stått upp för sin familjs heder när Materazzi provocerat honom. Märklig machokultur det där.

Tillbaka till mitt samtal med karln. Jag hade spelat fotboll med mitt korpenlag och var på väg hem. Det regnade utanför idrottshallen och jag tvekade en stund. Hur fan ska jag ta mig till T-banan? Då fick jag syn på honom. Precis vid entrédörren stod han, bara några meter bort, och spanade ut i regnet med bekymrad min. Det såg ut som om han väntade på att bli hämtad.

Plötsligt insåg jag att jag hade sett honom tidigare. Han hade smugit omkring på den tomma läktaren och spanat in oss när vi spelade. Zinedine Zidane. Är inte det lite märkligt?

Vi stod ett tag och kastade förstulna blickar på varandra. Jag märkte att han kände sig iakttagen; han skruvade på sig som en frispark från strax utanför straffområdet.
Till slut gick jag fram till honom.

Saknar du fotbollen, Zidane?

Både och, sa han. Det naturliga steget nu är väl att skaffa barn. Jag frågade om det var det han ville. Han ryckte på axlarna.

Får jag ge dig ett råd? Vad du än bestämmer dig för, sluta inte med fotbollen, inte helt i alla fall.

På detta log han, så där avväpnande som bara Zidane kan le.
Il faut qu j’y aille, sa han kort, rättade till kragen och försvann ut i regnet.

Jag vill tro att han tog intryck av vårt korta samtal. Inte för att jag saknar Zidanes fotbollskonster, men man ska inte behöva ge upp det man älskar på grund av samhällets högst godtyckliga konventioner. Inte ska väl en sån som Zidane behöva smyga omkring, som en tjuv om natten, på tomma läktare i en sunkig hall i en Stockholmsförort bara för att han saknar fotbollen, för att någon bestämt att han är för gammal, att han borde göra något annat?

Det finns inget på förhand bestämt bäst före-datum, Zidane.

Glöm inte det.

En historisk dag

2007-05-27T20:12:00.001+01:00

Mitt första inlägg från min Nokia N95. Plockade upp ett trådlöst nätverk på Götgatan. Nu sitter man här, med mobilus maximus i ena handen och en bärs i den andra.

Här behövs inget förlåtande ljus. Leksaken hade varit lika vacker i gråmulet, snöglopp och stänk. Om ni bara visste.

Detta inlägg hade kanske varit lite mer intressant för ofrivillig läsare om jag haft något vettigt på hjärtat men icke. Men det var historiskt som sagt.

Och så insomnandet

2007-05-26T08:35:00.001+01:00

Somnade du?

Mm, jag skulle precis sätta mig på stjärtlappen och åka igenom istunneln...

Det sista innan insomnandet

2007-05-25T13:30:00.000+01:00

Hon är lite nere nu, morsan.
Jag tror att hon äter dåligt och så.

Jaha..
vad äter hon då?

Hm..
jag vet inte..
men kassler typ...

Förbjud gruppsex

2007-05-24T13:20:00.000+01:00

Med anledning av den uppmärksammade domen mot krögarpojkarna och att fallet nu skall prövas i hovrätten så kan jag bara säga att det är fan så strongt av den 19-åriga tjejen. Det kan inte vara lätt att ta om hela skiten en gång till.

För nog låter det helt galet att tingsrätten anser det troligt att hon utsattes för våld och förnedring men att grabbarna möjligtvis, kanske, måhända inte riktigt förstod det. Det är intressant att de uppenbarligen förstod det dagen efter, när de nyktrat till, om man får tro på deras egna sms-meddelanden. Full kille kan inte våldta och allt det där. Nu är ju inte förnedring i sig straffbart. Endast om någon person i sällskapet inte är med på det som sker och visar detta klart och tydligt.

Så vi kommer tillbaka till grundfrågan, fattade grabbarna att tjejen tyckte att leken gått för långt? Egentligen kanske man borde fråga, varför informerade de sig inte om vad tjejen tyckte? Och följdfrågan, hur kan man få grabbar att bry sig om hur tjejer upplever den älskog de idkar tillsammans?

Får jag komma med ett förslag?

Förbjud gruppsex.

Föreställ er det.
Om grabbarna visste att de begick en olaglig handling bara genom att ha sex med kvinnan, nog fan hade de förvissat sig om att hon inte skulle ha anledning att tjalla på dem dagen efter. Exempelvis skulle de troligtvis inte trycka upp prylar i hennes anus, utan hennes uttryckliga godtycke då förstås. Om den sexuella handlingen allena var olaglig, nog fan hade de stannat upp och frågat tjejen vad hon tyckte.

Petig och bakåtsträvande vän av ordningen kommer på detta förslag att opponera sig. Vi kan ju inte lagstadga mot gruppsex!?! Hur skulle det se ut? Om man vill ha gruppsex så måste man väl få ha det.

Ja, det är klart att man måste. Och de personer som vill ha gruppsex kommer också att ha det. Precis som att en femtonårig kille kommer att har sex med sin fjortonåriga flickvän, trots att det är en olaglig handling. Om han behandlar henne väl så finns det ingen anledning att oroa sig. Lagen fungerar preventivt.

Jag fattar inte att ingen har droppat detta tidigare. Och jag tycker att det vore en så jävla ball signal att sända ut till resten av världen. Vi i frigjorda Sverige -tillsammans med danskarna de som uppfann gruppsexet - förbjuder sex med fler än två personer!

Ännu ett obegripligt människoöde

2007-05-23T00:13:00.001+01:00

Våren 2003 får Bertrand Cantat, sångare i rockgruppen Noir Desir, för sig att misshandla sin flickvän, skådespelerskan Marie Trintignant, till döds på ett hotellrum i Vilnius i Litauen. Nyheten slår ner som en bomb i hemlandet. Paret var nämligen mycket omskrivet - helt i klass med Monica Belluci och Vincent Cassel - och om man ska dra en parallell så skulle det vara ungefär som om Jocke Thåström slog ihjäl Regina Lund. Cantat är till yttermera visso känd för sitt stora sociala patos; att han skulle mörda någon upplevs som osannolikt. Men bevisen är obestridliga; med upprepade slag har han bragt henne om livet.
Nu sitter han bakom lås och bom.

Hatad men inte glömd.

För vilka låtar de gjorde ändå..

Kliande uppkoppling utan sex

2007-05-21T19:31:00.000+01:00

En sjuksyster har sugit fast fem sugproppar på min torso. Sladdar förbinder dem med en elektroniskt mackapär som liknar en mobiltelefon i skala 5:1. Gigantisk med andra ord. Den sitter fast i mitt bälte vilket får mig att känna mig som en medlem av Unga Forskare på 80-talet. Propparna ska sitta kvar tills imorgon bitti.
Det börjar klia.

Jag genomgår ett 24-timmars Ekg. De kollar min hjärtverksamhet. Jag vet redan vad de kommer att säga. De kommer att säga att alla värden är helt normala, att det inte är något fel på mitt hjärta, och jag kommer att känna en konstig blandning av lättnad och besvikelse. För det ÄR något fel på mitt hjärta.

Sjuksyrran sa åt mig att föra anteckning över alla tillfällen då min puls stiger. Avsevärt sa hon. Tyvärr bad jag henne inte precisera vad hon menade med detta. Avsevärt som i när jag vispade grädden alldeles nyss? Avsevärt som i när jag skuttade uppför berget på min väg hem? Avsevärt som i min förväntan när jag öppnade dörren för att se om min nya Nokia N95 hade kommit? Avsevärt som i den häftiga besvikelse jag erfor när den inte hade det?

Tyvärr sover gumman hemma hos sig i natt. Det hade varit gött att protokollföra lite sex. Och att överdriva en smula.
Klockan 23.00 till 01.30: Älskog.
Det hade varit spännande och lite pinigt att se sjuktantens min.
Framför allt pinigt när hon sedan kollade in Ekg-resultatet och upptäckte att det var tämligen normalt..

Dum och dummare

2007-05-20T21:11:00.000+01:00

Hemkommen från norrland, från regn och rusk och från en lite smådeppig 60-åring till mor. Ändå en välbehövlig paus från det totala kaos som råder på jobbet. Upp på hästjäveln imorgon igen. Suck.

Ligger och slösurfar lite innan sängdags. Läser en helt underbar välkommen-hem-till-verkligheten-notis i Svd. Ett par rånare i Dalarna har rånat en gammal dam i hennes lägenhet utklädda till Jehovas vittnen. Jag har lite svårt att bestämma mig för vilka som gjort sig mest förtjänta av dumstruten. Grabbarna som tyckte att en Jehovasförklädnad borde ÖKA deras chanser att bli insläppta i okända människors lägenheter, eller tanten som faktiskt släppte in dem..
En sån här sak bara kan hända i Dalarna.
Därom är Jehova mitt vittne.

Nu drar jag till norrland..

2007-05-16T08:24:00.000+01:00

..och slickar mina öppna, centimeterdjupa, köttsår.

Det där lät lite äckligt.
Vi säger ’plåstrar om’ istället.

Han som envisas med att kalla sig min far

2007-05-15T16:27:00.000+01:00

Jag kommer tillbaka till det hela dagen, brevet. På jobbet nämner jag det för en kollega och vän, men jag blir dunkel. Kan inte sammanfatta vad det handlar om. Det är svårt att säga allt och inget på samma gång.

Han skickar alltså ett brev för att förklara hur han gick från att vara "världens bästa pappa" till att bli "världens sämsta pappa". För vilka barn då? Till sin hjälp har han plockat fram en gammal kollega ur minnets mörka gömslen. Han namnger honom till och med, skriver att brevet och utläggningen i annat fall skulle vara meningslösa. Jag googlar på kollegan och får reda på att han i slutet av 80-talet var insyltad i någon otrevlig historia om elchocker på ovetande patienter. Jag vet inte hur det kan ha medverkat till att min far blev världens sämsta pappa. Men han lovade ju att återkomma till det, så on verra bien.

Faktauppgifterna är felaktiga, eller på sin höjd godtyckliga. Syftet är oklart. Jag försöker föreställa mig hur han sitter i sin trea och skriver dagarna i ända. Hur han försöker få klarhet i det liv som han "strimlade sönder" med en dokumentförstörare av senaste modell för fem, sex år sedan. Förutom små studiebesök i verkligenheten, när han charmar tanterna i bridgeklubben, är han helt isolerad från omvärlden. Allting är bara han han han. Uppdraget, livsuppdraget, är att få den obehagliga sanningen greppbar, att få förlåtelse för synderna. Att få synderna till omständigheter och martyrskap. Och så basunera ut skiten när den antagit det rimligas form.
Så här kommer han hålla på tills han dör.
"Mellandagarna" ska han döpa sina memoarer till, det talade han om för mig när jag var femton. Jag kan inte tänka mig ett mer passande namn.

När jag berättade om brevet för min flickvän undrade hon om han hade frågat hur jag har det.

Nej, borde han det?
Gör farsor sånt?

Jag har alltid varit själv. Helt själv. Från den första knattefotbolls-
träningen till den sista hemtentan på lärarutbildningen. Han som skrev brevet vet inte ens vilka ämnen jag undervisar i eller på vilken nivå. Ändå tar han sig rätten att tränga sig på, utan skam i kroppen, när paniken över att jag klarar mig utan honom blir för påtaglig.

Det är rättningstider, betygstider och svensexetider. Tiden räcker inte till. Så är det bara. Och nu, just nu, väljer han att skicka ett kryptiskt navelskådarbrev, förslutet i ett FÖNSTERKUVERT!
Vad finns det för energi att lägga på detta?

Kom sommarlov, med löfte om mer svängrum!

Vårens impulsköp alla kategorier

2007-05-15T16:04:00.000+01:00

"Jag ser att du sagt upp ditt abonnemang hos oss. Får jag komma med ett erbjudande?"

"Visst"

Försök du bara. Min mobil är det inget fel på, den fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker inte... Tio minuter senare, närmare bestämt den 14:e maj kl 15.55:

"Ja, men vad bra. Då kommer mobilen förhoppningsvis redan på onsdag, annars får du vänta till efter långhelgen."
Så talade telefonförsäljaren.
Ka-ching, tänkte han
onomatopoetiskt.

Det är bara att erkänna. Jag är svag för bra försäljare. Men vilken mobil å andra sidan, om allt han utlovade nu stämmer. Till sommaren kommer jag att bli the mobile blogger number one.
Se upp i backen!

Faderns livslögn 1

2007-05-14T20:07:00.000+01:00

Två fönsterkuvert mötte mig när jag kom hem idag. Ett var från Telenor och det andra från kommunen, trodde jag. När jag sprättade upp det fick jag en smärre - alltså en mycket liten, näst intill obetydlig, men ändock - chock. Det var han som en gång i tiden gjorde anspråk på faderskapet. Alltså inte det biologiska, det har han aldrig behövt bevisa, men det sociala, det känslomässiga.
Det reella.

Kampen om detta faderskap stod på 80-talet. Jag kommer ihåg honom som en enveten härförare som tog till alla tänkbara medel för att få känna segerns sötma. Han baktalade, han infiltrerade, han hotade och bönade. Han lismade, smörjde och ljög, stora lögner. Sommaren 1984 var han nära att vinna mig över till hans sida, men min syster räddade mig. För det är jag henne tacksam. Han vann däremot ett annat betydande slag, det om min bror. Först var det guld och gröna skogar, som på denna tid stavades Hemdator! men sedan, ganska snabbt blev det känslokyla och isolering. Fram till sin 18-årsdag behandlades brorsan som något av en krigsfånge, ett byte, en beslagtagen standar. Han är djupt påverkad av tiden hos vår far. Sammanlagt sex år. När han till slut lyckades fly i slutet av 80-talet så drog sig den trötte fältherren tillbaka, trött och desillusionerad. Ingen hade förstått hans goda intentioner. Han vägrade emellertid erkänna slaget förlorat. Han hävdade med bestämdhet att han inte hade några barn och att han aldrig haft några.
Oavgort med andra ord.

Nu skickar han mig ett brev, ett fönsterkuvert.
Vem har fönsterkuvert hemma?

Brevet innehåller en liten berättelse kan man säga. Något som liknar en ursäkt, men som upphovsmannen troligtvis skulle benämna förklaring, eller ingenting alls.

Berättelsen behandlar hans livs lögn 1 som han valt att formulera det. Livslögnen; det att han intalat sig att han inte har några barn. Enligt brevet skulle detta ha skett redan 1981, närmare bestämt den 12 januari, vid tvåtiden på natten. Minnet är det inget fel på. "Jag har inga barn - jag har aldrig haft några barn". Det stod även att läsa att mycket saknades i berättelsen, att han skulle återkomma till detta, samt att ingen hört hans version ännu.

Det är märkligt med fäder. Vi har aldrig haft någon närmare kontakt med varandra och de sista 10-15 åren har den ytliga kontakten varit sporadisk, i bästa fall. Men ibland dyker det upp brev. Som detta. Helt omöjliga att förhålla sig till. Om jag känner gubben rätt så kan jag få ett brev om en månad som stryker mig ur hans testamente och uppmanar mig till att inte söka upp honom, eftersom han befinner sig på "hemlig ort". Detta trots att jag inte har gjort någon ansats till att få tag på honom. På ett tiotal år minst.

Och hur mår jag då?

Det kan finnas anledning att återkomma till det.

Måndag och ingen som helst koll

2007-05-14T11:08:00.000+01:00

Sitter i mitt klassrum och katedern är belamrad med franskstenciler, fördjupningsuppgfiter i samhällskunskap, pärmar, white boardpennor och fan vet vad. Ingen ordning på någonting.

Om ett par veckor sätts betygen. För 10 minuter sedan fick jag frågan som alla lärare fruktar. Vad har du för betygsunderlag på oss egentligen? Min förträngningsförmåga måste ha varit lite för bra de senaste månaderna, för om jag ska vara ärlig.. Inte mycket.

Men om jag ska vara oärlig och offentlig, så ja, jo men nog har jag så det räcker. Vi ska hinna med ett betygssnack också. Vi är en så liten grupp så jag har koll på var alla befinner sig. Var det något speciellt du undrade över?

Hur i helvete ska jag klara av att fuska mig ur den här härvan?

Surt sa schlagerräven..

2007-05-13T09:14:00.000+01:00

Jaså jaha, idag ska vi förfasa oss över melodifestivalens fortsatta öde. Tävlingen är död heter det visst. Sverige kommer aldrig vinna igen. Vi har för få grannar.

Här uppe på berget satt vi, fyra entusiaster, och följde tävlingen. Det gjordes listor och delades ut poäng. Alla hade Serbien och Ukraina som etta och tvåa, två av fyra Ryssland som trea. Ingen trodde på the Ark.

Varför måste vi vara så jävla upprörda för? Det är väl bara att erkänna, bästa låten vann. Fantastiskt fin. Gåshud redan i första versen och på slutet, när körtjejerna måste hålla i den lilla pojktjejen så att hon inte faller sönder eller nåt, då kände jag en klump i halsen och lite väta i ögonvrån. Lite synd bara att de inte sjöng den på engelska andra gången. Min kompis hade dock läst en översättning. Det var någonting i stil med: "jag kör truck, du lastar stål, vi lapar matta på varandra.."

Förövrigt så anser jag inte längre att Bodils Blogg bör förstöras. Jag läste nämligen om det utbredda näthatet mot kvinnliga bloggare och jag vill för allt i världen inte placeras in i de misogynas gäng. Mitt hat mot Bodil har från första stund varit innehållslöst och totalt obefogat. Dess enda funktion var att få fler besökare till bloggen.

Nu måste jag hitta ett nytt offer.

Har Tobbe trollkarl någon blogg?

Schlagerhybris

2007-05-12T14:52:00.000+01:00

Nu vankas det äntligen final i Eurovision. Vilket spektakel! Årets största TV-händelse. Bögarnas fotbolls-VM.
Ja, så stort är det faktiskt.

I Sverige har vi tagit ut segern lite i förskott. Det planeras uppträdanden när segern är bärgad. Det verkar ju som att de tänker så. Kaxigt är det i alla fall. Norrlänningen i mig undrar emellertid om det är så klokt. Enligt spelbolagen är vi "bara" fjärde-, femtehandsfavorit, och alla tycks ju rasa mot kompisröstandet i Östeuropa, som vi nordbor förövrigt hållit på med sedan starten.

Ja, jävlar. Skumpan kommer fram oavsett.
Undrar vad jag ska ha på mig..?

Cigarettes, cigarettes, njut en god cigarette

2007-05-11T22:46:00.000+01:00

Jag sitter hemma i soffan. På TV:n leverar Henry Rollins något politisk klämkäckt som går mig totalt förbi; jag är som paralyserad av hans artikulerande, sättet på vilket hans läppar överarbetar fram orden.

Mina arbetskamrater har varit på besök. Vi skrev ett avslutningsspex för våra treor. Stämningen pendlade mellan hög och hetsk. Vid ett tillfälle balanserade vi på osämjans brant. Det var något om fastighetsskatten.
Det dracks öl.
Nu har de gått vidare och för mig gör det gamla nikotinbegäret sig påmint.
En gång nikotinist..
Hoppas tjejen syndat till sig ett paket.

Jag sitter i soffan och väntar på att hon ska komma hem. Två tjejer hånglar på Playboychannel. Jag läser i tidningen. Det är dags att få bort rökningen från filmen, står det. För dess skadliga inverkan på tittaren.
Ok, jag fattar att det är dåligt att röka, men samtidigt undrar jag, räcker det inte som det är? Allt känns så övernitiskt på något sätt.
Är de verkligen så måna om vår hälsa?
Vi ska ta vilka jobb som helst, var som helst och vi ska jobba hur mycket som helst.
"Vi frågar inte hur sjuk den inskrivne är, vi frågar istället hur stor arbetsförmåga han eller hon har."

Handlar inte alltihop bara om att vi ska betala igen den skuld vi tar med oss - ackumulerad och fin - in i arbetsför ålder?

Man kan fråga sig om denna förebyggande åtgärd verkligen kommer att fungera i det långa loppet. Jag, i min enfald, vill tro att summan av ens laster är konstant. Ju färre rökare, alkoholister och knarkare desto fler träningsnarkomaner och pedofiler.
Någonstans måste ju ångesten få sippra ut, få pysa lite.

Vad är nästa steg?
Varför låta sig nöja med nikotin, sprit och droger? Varför inte börja med den grundläggande orsaken till all ondska? Svordomarna. För är det inte så att svordomar är inkörsporten till kriminalitet och tunga droger?

Nej, nu ska jag ut på balkongen och leta fimpar..

Ett onomatopoetiskt förhållande

2007-05-10T14:58:00.000+01:00

Först lite

Blink
Blink

Sen sa det klick
Och så smack

Efter ett år lät det
Dam-dam tadaaa
dam-dam tadaaa…

Lite klirr i kassan
Bling
Bling
Voff och mjau
Ka-ching

Men sedan
Tick tack
Tick tack

Sluta smaska!
Bläng

Prutta inte!
Gnäll
Skrän
Brak
krasch
Smock!

?

A knee to the groin!
A knee to the groin!

Torsdag min gamle vän

2007-05-10T14:41:00.000+01:00

På torsdagar andas jag ut.
På torsdagar kan ingenting skada mig.
På torsdagar känner jag varken glädje eller sorg.

På torsdagar spottar jag döden i ansiktet.
På torsdagar lämnas jag ifred.

Torsdagar är bra dagar för att säga upp sig.

Det där var en tråkig ton

2007-05-09T08:14:00.000+01:00

Jaha, nu är det någon kolumnist som känner sig manad att idiotförklara folk som tar droger.

Jag känner igen snacket från mina vistelser utomlands. De som inte tog droger var rabiata motståndare till dem. Varför är det så? Tänk, ack förbjudna tanke, om det grundar sig i avundsjuka? En avundsjuka riktad mot alla som lyckas bryta sig loss från sina medelsvenssonska kättingar, alla som gör något wild and crazy som man själv inte vågar? Hur många svenskar har jag inte mött som först dissar allt vad droger heter, för att några månader senare uppträda som experter på både speed och kokain.

Kom igen, låt folk tjuvkoppla serotoninet om de vill. Vad är det att bli upprörd över?

Nej, nu ska jag planera en lektion i samhällskunskap..

Förövrigt anser jag att Bodils blogg bör förstöras.

Dra åt helvete

2007-05-07T16:01:00.000+01:00

Rullar omkring i lägenheten och föreställer mig hur det skulle kännas att vara handikappad. Omöjligt att säga förstås, men det funkar ganska bra. Jag känner mig relativt avslappnad. Det finns liksom ingen fysisk möjlighet att stressa. Då stöter man bara i saker..

Dagen har varit tung, utan någon märkbar anledning. Bara en sån dag. Missunnsamheten grinar en illa i ansiktet ibland. Missunnsamheten och självömkandet, bitterhetens fula enäggstvillingar.

Idag var bäste vännen måltavlan. Han som börjar göra sig en kärriär som konstnär. Säljer tavlor gör han, till snart sagt hela hemstaden. Tjänar extra kosing och en jävla massa renommé. Och själv blev man lärare. För ett gäng otacksamma elever, och en lika otacksam skolledning. Man tvingas föra ett tvåfrontskrig. Varje jävla dag. Nu skulle jag lite småkäckt kunna avrunda med att någon ju måste göra det också. Fast jag undrar det, måste någon verkligen göra det jag gör? Blir världen verkligen sämre om jag stämplar ut?

Nej nu ska jag rulla in i badrummet och göra mig iordning för korpfotbollen.
Som sagt, utan någon märkbar anledning..

Skärp dig PJ!

2007-05-06T12:54:00.000+01:00

Jag tänkte bara försöka tydliggöra vissa saker. Många ledande socialdemokrater har uttryckt sig negativt till att alliansen håller på att göra om omfördelningssystemet. Från procentuell, och i vissa fall progressiv, skatt till plattskatt.
Så är det.

Jag tippar att PJ är den enda i hela världen som inte förstått att de talar om riktningen för Alliansens politik. RIKTNINGEN PJ! Och om vi ska vara ärliga, med de skattereformer de har hunnit genomföra på ett halvår så är det väl en ganska träffande beskrivning av – och jag upprepar det gärna igen – RIKTNINGEN för politiken.

Det verkar dessutom finnas ganska många högerpolitiker som skulle skriva under på denna beskrivning. Inte minst Fredrik Reinfeldt:

Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten - Fredrik Reinfeldt 1993

Sedan kan man tycka att politiker gärna överdriver en aning, särskilt när de talar till sina likar. Jag vet inte om du har märkt det PJ men högern är ganska duktiga på överdrifter de med. Eller vad sägs om:

Det är synd om överklassen i dagens Sverige.
- Charlotta Beata Barke, vice ordförande för Fria moderata studentförbundet

Eller, tillbaka till statsminister Reinfeldt, när han skriver om välfärdsstatens effekter:

Fullt jämförbar med pest, smittkoppor eller AIDS.

Eller om människor som är beroende av hjälp från samhället:

De uppträder helt enkelt som döva kravmaskiner.

Eller var det här när han tillhörde de gamla moderaterna? Ja just det. Förlåt mig. Det här var ju 90-talsmoderaterna, vad dum jag är. De nya moderaterna verkar ju så fantastiskt annorlunda..

Förövrigt så anser jag att Bodils Blogg bör förstöras

För 365 dagar sedan

2007-05-05T10:22:00.000+01:00

”Det har tagit slut med tjejen. Hon som jag föraktat i lite drygt ett år. Eller sedan första gången jag såg henne, om man så vill. För att undslippa ensamheten tvingar jag mig att ringa till personer – vi kan kalla dem kompisar – som jag varken respekterar eller trivs tillsammans med. De nobbar mig. På tal om absolut ingenting alltså.”

Irritation

2007-05-05T09:52:00.000+01:00

Helvete vad det senaste inlägget trilskades. Jag fick inte alls till det. Inte nöjd nu heller. Ja ja, det är bara att släppa och gå vidare. Ta en kopp kaffe. En chokladbit. Njuta av fågelsång och gå vidare.
Det kommer fler inlägg

Bloggum se ipse alet

2007-05-04T16:39:00.000+01:00

Romarna kunde sin utrikespolitik.

Inte nog med att de var ena jääävlar på att slåss, de klarade dessutom av att försvara hela medelhavski, där sardinski swimski, apu, apu, apu, apu i århundraden. Tack vare ett gäng hårdhudade pensionärer..

När soldaterna gick i pension fick de nämligen ett litet landstycke på ockuperat område. Som betalning för sina tjänster. Dessutom slapp de betala skatt, tror jag. De krigströtta soldaterna gjorde givetvis allt de kunde för att skydda sin lilla landsplätt, vilket de styrande i Rom kallt räknat med. På så sätt bidrog de till att behålla kontrollen över tämligen vidsträckta områden, helt gratis. Och soldaterna födde givetvis barn, som flyttade ut och byggde egna bon och så vidare och så vidare.
Kriget födde sig självt – bellum se ipse alet.

Jag har märkt att det förhåller sig på ett liknande sätt med bloggar. När man börjar blogga får man ligga i om man ska få läsare, för att få kommentarer på sina inlägg. Förutom att vara en pålitlig skrivare så måste man göra reklam för sin blogg. Man pingar på diverse portaler, man kommenterar andras bloggar och man länkar till intressanta artiklar. Vissa går så långt så att de trycker in populära sökord i inläggen - lite på måfå gruppsex eller som en berättelse .
Vi kan kalla det att hora.

Målet är givetvis att slippa nedlåta sig till sådant strunt. Att få sig en trogen läsekrets som inte bara försvarar bloggen mot fienden, bloggskuggan, utan också sprider ordet vidare till nya läsare.
Helt enkelt att få bloggens inlägg att föda sig själva
- bloggum se ipse alet.

Ett grepp som jag tänkte prova är att utse någon känd bloggare till mitt hatobjekt. Lite som det uppmärksammade bråket mellan Oasis och Blur i början av 90-talet. Jag tänkte välja någon harmlös stackare, som inte sticker ut hakan överhuvudtaget, Bodil Malmsten typ.
Så, öh hurru din jävla kärring!

All piss and wind

2007-05-04T09:48:00.000+01:00

Folkpartiet är på hugget. Först en sjugradig betygsskala och nu nationella prov i samtliga ämnen. Jaha och vad kommer att bli bättre av det?

Jag ska inte uttala mig om huruvida dessa förändringar är lovvärda...
Eller vad fan, det är klart att jag ska!
Om förändringarna inte kombineras med fler resurser till skolan så kommer utslagningen i samhället att öka. Är det lovvärt? Mer än varannan av oss verkar tycka det, eftersom det ligger helt i linje med regeringens övriga politik.

"Hört på stan: Det ska löna sig att arbeta - Köp! Har man kommit in på bostadsmarknaden så kan man inte gå back - Lite mer ordning skulle fan inte vara fel - Över en miljon arbetsföra svenskar går av olika anledningar inte till jobbet idag, kan du tänka dig?"

Så länge regeringen inte tar något beslut som skulle ha en verklig effekt på undervisningssituationen, t ex max 25 elever per klass, eller en maxgräns på antalet undervisningstimmar i veckan för lärare, eller ja bara mer resurser i största allmänhet, så är deras förslag luft.

Eller piss and wind som en engelsman skulle uttryckt det, eftersom jag sitter provvakt för nationella i engelska för tillfället..

Well well

2007-05-01T23:00:00.000+01:00

Jag har haft en intensiv helg. En sextiårskrisande mor på besök. Tillika en tankspridd mor som lyckades tända eld på askfatet på balkongen. Brandkåren var ändå snäll och skonade dörren. De tog sig in via stege.

Många tankar också, men det får vänta till imorgon eller kanske en annan dag.

Varför skriver den här människan?

2007-04-29T09:27:00.000+01:00

Ligger i sängen med magtoppen och kollar in bloggar. Fan vad mycket spännande folk det finns därute ändå. Och är de inte spännande, så blir det faktum att de bloggar lite spännande i sig.

Jag kollar alltid in det allra första inlägget i en blogg. Det kan jag verkligen rekommendera. Det känns lite som att smygläsa sista sidan i en deckare, fast omvänt.

Det första inlägget förpliktigar. Vi vet att vi kommer att slarva, stava fel, uttrycka oss tafatt och otydligt - så småningom. Men inte i det första inlägget. Felfritt ska det vara, och helst även läsvärt och fyndigt. Det gäller att hitta rätt ton på en gång.

Med dagböcker förhåller det sig på samma sätt. Särskilt om den är fin och exklusiv. Jag köpte en skrivbok i Barcelona i somras. Den samlar nu damm i bokhyllan. För fin för att skriva i. Jag lovar. Ni skulle se den. Jag brukar visa upp den för mina vänner när jag är full. De delar undantagslöst min förtjusning. En kompis plockar faktiskt fram den och beundrar den varje gång han är på besök..

Det är roligt att analysera bloggen utifrån det första inlägget. En majoritet skriver att de hade bestämt sig för att aldrig blogga. Vissa försöker hålla det första inlägget så kort som möjligt, för att få det överstökat liksom.
Som en oskuld man måste bli av med.
Så snabbt som möjligt.
För att kunna slappna av.
Sedan kan man väga in andra parametrar i analysen; hur många inlägg blev det första dagen? Hur länge har bloggen funnits? Hur många besökare har bloggen? Kommentarer?
Utifrån detta kan man göra sig en bild av författaren och vilken funktion skrivandet fyller för honom eller henne.

Ja så var det med det.
Over and out.

Hur mår Annika Duckmark egentligen?

2007-04-28T20:45:00.000+01:00

Född i Borås 1971. Vann fröken Sverige 1996. Blev tillsammans med Tomas Brolin. Jobbade i hans bar. Sedan tog det slut. Nu jobbar hon som programvärd för Lotto på Tv4.

Frågorna hopar sig:

Är det lugnt mellan henne och Tompa?

Hur klarar hon sin försörjning? Är jobbet på Lotto en heltidsanställning eller inte? Om inte, håller hon på med något annat på sidan om? I så fall, vad?

Är hon nöjd med sitt jobb? Ger det henne tillräcklig stimulans? Eller ser hon det som en simpel inkomstkälla, ett medel för sina verkliga intressen – shopping, lerduveskytte, kanske golf?

Skulle jobbet kanske fungera som en språngbräda till andra Tv-jobb med mer status? Och i så fall, känner hon bitterhet över att hon aldrig får chansen?

---

Nu är det en film om Frida Kahlo på TV.
Ett nästan lika gripande människoöde…

Men vad är det för fel på folk?

2007-04-27T13:44:00.000+01:00

Egentligen vill jag inte häckla, men vad är det egentligen för fel på folk? Uppenbarligen skulle majoriteten vilja ha sossarna i regeringsställning om det var val idag. Hur kan man tolka det så här ett halvår efter valet?

Antingen kommer Alliansens politik som en chock, något som ter sig smått otroligt. För ärligt talat, det var inte så svårt att inse vad som komma skulle. Man behövde inte ens läsa mellan raderna. De sa det ju rakt ut - vi ska sänka A-kasseersättningen och ta bort fastighetsskatten - och sedan la de till att de var Sveriges nya arbetarparti.

I så fall kan jag bara säga:
Det var ni som röstade dem till makten, och ni borde vetat bättre!

Eller så fanns det ett så djupt hat mot fader Göran att Monas övertagande av ordförandeposten bäddat för detta glädjeskutt i opinionsmätningarna.

Om så är fallet måste jag fråga:
Var ert hat mot Göran verkligen värt det?

En gammal nejsägare…

2007-04-25T22:30:00.000+01:00

…sitter i soffan och känner sig akterseglad. Som den pajas man är kanske. Lite som En Dum En i Dunderklumpen.

Vad är det som händer med vår värld?
Först Alliansen och nu det här? Svenskar allt mer positiva till EU?!? Man kan inte lita på någon längre, till och med miljöpartiet börjar bli svaga i nyporna.

Jag vet inte hur många gånger jag föreställt mig slutet för den europeiska unionen, upproret och nedmonterandet, den största revolutionen i mänsklighetens historia. Hur den sprids från land till land. Snabb och skoningslös. Likt en gräsbrand i Australien.

Men icke…

Är det klimatet? Var det vad som krävdes? En riktigt fet kris för att vi skulle börja känna denna falska gemenskap och samhörighet?
Ännu en anledning att bäva inför hotet i så fall.

Lagd åt det konspirationsteoretiska hållet, som man ändå får säga att man är, börjar man ju misstänka att alltihop bara är iscensatt av makthavarna. En fata morgana.

Eller är det de sjunkande matpriserna som är svaret? Är det så simpelt som att vägen till EU-medborgarnas hjärtan går via magen?

Eller kan man göra en koppling till de gamla romarna.
Ge folket vad de vill ha?
Bröd och skådespel.
Vi får brödet, lägre matpriser och skådespelet, klimathotet.

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte!

---

Oj, titta vad mycket navelludd…